Om ni bara visste vad ni lyfte mig med ert underbara trams pojkar!
Gulliga, söta, rara, lata, tramsiga och humoristiska fd. elever^^
Ni har en speciell plats i mitt hjärta och tack vare er har jag glömt sorgen en stund och gapskrattat =)
Det behövde jag.
Puss på er Johan och David!
Idag har jag ätit för att jag var hungrig. Inte för att någon tvingat mig.
Tack för att du lagar god mat Ketil^^
Några timmar i sällskap av två fantastiska kvinnor har gjort gott.
Skratt och gråt och förtroenden.
Att dela livets vedermödor.
Få tröst och hopp.
Det behövs när livet pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag ligger i min säng i Sponvika. Har sovit hela natten. Det värker i halsen av återhållna känslor. Jag ligger ensam här, när vi skulle varit två.
Det jag kan göra är att skriva av mig. Dagboken har alltid hjälpt mig. Då får jag lättat på trycket och dämpat ångesten. För jag har verklig ångest.
Alice säger att jag har fått en chock.
Att jag lever i chocktillstånd just nu. Hon har aldrig sett mig så här. Och hon har ändå funnits vid de två separationer jag haft i mitt liv.
Att jag måste ta en dag i sänder. Att fokusera på att ta små, små steg.
Tack och lov att bästisen är terapeut och är rak på sak.
Det känns skönt att vara hos människor som omsveper mig med kärlek och omsorg. Att ha sällskap, men också möjlighet att dra mig undan och vara ensam i min sorg.
Men även om man säger till mig att släppa taget och gå vidare, så hoppas jag ändå. Man säger till mig att han är självisk som visat sitt rätta jag och att hans agerande gjort så stor skada som inte är värt att reparera. Ändå hoppas jag.
Hoppet är min livlina just nu.
Ett steg i sänder.
Många gånger känner jag mig ensam och värdelös.
Gör mitt bästa för att vara en vän och visar min omsorg om andra. Men det känns ändå ensamt ibland.
Nu får jag tillbaka allt jag givit.
Jag har fått fantastisk tröst och omsorg från familj och vänner, kollegor, ytliga bekanta och webbisar.
Kommentarer i bloggen, på facebook, mail, mess, telefonsamtal, kramar och samtal. Utan dessa hade jag gått under helt.
Nu sitter jag och gråter.
Vilka fina människor det finns. Jag är helt överväldigad.
Och kan inte låta bli att publicera ord från en elev som inte är ”min” elev.
Tack! Din ord värmer och hjälper och det är bra tårar jag fäller^^
Nu vill jag försöka mig på att pigga upp tidernas bästa elevråds ”rådgivare”:
Jag har läst din blogg lite och har förstått att allt inte står riktigt rätt till.Tyvärr är också jag en sådan där vanlig människa utan några speciella superkrafter…det närmaste jag kan komma en superkraft är väl att jag är kristen. Mer kan man nog inte göra.Men jag vill bara berätta för dig att du är nog den mest speciella läraren jag har stött på.Aldrig har jag träffat på en sådan glad och pigg, men framförallt fnittrig lärare. Har ju aldrig haft dig på en ”riktigt lektion”…men de där skratten som hörs ända upp till Sp-avdelningen måste komma ifrån dig. När man hör dem där så vill man bara själv skratta med…vad kallar man det…JUSTE!: Smittande skratt!Och tänk nu på när vi alla ungar kmr tbk efter lovet, att du faktiskt har det mest orginella skrattet i hela byggnaden. Bara tanken på det måste ju kännas väldigt roligt! 😉Till sist så vill jag bara tala om att lärare som du, som inte håller sig inom ramarna, utan tar ut svängarna och bryter alla fördomar om trista, stränga och ohumoristiska lärare, är otroligt uppskattade av eleverna!Önskar dig lycka till med livet, så syns vi nog på elevrådet igen =)
Kramar Victoria, Sp2.
This is how I feel. My heart is bleeding.
