Tag-Archive for » hjärtesorg «

Sol och samtal

Gick ut i det fina vädret. Kollade bakluckeloppis. Inget att ha som jag behövde. Man ska inte köpa saker bara för att det är billigt.
Strosade i affärer. Köpte trosor och strumpor. Samt en mössa. För att jag behövde. Fixade present till en vän. Köpte middag. När jag stod i fiskaffären insåg jag hur lyckligt lottad jag är när jag får kräftor av pappa. Herregud kräftor är ju dyrare än oxfilé! Vi får äta med andakt.

Helt plötsligt drabbades jag av ett häftigt blodtrycksfall. Jag trodde jag skulle tuppa av. Har inte haft ett sånt sen jag var gravid sist. Det är 20 år sedan. Ibland är det jobbigt att ha lågt blodtryck.

Lyckades ta mig till fiket och drack kaffe och försökte prata med grabbarna. Med betoning på försökte. Som vanligt var det något band som spelade på scenen mitt i gågatan och volymen var hög. Det hade varit lättare att sitta och messa till varandra.

Hem och vila. Fast jag ska inte klaga. Lågt blodtryck är väl bättre än högt förmodar jag.

Städa sig lite. Åh vad jag tycker det är tråkigt att städa. Men måste ju. Ingen annan gör det. Blommorna i köket blev nog glada för lite omsorg. Golvet uppskattar att bli rent. För att inte tala om vad fötterna gillar att gå på rena golv!

Idag blev det helt klart. Jag har fått en plats!

Det ska bli sååå kul! Precis vad jag behöver. Och så underbart att ha råd att unna sig såna här roliga saker. Dessutom kommer jag att utvidga mitt nätverk.
Nätverk is da shit!

Middag. Vi åt med andakt. Typ 20 kr/kräfta. Det var gott.

Sen satt vi och pratade, lyssnade på musik och pratade, pratade, pratade i flera timmar.

Jag är lyckligt lottade som har så fina barn. Vuxna barn.

Kärleken till mina barn är den starkaste kraft jag vet.

Jag är lyckligt lottad som har barn.

<3

Jag saknar min vän som var min jämlike och mitt intellektuella motstånd, men ibland blir inte livet som man tänkt sig.

Bryt ihop och gå vidare. Eller nåt. Det som inte dödar det härdar säger man. Fanfanfan säger jag.

Tankar på morgonen

Vaknar tidigt som f-n av en obehaglig dröm. Har svårt att skaka av mig känslorna från drömmen.

Ligger och tänker.

När man beskriver en händelse finns det inte en sanning.

Det finns lika många sanningar som det finns parter.

När jag skriver om sånt som händer mig är det en partsinlaga. Min upplevelse, mina känslor, min tolkning.

Jag skriver inte för att få medhåll eller sympatier, utan som terapi.

Att skriva av mig lindrar och läker smärta.

Det handlar inte bara om kärlekssorg, utan om alla saker som händer i livet.

Lika mycket som jag delar med mig av glädjor i livet.

Jag tror att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är minskad börda.

En av människans största behov är att bli sedd och bekräftad.

När någon inte vill se mig, inte håller sitt löfte så känner jag mig oönskad och ratad. Det är ganska självklart. Om man nu inte har världens bästa självkänsla, vilket jag inte har just nu.

Och när någon har lovat mig svar på frågor jag ställt och sedan bara ignorerar mig blir jag både ledsen och irriterad. För då hade det varit ärligare att säga att man  inte vill svara. Men mest är jag nog besviken. Det gör ont att bli sviken.

Människor är olika.

 

Många vill gärna uttrycka sin åsikt på nätet.

Många vågar inte stå för sin åsikt, utan skriver anonymt.

När man debatterar och gör påhopp  anonymt är man feg och svag i mina ögon.

En eloge åt de som öppet skriver vad de tycker med fullständigt namn. Många vuxna borde vara lika modiga som några av mina ungdomar. Eller vågar man inte stå för sin åsikt om den inte är anonym? Det finns många vuxna som borde skämmas.

 

Nu är förhoppningsvis mitt kaffe klart och jag ska ägna några timmar åt en tradition. För ovanlighetens skull är jag inte i Norge. Men det går lika bra att följa Vasaloppet här hemma i sängen, via svt play. För i vardagsrummet sover en ungdom som inte har någon annanstans att sova just nu.

 

Frågor och svar

Svårt att sova.

