Blog Archives

Efit söndag 8 december 2013

Andra advent. Dagen efter en fantastisk lördag då jag var bortbjuden på lunch, var på konsert i klosterkyrkan och sov över hos min fina svärmor. En kall vinterdag med snö ute och massor av kärlek och värme inomhus. En dag som går i slow motion, eftersom jag är däckad av en dum förkylning.

bild1
07-tiden
Vaknar i en annan säng. I ett annat hus. Har sovit som en prinsessa hos världens bästa svärmor.

bild2
08-tiden
Dags att gå upp. Det är minus 5 ute och det ser inte ut som om vi fått så mycket snö, men den är omplacerad i käcka drivor här och där.

bild3
09-tiden
Frukost. Som på hotell. Jag blir bortskämd.

bild4
10-tiden
Dagens ”selfie” Observera den sura minen. Den är klassiskt i min familj. Precis som min mor är jag mycket bra på att se sur ut. På kort.

bild5
11-tiden
Så är jag hemma i ett rött hus på landet igen. Med snödrivor både här och där.

bild6
12-tiden
Den gamla mandelkvarnen är överlägsen alla moderna apparaten när man ska mala mandel och nötter. Dags att baka några julkakor.

bild7
13-tiden
Det snöar ymnigt ute och jag är så tacksam att jag är inne i ett varmt hus.

bild8
14-tiden
Kakorna är klara. Jag är så glad att jag fått tillbaka lusten att baka. Bakning ska var lustfyllt, inte pliktuppfyllelse. Dessa är sönernas favoriter bland julkakorna.

bild9
15-tiden
Andra ljuset är tänt i ett rött hus på landet.

bild10
16-tiden
Bort med dig dumma huvudvärk!

bild11
17-tiden
Dags för middag.

bild12
18-tiden
Vi har avklarat några ärenden i stan och hamnar hos mamma/svärmor på fika.

bild13
19-tiden
På väg hem till ett rött hus på landet.

bild14
20-tiden
Dags att se på dagens avsnitt. För självklart kollar vi 40+ på julkalendern. Det blir man aldrig för gammal för!

Sen somnade jag på soffan. Som vanligt. Så det bidde inga fler bilder.

Och Du, lämna gärna ett spår mer än ipnummer, dvs kommentera, så blir jag glad.

Längtan

Min sista dag som gräsänka. Jag längtar så efter kärleken. Vilken tur att han kommer hem i kväll!

De här två veckorna har ändå gått fort. Jag har haft fullt upp på jobbet och Kärleken och bonussonen har haft en härlig semester i värmen. Men nu vill jag ha hem min man.

Novembermörkret är tärande. Jag försöker ta en promenad i dagsljus varje dag, för att tanka d-vitamin och ljus. Mörkt när jag går till bussen. Mörkt när jag kommer hem.

Ont i foten hela helgen. Kunde knappt gå när jag kom hem i fredags. Hälsporre suger. Men inser att foten är mycket bättre än i somras, då jag knappt kunde gå alls vissa dagar. Nu går jag mellan 7 och 10 km varje dag. Inte mycket för någon med normal fot, men för mig så är det fantastiskt. Jag längtar så efter att kunna springa och gå raska promenader power walks som jag gjorde tidigare.

Nu är det 4 veckor kvar till jul. Jag längtar. Det ska bli underbart att fira jul som sambo tillsammans med Kärleken. Det bästa är att mina älskade ungar också kommer hit.  Kan inte bli bättre. En riktig drömjul.

bild(105)

Ge mig ljus!

Jag gillar inte november.

Man måste inte gilla november.

Vill man gilla november, så gör det inget, men jag gillar INTE november.

Vad är det för mysigt med att det är mörkt när man går hemifrån och mörkt när man åker från jobbet?

Det regnar på tvären, blåser orkan och är bara pissväder!!!

Jag gillar inte november. Punkt.

