Blog Archives

En annorlunda jul

Två dagar före julafton kom en ovälkommen besökare och slog sig ner. Jag drabbades av en rejäl julförkylning. Det hjälpte inte med min dunderkur. Den håller sig envist kvar. Men det blev jul ändå, även om jag går på halvfart.

På lillejulafton firade vi med bonussönerna ( det är mammavecka) Julmat, julklappar och gemenskap. Skratt och glädje. Precis som det ska vara. Härligt med bonussyskon som trivs i varandras sällskap.

julafton

På julafton var vi tre generationer som mumsade julmat, drack glögg och mådde gott tillsammans. Vi tittade på Kalle och lekte dansk julafton. Drack kaffe i finkopparna och delade ut julklappar. Jag hade önskat mig två saker; en matberedare och en korkskruv. Jag fick båda och en hel hög med andra paket. Det var överväldigande hur många paket jag fick. Vilken kärlek och omtanke som visas mig.  Det bästa med julafton är dock när man på kvällen sjunker ner i soffan och mumsar på ett kallt revbensspjäll. Det är tradition.

bild(83)

Juldagens tema var kontemplation. Stillhet och eftertanke. Julbön i Örberga kyrka, där jag nöjt fick sjunga många härliga psalmer. Vi lade blommor på svärfars grav och jag tände ljus för Chrille. Efteråt serverades mat hemma hos världens bästa svärmor. På kvällen såg vi på film och myste tillsammans i soffan.

Annandagen ägnandes åt mammon. Mellandagsrea. Vi införskaffade en matta till matrummet och jag omvandlade mitt julklappspresentkort till en spegel och sköna lakan. På kvällen var det dags att vinka av prinsessan som åkte hem till Göteborg.

Gårdagen dokumenterades här.

Jag är fortfarande trött och orkeslös av den där envisa förkylningen. Jag är inte bra på att vara sjuk, men ska väl vara tacksam att jag sluppit feber. Bara ont i huvudet, hosta och raspig hals. Ligger på soffan under en filt och ynkar mig. Skönt att ha en man som pysslar om mig <3

På annandagen kom det lite snö på kvällen. Det är vitt och vackert ute. Och kallt. I skrivande stund är det -12.

istrad

Det har varit annorlunda.

Första julen utan Christian. På julafton var det 9 månader sedan han dog. Han fattas mig. Men jag kan leva med sorgen och saknaden. Den är inte övermäktig längre. Men visst blir jag ledsen och gråter ohemulet emellanåt.

Första julen när Johan har firat på annat håll. Vi som varit tillsammans varje jul ända sedan hans första jul. I år firade Johan jul med mormor & morfar, farbror , faster och kusiner. Så kan det bli när man bor långt ifrån varandra. Och som det kan bli när barnen är vuxna. Annorlunda, men en del av livet.

En bra jul. En fin jul.

En annorlunda jul.

Jullov

Efter två veckors arbete har jag nu mer än två veckors ledighet framför mig. Det bästa med detta är att H också är ledig lika länge.

Jag har det så bra och är både älskad, trygg och lycklig. Men det är inte som förut.

Första julen utan Chrille. Jag saknar honom varje dag. Jag gråter inte varje dag längre. Men jag saknar. På något konstigt sätt går livet vidare. Ibland känns det själviskt, men är ändå nödvändigt. Jag vet att jag inte ska tycka att jag är självisk när jag är glad. Vet att Chrille inte hade velat det.

Jag är så tacksam över förra julen, då alla mina älskade ungar var här hemma på landet tillsammans med H och mig. Huset var fyllt av prat, skratt, tjat, tjafs och familjegnäbb.

Nu blir det inte så.

10852936_503022729840610_1980396691_n

Helgen har ägnats åt inköp och paketinslagning. H har gjort julköttbullar och fixat julskinkan. Vi har tjackat gran och den har jag fått pynta alldeles själv. Familjen mobbar fortfarande mig för att jag köpte julgranskulor på Teneriffa och släpade hem.
Vi har även ägnat oss åt viktig sysselsättning såsom sovmorgon, städning, test av olika glöggsorter, film och samtal. Jag har dessutom gråtit av både glädje och sorg. Familjen är ganska van vid mina tårar. För att väga upp dessa har jag även skrattat tämligen mycket.
Nu är årets kortaste dag snart över. H och jag har avklarat matinköp på City gross. Imorgon kommer prinsessan. Men det bästa är ingen väckarklocka. Jag vaknar tidigt ändå, men jag kan välja om jag ska gå upp. Det är äkta semester.