Dels ljuset som väcker mig, men mest är det för att hjärnan går på högvarv. Fylld av frågor. Det är frustrerande när man ställer frågor till någon och sen inte får svar. För det är då de negativa, destruktiva tankarna kommer: Det är mig det är fel på. Jag duger inte. Jag är värdelös osv. Även om jag innerst inne vet att jag duger. Men det är förödande för självkänslan att bli dumpad. Två gånger av samma person. Hur jävla dum är jag egentligen som så blåögt tror på andra?

Är det detta jag ska lära mig? Att inte vara så godtrogen? Att bli bättre på att läsa människor? Att vara mer reserverad och tillbakadragen?

Och hur normalt är det att någon som är över 40 säger: jag vill inte vara med dig i alla fall, även om jag trodde det. Jag träffade en gammal vän förra helgen och nu är jag förälskad i henne. Så  jag bryter  alla band med dig. Hej då!

Ute är det ett strålande solsken, men jag har haft svårt att njuta av det. Tänker och deppar. Jag hoppas att ledsen-fasen snart går över i arg-fasen. Jag behöver det.

För livet går vidare. Läkeprocessen kom bara av sig.

På gårdagens seminarium talade vi om kompetenser för framtiden. Olika kompetensområden. Ett av dem är medmänskliga kompetenser, inte sociala kompetenser, utan  medmänskliga. Det är en bra omformulering tycker jag. För en person kan vara socialt kompetent utan att vara medmänsklig.

Jag fick frågan igår, från flera håll, om det var sant att jag skulle bli ny rektor. Och jag har nog aldrig blivit så förvånad. För det första har jag aldrig sökt jobbet. För det andra har jag inte blivit tillfrågad. För det tredje är detta det sista jobbet jag kan tänka mig. Vore inte lämplig. Jag har gärna en ledarfunktion, men inte chef. För mig är det skillnad på ledare och chef.

Jag är känslomänniska, tror gott om alla och är ibland för naiv. Entusiastisk idéspruta och impulsiv. Jag talar innan jag tänker  och jag är ironisk utan att inse att andra kanske inte förstår det. Och ibland alldeles för mån om att passa in och bli omtyckt av andra.

Jag önskar att jag vore mer normbrytande än jag är. Ha större mod att uppfylla drömmar.

Att vara normbrytande är en kompetens näringslivet efterfrågar.

Hur man än är som person retar det alltid någon. Jag försöker att vara mig själv. Kan inte omforma mig som andra anser jag ska vara. Det har jag gjort tillräckligt länge i mitt liv. Är en människa med känslor, fel och brister, men också positiva egenskaper, kunskaper och kompetens. Jag syns och hörs, gillar mitt jobb och är så fräck att jag t  o m tycker att jag är bra. Men de som störs av min närvaro kan ju ställa sig frågan varför de ogillar min närvaro i tillvaron?

Dottern sa en sak i förra veckan som var tankeväckande. Hon pluggar på ett universitet där hon träffar många av mina fd. elever. Pluggar t o m ihop med några.
– Det är tur att du är en omtyckt och populär lärare för annars hade det varit jobbigt för mig 🙂
Och hade jag varit någon eleverna inte gillar, så hade säkert dottern blivit annorlunda behandlad. Så är vi människor.

Men av de bra sakerna med bloggar är att de är frivilliga att läsa. Gillar du inte mig och det jag skriver behöver du inte läsa. Du har ett val.

Livet består av val och konsekvenserna av våra val.

Ibland får vi svar på våra frågor. Ibland inte.

Efit torsdag 1 mars 2012

En helt vanlig arbetsdag. Planerna för dagen gick i stöpet, men blir ändå kul och spännande. Jag tänker inte deppa ihop. Först jobba sig lite som fröken Inna och sen bär det av till Göteborg för skolledarkonferens och UF-mässa på svenska mässan. Entreprenörskap is da shit!

Nu kör vi!


06-tiden
Pyntad och påklädd. Trött som ett snöre, för min hjärna tror att det är normalt att vakna halv 5 =(


07-tiden
på väg till bussen. Underbart med dagsljus redan vid 7.


08-tiden
Framme i Mellerud. Promenerar från bussen till jobbet i sällskap med chefen och en kollega. Solen skiner idag!


09-tiden
lektion i datakommunikation. Eleverna testar ping & traceroute. Och ja, jag har inhämtat deras tillstånd att lägga ut en bild på dem.


