19 apr 2011 @ 13:44 by
inna Sonen är sällskapssjuk och hänger mig i hasorna.
Så vi sitter tillsammans på balkongen i solen och pratar.
Jag går på toaletten och han står utanför och pratar. Jag låter nog lite irriterad för han undrar varför jag är en sån surtant.
-Jag sitter på toa. Jag vill s***a i fred!
Han förstår budskapet och går därifrån. Han hörde på mitt tonfall vad jag menade.
När man kommunicerar via det skrivna ordet: mail, brev, sms, bloggar och chatt är det ibland lätt att missförstå varandra. Minspel och tonfall saknas ju för att understryka vad man menar. Även om man anstränger sig för att vara tydlig m h a emotioner och smilies kan man ändå helt tala förbi varandra. Ibland har man helt olika förväntningar, kulturella olikheter eller helt olika tolkningar. Utan att höra tonfall eller se mimik kan man missförstå.
Som i debatten här och där. Det är skillnad på kompetens och behörighet. De hör ihop, men är inte synonyma begrepp, vilket en del tycks tro. För att inte tala om hur en del hånfullt nedvärderar en del yrken, som om vissa utbildningar är mer fina än andra. Men vad vet jag. Jag är ju inte adjunkt.
Jag strävar efter att vara en god människa och bry mig om mina medmänniskor. Jag tror att jag är bra på att lyssna och trösta. Jag pratar och skriver mycket. Men även om jag ibland är kaxig och argumenterar så är jag känslig.
Jag är naiv och tanklös, men jag är inte elak.
Ibland är det svårt att veta vad som förväntas.
Sårar jag någon är det inte min mening.
Jag har en god kommunikation med mina barn. Det bestämde jag när jag blev förälder; att vi ska kunna prata om allt. De ska känna sig trygga och våga anförtro sig. Vi pratar med varandra varje dag, även om 2 av dem inte bor hemma längre och det är inte kommunikation av plikt, utan för att det känns naturligt.
Jag har ibland svårt att fatta att alla mina barn är myndiga. För hur gick det till?
Det var igår ”Ungen” var min bebis och idag är han vuxen och kör omkring i sin bil.
Hur fort gick det då?
Senaste kommentar