Pyspunka

Vad gör man när energin rinner iväg?
Jag har tappat fart. Har knappt styrfart vissa dagar. Kroppen gör ont och själen värker. Jag faller in i en bubbla av meningslöshet emellanåt.

Jag vet att sorg tar sig olika uttryck. Och tar tid. Man kan inte skynda sorg. Visst trivs jag med att pyssla om familjen, sköta hushållet och vara hemma. Men jag som har varit fylld av åtaganden, uppgifter och fullt fart framåt har säckat ihop. Har fått punka.
Kroppen värker och hindrar mig från många fysiska aktiviteter. Det suger att inte kunna springa och vara rädd för att varje promenad ska resultera i att hälsporren kommer tillbaka.

Varje dag jobbar jag med att stärka självkänslan. Mina närmaste är också helt fantastiska på att boosta. För visst tär det att vara arbetslös. Att inte fylla en funktion på ett arbete och kunna dela med sig av kunskap och kompetens. Samtidigt har jag haft ett stort behov av att vara hemma för att läka sorgen.

oktober

Vädret är inte direkt den bästa boosten. Jag avskyr verkligen regn och storm. Vad är det för tjusning med gråväder, regn och lerig grusväg och motvind? Jag är så less på hösten redan. Tur att vi ska till värmen snart. Jag känner verkligen med de som har reumatism eller fibromyalgi. Vädret påverkar. Lederna blir stela och gör ont. Jag trivs bäst i värme.

Igår simmade  I (grannen) och jag. Det är skönt, även om jag är långsammare än en sköldpadda. Simning är skonsam träning för en värkande kropp. Vår simhall är bra för det är varmt i både vattnet och luften. Att dessutom avsluta med en sittning i bastun är pricken över i.

Idag är jag ensam hemma. Mannen är frisk från influensan och bonussonen är i skolan. När jag är ensam hemma är jag mycket effektivare vad gäller dagens uppgifter. Jag har redan klarat av disk och bäddning. Har skurat badrummet och sätt på en maskin tvätt. Dessutom har jag scannat efter intressanta jobb att söka.

På dagens att-göra-lista står det dessutom att baka bröd, meditera och vika tvätt. Sen kan jag göra vad jag vill. Jag är oerhört präglad av arbeta först, nöje sen.

Till middag blir det buffé dvs blandade rester. Man kan välja på kyckling i tomatsås, köttgryta, ugnstekt falukorv m potatismos eller fisk  i ugn m räkor, babyspenat o soltorkade tomater.

Vad ska du laga till middag?

Tiden går

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

För evigt 21, aldrig 22

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Ledsen

Det har gått 5 månader och jag är så ledsen.

Ledsen hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa tårar som bara vill ut.

Jag saknar dig så det gör ont. Jag vill vara arg på dig och skälla på dig. Tala om för dig hur ont det gör. Höra din röst. Argumentera.

Men det kan jag inte. För du är död.

Det är så jävla orättvist.

Category: tankar  Tags: , , ,  6 Comments

Ett livstecken

Ja, men hej bloggen hur mår du?

Jag mår både och. Livet är en emotionell berg och dalbana. Verkligheten har kommit ikapp och jag är ledsen hela tiden. Sorgen är ständigt närvarande. På samma gång är jag glad och lycklig. Helt absurt.

Kroppen har sagt ifrån. Smärtor i kroppen. Efter krav och tjat från familjen gick jag till doktorn. Andra gången på 15 år. Min filosofi har varit  att bita ihop och köra på liksom. Doktor Elin undersökte, klämde och lyssnade  och gav   besked att jag har muskelfästeinflammation i både höft och axel. Tacka tusan att jag har ont.
Så fick jag en kortisonspruta, som inte alls gjorde så ont som jag föreställt mig, men tur att jag inte såg nålen förrän efteråt. Sen recept på medicin och remiss till sjukgymnast. Hoppas att det hjälper. Jag vill vara rask och kry. Vilken tur att jag har en familj som är mån om mitt välbefinnande, när jag själv bara biter ihop.

Det har varit en fantastisk sommar. Vädret har varit makalöst fint. Jag har verkligen kunnat sola och bada. Njuta av ljuvliga sommarkvällar och se magiska solnedgångar.
bild(268)

Dagarna har varit fyllda av samvaro med de närmaste och umgänge med släkt och vänner. Det har blivit bad i både Vättern och havet. Kalas och fikastunder. Sovmorgon och nattsudd.
bild(269)
Vi har ätit kräftor och grillat, mumsat i oss hallon och jordgubbar, druckit vin och haft kalas.

bild(266)

Jag är tacksam över det goda i livet och kan inte ha det bättre. Livet på landet är balsam för själen och hjälper till att läka. Det är viktigt att leva i nuet och ta vara på det goda i vardagen.  Att kunna uppskatta det lilla och vardagliga.

bild(265)

Glädje och sorg

Så kan vi lägga ännu en vecka till handlingarna. Veckan började i Norge hemma hos bästisen, sen åkte vi hem till Sverige och Östergötland t i l l s a m m a n s.