10-tiden
Läser i tidningen om min elever *stolt fröken*


11-tiden
Sitter i solen i väntan på tåget. Det är underbart varmt och härligt.


12-tiden
Försvinner in i min egen värld och förtränger allt runtomkring på tåget.


13-tiden
Lunch. På egen hand, eftersom lunchdejten dissade mig. Det gick bra att luncha själv också. Jag hade ju sällskap av Herr Iphone.


14-tiden
Det är soligt i Göteborg, men inte lika varmt som i Dalsland. Jag bestämmer mig att gå från centralen till svenska mässan i solskenet i stället för att ta spårvagnen. Det är ju inte så långt.


15-tiden
Jag hittade fram till dagens höjdpunkt. Där fick jag för andra gången idag dementera att jag inte är ny rektor på högstadieskolan. Var har man fått det ifrån? Jag har inte sökt tjänsten.


16-tiden
Lyssnar på intressant föreläsare, som bekräftar allt jag tror på.


17-tiden
Samtalar och antecknar. Jag har turen att sitta bredvid en av Sveriges bästa UF-lärare, som även skrivit de nya kursplanerna i ekonomi och entreprenörskap samt skrivit den nya boken UF-företagande Entreprenörskap på riktigt. Vi hade en mycket intressant och givande dialog. Kul!


18-tiden
Kollar in framtidens företagande på Göteborgsregionens UF-mässa. Inspirerande och spännande!


19-tiden
Hinner med lite fika innan det är dags att ta tåget hem.


20-tiden
Trött, men nöjd åker jag tåget hem till Lilla Paris.


21-tiden
Ringer och pratar med lillebror som fyller år idag. Vi lever olika liv och träffas inte så ofta, men vi har nära band och jag uppskattar våra samtal. Trots att vi är så olika har vi ändå valt samma yrke =)


22-tiden
Fixar till dagens bilder i photoshop. Jag är trött som ett snöre och säger tack och god. Håll tummarna att jag får sova längre än halv 5. Att det ska vara så svårt.

Och Du, lämna en kommentar. Det är så trist med alla som bara smyger förbi. Jag blir  jätteglad för alla kommentarer^^

Livets små händelser

Är som sagt inte världens gladaste människa just nu.

Men jag gör mitt bästa för att tänka positivt.

Mina underbara elever håller mig igång.

Idag råkade jag dessutom lita på några av dem. Det gick så där.  Jag har klarat mig så länge att jag blev tanklös. Gick ifrån datorn utan att låsa den.

Klassiskt facerape.

Så helt plötsligt bor jag i Sydafrika och är född i Japan och kan en himla massa språk. Förutom att jag älskar mina elever över allt annat och nästan fick en kamel som profilbild (men de hann inte innan jag kom tillbaka)  Mitt användarnamn på skolan är cammel, därav bilden.

Jag upptäckte sen att Daniel hunnit byta kön på mig och ändrat födelsedag.  Han var dessutom så snäll att han bytt så många gånger att jag inte kan korrigera till rätt datum.  Så imorgon fyller jag 101 år. Det förklarar varför det står soon to be pensionär i min profil =)

Att ständigt umgås med ungdomar håller mig ung och ger otroligt mycket glädje. Det berikar livet och jag är så glad att jag har ett sånt kul jobb.

När elevrådet pratade med media idag var jag stolt som en tupp när jag satt och lyssnade på hur de formulerade sig och förde fram åsikter och argument.

En gråtrist förmiddag gick över i solsken efter lunch. En kort promenad väckte ännu mer längtan efter vår på riktigt. Men jag vågar inte tro. Vet att det ska ner mer snö innan våren är här på riktigt.

För övrigt har dagen varit fylld av trevligt arbete, bokbeställningar, svar på mail, planering av  lektioner samt goda samtal med fina kollegor.

Onsdagar är lång arbetsdag. Avslutas med konferens. Åker hem 17.30.

Det är så skönt när det är ljust både när jag åker till jobbet och när jag åker hem.

Det finns hopp om framtiden.

På alla sätt.

Man kan inte gräva ner sig i sorg och smärta, utan ut med skiten och gå vidare. Att skriva är min ventil. Igår kväll höll jag dessutom en monolog för katten, som inte fattade vad jag skällde och grät om. Men man behöver lätta på trycket ibland. Och bättre att skälla på katten än människor.

Som sagt, vi växer av svårigheter. Nu vill jag inte växa mer.

Sol och längtan

Strålande solsken, dagsmeja, fågelsång och vårkänslor.