Idag fick vi lite dock sol. Jag tog chansen och gick ut mitt på dagen för att inhämta lite d-vitamin. Vallmo och blåklint blommar fortfarande. De har inte fattat att sommaren är slut. Jag gillar såna rebeller.

Jag stortrivs med livet på landet. Här finns ett lugn och en harmoni jag saknat. Och jag måste säga att det finns en viss charm i att möta en nunna på gatan när jag cyklar in till Konsum. Det är då det märks att jag bor i Vadstena 🙂

Nu har jag klarat av 4 dagar som gräsänka. 10 kvar. Det går bra. Jobbar hela dagarna så jag hinner inte sakna Kärleken så mycket. Men jag längtar efter honom. Mycket. Det är dock lättare att gå och längta efter honom i ett rött hus på landet där vi, numera, bor tillsammans, än ensam i en lägenhet långt borta.

Kärleken vill inte figurera i min blogg, så därför ser ni aldrig några bilder på honom. När kärleken, dottern och jag pratade häromdagen sa kärleken att han inte läst min blogg sedan i somras och jag sa att jag bloggar allt mer sällan. Jag har inte samma behöv längre.

Då säger dottern: det är för att du skaffat dig ett liv mamma!

Det ligger mycket i dotterns kommentar. Jag har inte samma behov av att bli sedd och bekräftad, för jag blir det irl. Jag har fortfarande många tankar och åsikter, men efter att ha varit granskad och övervakad känner jag mig begränsad. Även om jag inte längre har en arbetsgivare med ovanligt stort kontrollbehov är jag försiktig med vad jag skriver om.

Dock

Jag tycker fortfarande inte om Björklunds skolpolitik.
Jag har fortfarande inte förstått storheten med Lundell.
Jag tycker fortfarande att orange är en ful färg som ger mig rysningar.
Jag tycker fortfarande att Sverige är ett ett land som kan och ska ta emot flyktingar. Sen tycker jag att asylprocessen är åt helvete, men det är två skilda saker.
Jag tycker fortfarande att det är viktigt att värna yttrandefrihet, även om det innebär att de vars åsikter jag inte gillar har all rätt att uttrycka sina åsikter. Skulle vi förbjuda vissa åsikter tillämpar vi censur och demokratin naggas i kanten. Vi måste våga bemöta rasister och andra extremister med dialog, kunskap och samtal istället.

Nu ska jag bejaka lantisen i mig och äta kålpudding till middag och sen ska jag se på Bonde söker fru. Ja, jag har blivit helt omvänd 🙂

Men i morgon åker jag till storstan och jobbar 🙂

Lonley but not alone

Ensam hemma.

Finaste dottern har åkt hem till Karlstad.

Kärleken och bonussonen har åkt till Teneriffa.

Jag är kvar hemma i ett rött hus på landet i novemberrusket.

Men jag sörjer inte, för jag ska jobba. Jobba som gymnasielärare. Det är ett privilegium att få jobba med härliga ungdomar. Jag avstår gärna från solsemester för att få jobba. Och jag har haft en helt underbar sommarsemester i år.

Jag förstod inte hur mycket jag saknade elever förrän jag började jobba som lärare igen. Visst, jag trivdes med jobbet som chef, det är både utmanande och stimulerande, men elever är elever ^^

Nu är jag gräsänka i 2 veckor.

Dagarna kommer att vara fyllda med jobb,  konferens och hotellvistelse och härlig fortbildning. Jag är  såå nöjd att jag fått möjligheten att arbeta i en sån kreativ miljö. På Real har man just det arbetssätt som jag gillar. I arbetslag. Ämnesöverskridande. I projekt. Traditionellt och nytt om vartannat. Efter behov. Man arbetar seriöst och med tydliga mål. För att inte tala om tydliga kvalitetskrav och uppföljning. Det gör att man står på tå och anstränger sig att göra sitt bästa.