Vi bor typ 40 mil ifrån varandra, men vår vänskap är starkare än någonsin. Det var så härligt att ha Alice här några dagar. Sommaren har visat sig från sin bästa sida hela tiden och vi har haft underbara dagar.
H och Alice gillar varandra och trivs ihop precis som jag betraktar Alice man som en av mina vänner. Det är guld värt. Att ha fått en vän på köpet. En människa som man gillar och trivs tillsammans med.

Finaste dottern och jag har stått ut med varandra i 2 veckor. Det är inte illa. Nu har hon åkt hem till sitt och jag får rå om äldste sonen i en vecka i stället.

Idag har vi solat och badat i Vättern samt lagt i kräftburarna. Jag har fullt sjå med att ta hand om mogna hallon och körsbär. Härligt!

hallon

Igår sänkte vi urnan med Chrilles aska i havet. För sista gången fick han sin vilja igenom. För var det något han verkligen var bra på så var det att få som han ville. Vilken envis unge <3

chrille_avsked

Gårdagen var ett bra avslut. Bohuslän visade sig från sin bästa sida med sol och värme. Efter båtturen ut på Ellösfjorden fikade vi på bryggan och svalkade oss med bad i havet. Underbart att få bada i saltvatten. När vi kom hem på kvällen åt vi krabbor och havskräftor som jag fått av pappa. Mums!

havskraftor

Jag kämpar med att ta mig igenom det värsta en förälder kan uppleva. Det går inte att beskriva hur ont det gör att mista sitt barn.

Jag befinner mig i ett töcken. Som om jag hade en glasbubbla på huvudet och inte kan ta mig ut. Dessa semesterdagar är fyllda av så mycket, men också stor sorg som bearbetas. Jag är ledsen och gråter hela tiden. Andra reagerar på att jag är mer ledsen nu. Men det är också för att jag inte behöver fokusera på jobb och praktiska ting, utan är ledig.

Sorg måste ha sin tid. Sorg måste få genomlidas. Jag är tacksam att jag har en familj som bär mig när jag inte orkar längre. Jag som orkat så länge. För att jag måste.

Jävla skitunge som skulle gå och dö.

Tid

Jag njuter av livet hos bästisen.  Sol och bad ( ja jag har bränt mig) samtal, skratt, gemenskap, mat och  läsning (ja jag är en bokmal) men mest har jag tid.

Tid att bearbeta och läka.
Tid att sörja.
Tid att gråta.
Tid att sakna.
Tid att hitta kraft att gå vidare.

Jag har tid och jag låter tårarna flöda. Jag låter sorg och saknad skölja igenom mig. Mitt barn finns inte i detta livet längre, men jag lever. Hans syskon lever.

Familj och vänner är mitt stöd i denna processen, men den största kraften finns inom mig. Det är jag som ska lotsa mig igenom livets snårskog och för varje svårighet blir jag starkare.

Men det bästa är att jag är inte ensam. Jag har någon vid min sida. En stark trygg kärlek. Det är lite tomt att vara ifrån varandra. Men bra att längta. Och jag har det bra tillsammans med dottern hos familjen Långkalsong <3

10349401_722983897758487_1582029551_n

Saknad

Behovet av reflektion är större än jag trodde.

Dagarna är fyllda av till ytan ingenting, men inombords pågår hur mycket som helst. När jag minst anar det: ett ord, en fras i en bok, en scen i en film, en sång  får mig att brutalt inse vad som är sant: min son är död.

Christian finns inte längre och så fylls jag av sorg och gråter hämningslöst. Då är det skönt att vara ledig, gå hemma och göra ingenting. Själen måste få sörja och läka.

Det är tre månader sedan han dog och om två veckor ska vi strö hans aska i havet.

Han ville få sin aska strödd i havet.  Han älskade att vara i Ellös, så därför strör vi askan i Ellösfjorden, helt enligt hans vilja. Det känns helt rätt. Jag behöver ingen grav att gå till. Jag har hans foto och ett ljus bredvid hemma och jag tänker på honom varje dag.

Åh vad jag saknar dig Christian <3

Jävla unge som skulle gå och dö.

cc