Men jag har suttit inne och pillat på datorn och suttit i möten hela dagen. Fixat praktiska saker och varit IT-support. Det praktiska arbetet har hållit tankarna borta.

Mest har jag längtat hem till sängen. Förkylningen har knockat mig, men jag är envis och hänger i. Tack och lov att jag bara hade administrativt arbete idag.

Men visst hade det varit skönt att sitta ute i solen.

Jag längtar vår.

Jag längtar sommar.

Jag längtar harmoni i själen.

Jag längtar äkta livsglädje, den kom av sig lite. Tack för det liksom Herr Vindflöjel!

Efter hemresa i bastubuss var det skönt med en promenad i vårsolen. Även idag hade jag lyxen av en tom lägenhet. Middag framför datorn och sen hade jag en dejt med snabeldraken, herr Ajax och Mr Mopp. Det var en toppendejt. Tänk att städning är så bra terapi. Till helgen blir det fönsterputs och städning av balkongen.

 

Jag hoppas att jag  få sova i natt. De senaste veckorna har jag sovit dåligt för att hjärnan haft så mycket att fundera på.  Nu när  jag fått svar på mina frågor behöver  jag sova. Bättre ledsen och utvilad än förväntansfull och trött. Just nu i alla fall. Allt har sin tid på något sätt.

Jag kan hantera sorg och saknad, för jag vet att det blir bättre. Att någon jag trodde på och älskar bara var en illusion är en insikt som gör ont, men jag kommer över det. Det som svider är däremot att bli totalt raderad ur någons liv. Bortsopad som om jag aldrig existerat. Det får mig att känna mig så värdelös. Som någon man leker lite med och sedan kastar bort.  Livet är en smärtsam lärdom.

Från flera får jag höra att jag är så stark och att det är min inre styrka som skrämmer. Det är knepigt för jag känner mig inte stark. Mest ensam och svag. Självkänslan sviktar. Jag har aldrig haft tro på att jag duger. Att jag är värdig att älska. Däremot kan man inte lägga sig ner och dö eller förvänta sig att någon annan kommer och löser problemen. Jag är uppfostrad till att bita ihop och sluta sjåpa mig. Sluta gråt och gå vidare. Något som har varit svårt för en känslomänniska att hantera. Jag gråter ju inte med flit. Men jag är präglad av kan-själv och är självständig. Något som varit nödvändigt för att livet ska fungera. Och någonstans borde det finnas en man som inte är rädda för starka kvinnor?

 

Livet är här och nu

Välkommen tisdag.

Jag omfamnar dig.

Livet suger, men tisdag är bra.

Halsen värker och huvudet är tungt av förkylning och jag känner hur energin sugs ur mig, men jag biter ihop, för det gör man helt enkelt.

Sovit för lite, drömt för jävligt, men jag har glamourlockar i håret och har fixat fika till mina godingar.

Tack och lov för mina underbara godingar som förgyller livet.

Jag jobbar hårt med att jaga bort sorg och saknad efter herr vindflöjel.

Som han sa till mig: det går bra. Du är stark.

Nu är det dags för kläder, smink och te.

När andra går power walk, gör yoga eller simmar så hånglar jag med Mac på morgonkvisten. Det är klart mycket bättre. Om du frågar mig. Och som singel bestämmer jag själv. Någon fördel ska det vara med att vara ensam.

 

Ha en bra dag där ute!

Over and out <3

ps.

det blir bara köpekakor. Jag orkade inte baka i går kväll.

Ett nytt kapitel

Ny vecka, nya möjligheter, ett nytt kapitel i livets bok.

Förkylning, gråväder, kyla och snö. Förutsättningarna var väl inte de bästa för den här dagen.

Lite vemodig dag måste jag erkänna, för även om jag har vänt blad så känner jag sorg och saknad. Jag är inte mer än människa. Men jag kan gå vidare. Tänker inte slösa mer kärlek på en vindflöjel.

För jag kan fortfarande inte förstå hur man ena dagen vill vara med en person och nästa komma på att man är förälskad i en annan. Tänk att det finns mer än en sån person. Och jag råkade ut för  båda!

 

Det var skönt att komma till jobbet och fokusera på problemlösning och samarbeta med mitt härliga arbetslag. Vi har diskuterat och diskuterat, bollat idéer och pratat, slirat iväg på sidospår, skrattat och fått tips, gått tillbaka till sakfrågan och gjort det vi skulle. Idag har vi nämligen haft studiedag. Vi har förklarat för oinvigda vad green screen och final cut är och diskuterat Borgia och film, film , film. Jag har världens trevligaste kollegor!