Jag har förstått att jag har bott tillräckligt länge i Östergötland dessutom. Jag skrattar inte längre åt ”töntig” dialekt, utan funderar på från vilken del av landskapet just den dialekten kommer.

Men visst känns det konstigt att vara ensam hemma. Att sova ensam. Vara ensam.

Fast som Kärleken säger: det är bättre att vara ensam hemma i ett rött hus på landet där jag bor och åka till jobbet i Linköping än att vara ensam och arbetslös i en lägenhet i Vänersborg.

Det gäller att se det positiva i tillvaron.

Nu kan jag sova med öppet fönster, äta framför datorn och städa hur mycket jag vill och det är ingen som stökar till 🙂

Äntligen

Det är underbart att ha elever igen!

Åh vad jag har saknat elever.

Jag har gillat att jobba som chef, men elever är elever.

Första veckan med elever har börjat på bästa sätt.

Jag är hemma igen.

hemma

Efter alla år som singel och särbo är jag  lycklig sambo. Det är underbart att få dela vardag och helg med den jag älskar. Att somna och vakna tillsammans. Laga mat tillsammans. Sitta och samtala om dagens händelser på kvällen. Ta hand om varandra. Vara tillsammans.

Jag är hemma.

Fredagsmys

Jag är så lycklig.

Jag är lyckligt lottad. Både jobb, kärlek och familj. Ingetdera är självklarheter.

Jag studsar upp pigg och glad på morgonen.

Alltså fatta, jag är pigg kvart i 6 och är på gott humör!  Kärleken är trött som ett snöre, men det kan ju bero på att han är förkyld.

Det är underbart att leva tillsammans. Det är underbart att ha ett jobb att åka till.

Första veckan är avklarad och jag är såå nöjd. Underbart att jobba på en skola som är så proffsig och som sätter eleven i centrum på riktigt. Att man dessutom jobbar ämnesöverskridande och i projekt gör att jag verkligen känner mig hemma. Jag menar, man jobbar verkligen t i l l s a m m a n s och i arbetslag för att eleverna ska få ut så mycket som möjligt och ämnena krokar i varandra. Har nu planerat ett vetenskapsprojekt tillsammans för en klass där fysik, teknik, digitalt skapande, entreprenörskap och svenska samarbetar. Me like.

Jag är tacksam över alla positiva saker i mitt liv.
Jag är tacksam över prövningar som får mig att växa.
Jag är tacksam att jag har en fungerande kropp och att jag aldrig varit rökare.
Jag är tacksam över grå vardag. Tillsammans.

Idag är jag extra tacksam över att finaste dottern kommit till oss i ett rött hus på landet. Åh vad vi ska rå om henne<3

Livet är gott.

Ändrad status

Tack för alla hållna tummar och tår. Tack till alla som peppat och stöttat.

Totalt 40 sökta jobb sedan slutet av maj (ja jag började söka innan varsel och uppsägning) och totalt 4 rekryteringsprocesser med intervjuer.

Tre gånger har jag fallit på målsnöret och blivit nummer två.

Men fjärde gången gillt!

Jag kan nu ändra min status från arbetssökande till förvärvsarbetande.

Framgent kommer jag att ägna mig åt det jag kan bäst. Som lärare på teknikprogrammet. På en skola i Linköping.

Dessutom blir jag sambo med min älskade H.

Nu blir jag östgöte 🙂

Kämpa i motvind

Åkte till Linköping i går morse i blåsigt och kyligt höstväder med magen full av förväntan.

Kallt som satan. Tur att jag hade vett att pälsa på mig kläder. Lager på lager is da shit.

Genomförde intervju med vd. Jag gjorde mitt bästa och bättre kunde det inte bli.

Åkte från Linköping med inget svar alls. De skulle ringa senare under eftermiddagen eller senast idag på förmiddagen. Till saken hör att jag var på intervju i tisdags och skulle få svar senast på fredag. Blev sen kallad till intervju nr 2. Med VD.

Jag har fortfarande inte fått något svar och det suger purjolök att gå i ovisshet.