You’re everything I thought you never were
And nothing like I thought you could’ve been
But still you live inside of me
So tell me how is that?You’re the only one I wish I could forget
The only one I’d love enough to not forgive
And though you break my heart, you’re the only one
And though there are times when I hate you
Cause I can’t erase
The times that you hurt me
And put tears on my face
And even now while I hate you
It pains me to say
I know I’ll be there at the end of the dayI don’t wanna be without you babe
I don’t want a broken heart
Don’t wanna take a breath with out you babe
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way no no
I don’t want a broken heart
And I don’t wanna play the broken-hearted girl…No…No
No broken-hearted girl
I’m no broken-hearted girlSomething that I feel I need to say
But up to now I’ve always been afraid
That you would never come around
And still I want to put this out
You say you’ve got the most respect for me
But sometimes I feel you’re not deserving me
And still you’re in my heart
But you’re the only one and yes
There are times when I hate you
But I don’t complain
Cause I’ve been afraid that you would’ve walk away
Oh but now I don’t hate you
I’m happy to say
That I will be there at the end of the dayI don’t wanna be without you babe
I don’t want a broken heart
Don’t wanna take a breath with out you babe
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way no no
I don’t want a broken heart
And I don’t wanna play the broken-hearted girl…No…No
No broken-hearted girlNow I’m at a place I thought I’d never be…Oooo
I’m living in a world that’s all about you and me…yeah
Ain’t gotta be afraid my broken heart is free
To spread my wings and fly away
Away With you
yeah yeah yeah, ohh ohh ohhI don’t wanna be without my baby
I don’t wanna a broken heart
Don’t want to take a breath with out my baby
I don’t wanna play that part
I know that I love you
But let me just say
I don’t want to love you in no kind of way..No..No
I don’t want a broken heart
I don’t wanna play the broken-hearted girl..No..No..
No broken-hearted girl
Broken-hearted girl No…no…
No broken-hearted girl
No broken-hearted girl
För 3 månader sedan visste jag inte att Kärleken fanns. Han betraktade mig på avstånd, men hade ännu inte tagit kontakt.
Jag längtade efter någon att älska, men var ändå tillfreds med livet. Glad och harmonisk.
Så dök han upp i mitt liv. Jag föll som en fura. Har aldrig upplevt så himlastormande kärlek.
Och nu är det nattsvart. Det känns som att jag drunknar.
Jag sugs ner i ett hål av nattsvart smärta.
Har jag huvudvärk tar jag en alvedon. Bryter jag benet blir det gipsat.
Men hur gör jag med ett krossat hjärta?
Smärtan är så kraftig. Det gör ont både fysiskt och psykiskt. Det bränner i mig.
Jag vill bara lägga mig ner och dö.
Vad har jag gjort för ont för att må så här?
Regn ute.
Regn i min själ.
Jag önskar jag kunde hata dig, men jag älskar dig så.
Du har mitt hjärta i din hand och det är krossat.
Min själ blöder.
Gud gråter.
Jag gråter.
Hela dagen har gått upp och ner.
Långa stunder har jag fungerat normalt. Lyssnat och reflekterat. Klart bättre än gårdagen.
Men det började smärtsamt. Jag blev helt knäckt av att komma till platsen där Kärleken väntade på mig första gången vi träffades.
Platsen där vi kysstes första gången. Sorgen bara vällde över mig.
Då var det så fint att få träffa en fd. kollega som kramade om mig och frågade hur det var. Han sa att han vet och att han tänker på mig. Din kram och omtanke där och då hjälpte mig verkligen Börje. Tack!
Sen hjälpte det att lyssna på intressanta föreläsare, både från Skåne och England =) Lite nytt och gammal, men med nya infallsvinklar och diskussioner. Att anteckna och lyssna hjälper mig att hålla fokus bort från hjärtesorgen.
För det mesta. Tankarna är svåra att styra.
Hela tiden finns smärtan där. Den brännande klumpen i magen, hjärtklappningen och värken i halsen. Kärleken finns i mitt medvetande hela tiden. Jag kan inte stänga av. Jag vill ju bara vara med honom och det gör så ont att han bara vill vara med henne. Det de har tillsammans kan jag inte konkurrera med. Jag vet att jag inte kan ändra på hur andra är, bara på mitt eget förhållningssätt. Men det är svårt.
Jag försöker verkligen förstå.
Ena dagen är jag älskad och vi planerar att flytta ihop och bli gamla tillsammans. Nästa dag älskar han någon annan mer och säger adjö till mig.
Jag känner mig lurad och utnyttjad. Slängd på soptippen, som en gammal uttjänt vara. Smärtan är så fysisk. Jag vill verkligen bara lägga mig ner och dö. Fast jag vet att det inte går.
Lamslagen är nog bästa beskrivningen av hur jag känner mig. Jag är mer förvirrad än vanligt. Skickar sms till fel personer, klarar inte av att multitaska, glömmer att äta och kan inte sova.
Nu ska jag hitta någon slags mask och ha styrelsemöte. Fikat är förberett och jag hoppas att det inte blir allt för sent. Jag måste få sova. Imorgon är det massor att göra på jobbet. Men jag är glad att eleverna har lov. Jag fixar inte vara mitt vanliga glada jag.
Senaste kommentar