När det var dags att åka söderut hade snön försvunnit och ersatts av ett stilla regn. Men fortfarande lika grått. Passande på något sätt.

Jag kom hem till en tom lägenhet, om man bortser från katten, och det var helt underbart. I snart en månad har det varit ungdomar i mitt hem 24/7 och hela lovet har jag bott i storfamilj.

Så nu njuter jag av lugn och ro. Städar lite, lyssnar på musik och bara är. Jag tänker göra det bästa av livet som solitär.

Det är att vara sann mot sig själv.


Senaste fjortisbilderna, tagna i verkligheten 120225

Hjärtedag

Alla hjärtans dag hade jag gärna hoppat över.

Inte direkt vad någon med hjärtesorg längtar efter.

Men det blir inte bättre än vad man gör det till.

Jag har en härlig familj, finaste vännerna, bästa kollegorna, underbara elever och världens bästa jobb!

Och när jag tänker efter blev jag aldrig uppvaktad på alla hjärtans dag när jag levde i förhållande (men jag köpte blommor, presenter och choklad) så det är ingen idé att gnälla.

En ny härlig dag med världens bästa elever.

Roliga arbetsuppgifter.

Ro i själen (någorlunda)

Snart är det lov och då ska jag åka hem till Vika.

Det är något att se fram emot!

Men nu är det dags att gå till bussen och dagens åktur över slätten.

Idag blir det U2 i hörlurarna.

En bra start på dagen.

 

Note to my self
Lägg dig inte kl.21, även om du är dödstrött. Du vaknar bara vid 4 och kan inte somna om.

Framtidstro

Efter morgonens resa i iskall buss anlände jag jobbet vid 8 och kunde tina upp i värmen i labbsalen. Det är underbart med eget klassrum.

Dagen har svischat förbi utan att vara stressig. Men ändå så har det gått i ett hela tiden.

Lektioner, uppdatering av hemsida och korrigerande av dokument. Läsa jobbmejl och svara på vissa. Handledning av projektarbete, samtal, elevrådsmöte.

Lunch fanns det inte tid för så jag tar en macka och en frukt och sätter mig hos mina härliga kollegor för en paus. Klämmer i mig mackan samtidigt som vi pratar om ditt och datt.

Börjar skala min apelsin (glad över att flera års citrusförbud är över)

-Men vi får inte äta citrus!!!!! Minna stirrar på mig.

– Jo säger jag och blir osäker. Men visst är det tillåtet nu?

-Det står på info-tv:n att det är förbud igen fortsätter hon och jag känner mig som en skurk med min apelsin. Tänk om jag orsakar någons död!

Jag blir frustrerad och undrar varför vi inte fått information om det. Börjar luska i det och får till slut reda på att det finns en elev på skolan vägg i vägg som är allergisk och att man informerat den skolan. Inte vår. Tillräckligt mycket i alla fall.

Så nu är det tillbaka till det gamla. Inga citrusfrukter på skolan.

Snacka om att fastna med skägget i brevlådan!

Jag åt upp min apelsin och tvättade händerna hur länge som helst. Skolsköterskan sa att det var bra och att vem som helst kan fela. Jag kan ju tycka att informationsflödet inte fungerat.

Några möten, information och planering på eftermiddagen. Ni antecknar va!

Solsken, dagsmeja och fågelsång väckte min längtan efter vår.  Det finns hopp om framtiden. Jag känner ljuset i tunneln. Både bildligt och bokstavligt.

För att använda en sliten klyscha så är det ingen idé att gråta över spilld mjölk. Bryt ihop och gå vidare typ. Men vi behöver tid att sörja och bearbeta också. I alla fall jag. Så den som inte orkar läsa eller stör sig på mitt gnäll behöver inte ta del av mitt liv. Jag kämpar varje dag och gör så gott jag kan för att hitta ljuset igen.

Och idag känner jag hopp och tillförsikt. Livet går vidare.

Att komma hem och det fortfarande är dagsljus är härligt. Det gör inte ens något att solen försvunnit och det faller snö. Morgonens -10  har dessutom förvandlats till plusgrader.

Sonen har både diskat, röjt och slängt sopor, så  jag kan ta mig fram till både spis och diskbänk. För nu är det läge för mat.