Men trots detta så pågår livet i verkligheten.

Fredagsmys med H och en härlig sovmorgon idag som vi båda behövde.

Sen var det dags att cykla in till stan. Dvs jag cyklade in till stan. H skulle greja med bilen.

En jäkla motvind. På Västra Stenbyvägen stod cykeln nästan still. Ungefär som mitt jobbsökande. Men så kom jag fram till biblioteket och  fick mina reserverade böcker av supertrevlig personal. Folk är överlag väldigt trevliga och vänliga här i Vadstena. Därefter provianterade jag lite på Coop och sen vändes cykeln hemåt.

I medvind.

Mitt i det grå täcket på himlen kikade solen fram. Vallmo och blåklint blommar som om det snart vore midsommar och på åkern skuttade två rådjur runt.

Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli medvind i stället för motvind.

Det gäller att vända perspektiv.

H får mig att alltid att vända perspektiv. Han stöttar och peppar när jag tappar modet. Herregud vad jag älskar honom!

alle
Det gäller att se ljuset i tunneln.

En tisdag

Trötta fötter. Värkande fötter.  Skönt att komma hem efter en dag i stan.

Anställningsintervju på morgonen. Det kändes bra, men jag vågar inte hoppas. De senaste 3 intervjuerna kändes ju jättebra, men jag blev tvåa trots superintervjuer. Fast visst känns det lite hoppfullt när jag blir uppringd vid 17 och vd:n vill träffa mig på fredag. Håll tummarna för mig.  För övrigt har jag fått nej på ett annat sökt jobb idag.

Efter intervjun promenerade jag förbehållslöst runt staden. Det är många år sedan jag var inne i själva Linköping. Härliga parker och vackra hus. Kärleken tipsade om en ostbutik, som jag hittade utan ansträngning,  och självklart hade jag en påse med godsaker med mig därifrån. Ost är gott.

Sen var det dags för möte med jobbcoach som var givande. Det gäller att planera och vara smart.  Skönt med konkreta tips. Och så blev jag anmäld till en föreläsning med Cajsa Bergqvist på köpet!

Efter det  tåg och buss hem. Östgötatrafiken har visat sig från sin bästa sida idag. Och sin sämsta. Resan mellan ett rött hus på landet och Linköping tar 50 minuter med kollektivtrafik inkl. 2 byten. Buss-tåg-tåg. När det funkar är det toppen. Det gjorde det på ditvägen.
På hemvägen var det förseningar av div. anledningar och tågen väntar inte på varandra. Trots att man är samma företag. Punkt. Så när jag och övriga som skulle byta i Mjölby kom in på stationen stod vårt tåg på spåret bredvid. Vi sprang ner och upp för att komma till rätt spår och när vi kom fram till tåget åkte det iväg! Ridå.Nnågra blev skitsura, men jag slog mig ner på en bänk och väntade för nästa tåg gick om 25 min.

25 min är ingenting när man har pendlat i Dalsland.

Och hem kom jag. Till ett rött hus på landet. Det enda ställe jag vill bo på.

Ännu en dag i paradiset

Underbart att komma hem till en rött hus på landet. Helgen har varit fylld av kärlek och samvaro, läxläsning och jobbsökeri, sovmorgon och gemenskap.

Nu är det måndag. Förmiddagen har ägnats åt jobbsökeri och påklädning. Jag har ledvärk och ont och har ett enormt sömnbehov. Sover 8-10 timmar per natt. Jag skyller på hösten.

Idag regnar det och är verkligen vill-sitta-inne-hela-dagen-väder. Och jag måste inte gå ut! Vi har mat och jag kan hämta ut nya böcker på bibblan i morgon. Åh vad jag gillar de där sms:n som aviserar att det finns en bok att hämta.

Nu blir det lite uppiggande kaffe och veckans avsnitt av The Good wife.

Hoppas ni har det bra mina gullvippor <3

parontrad