Blog Archives

Positivt tänkande

17-åringen är fortfarande kvar i Prag.

Går det att flyga i morgon kommer han hem då. Annars blir det buss/tåg via Polen.

Pengar är fixat så han klarar sig.

Och jag gillar inställningen han och kompisarna har.

De kan inte komma hem för att flyget inte går. De är inte skadade, sjuka eller döda.

Så de upplever massor och har kul utomlands.

Och i stället för att sura över inställt flyg ser de hemresan som en möjlighet att besöka ännu ett land =)

Den ungen är entreprenör ut i fingerspetsarna! Det vete f*n vem han brås på.

föräldraskap

Är en ständig källa till glädje.  Kärlek.  Skratt.  Omsorg. gemenskap.

Men också oro, bekymmer och sorg.

Att vara ensam med allt detta är tungt.

Utan mina vänner hade jag aldrig klarat det.

Och jag är glad att jag vågar säga hur det är. Att våga berätta lättar lite på tyngden.

Men det är tungt att vara ensam om föräldraskapet. Man kan inte vara både ock. Hur gärna man än vill så räcker det inte.

Så ni som är skilda och delar på föräldraskapet ska vet att era barn kan skatta sig lyckliga.  Som har både en mamma och en pappa som tar och delar på ansvar för sina barn.

Igår var en sån där kväll som jag sparar i mitt hjärta och tar fram i svåra stunder.

Yngste sonen var hemma.  Sjukskriven för utmattning.

Vi åt middag tillsammans.  Samtalade.  Såg på tv och diskuterade.  Spelade TP , skrattade,och munhöggs.

<3

21

För 21 år sedan skedde det mest fantastiska, omtumlande och utvecklande i mitt liv.

En mörk natt föddes ett gossebarn. Han var  vacker och rödhårig  med stor viljestyrka och energi.

Idag fyller min Johan 21 år.

Var tog alla åren vägen?

Nu är han en ung man som funderar på vad han vill bli och vad han ska göra som vuxen.

Grattis älskade unge och ha en bra dag<3

oro

Det har gått så bra.

Nu börjar han slira.

%&)(/=))?(/(&%¤%#%”!”#¤%&/()=

fortfarande uppe

fastän klockan är halv ett.

Jag har sportlov och låter nattugglan styra.

Det är en välbehövlig ledighet. Och inarbetad. (Alla lov har lärare jobbat in under terminen)

Den hemmaboende sonen är självgående och vi lever parallellt utan att umgås, men ändå är hemmet harmoniskt och trivsamt.

Jag slås av hur länge det är sedan vi bråkade hemma. inget tjafs eller utbrott. Dels beror dte ju på att bara en av tre bor kvar hemma. Men också på att jag har blivit tydligare med vad jag vill och tycker.

Jag har i så många år vänt ut och in på mig själv för att var andra till lags. Tyckt och agerat som jag tror förväntas av mig. Inte som jag vill och tror. Det har skapat de konflikter jag varit så rädd för.

Men jag utvecklas.

Numera pratar exmaken och jag utan att bråka.  Han mår inte så bra och ringer ibland till mig för att prata. Jag lyssnar och ger råd.

Jag lyssnar och säger vad jag tycker. Utan att vara rädd för vilken reaktion de ger. Jag är mer rak och ärlig.

Och får den bästa komplimang på länge.

Exmaken säger till mig att det är tur att våra barn har haft mig. Det är tack vare mig de är så starka och fina. Han är glad att jag är en förlåtande människa och att han är ledsen för allt.

Det har kommit något gott av allt det onda. Och vi kan ha en fungerande relation resten av livet. Även om vi varit skilda i 9 år så är vi för evigt sammankopplade genom våra barn.

Någon beskrev mig som stark och blödig. Det stämmer nog ganska bra.  Jag är en känslig person, men har en stor inre styrka. Det tog lång tid och ett misslyckat äktenskap för mig att finna och lita på den styrkan. Men den finns.

Jag borde väl sova. Så jag orkar umgås med bästaste vännen på dagen.

Det är toppen att få tillbringa lovet tillsammans med finaste Alice.

kompledig

Jag hade sett fram emot en skön sovmorgon, men vaknade vid 7 och kunde inte somna om. Det var lika bra att gå upp.

När sonen gått till skolan tog jag hand om diskberget ingen orkat trolla bort.  Och skurade kattlådorna. Det uppskattades. Mest av katterna.

Sedvanlig morgonsurf med kaffe och frukost vidtog innan jag gjorde något mycket välbehövligt.

Bort med möblerna från väggarna. damsuga, torka lister och skura.

Sen städa bakom soffan!

Oj vad jag hittade prylar. Mest skärp, men också lite pengar, hårklämmor, kläder och dammråttor.

Nu är jag så nöjd med mig själv. Det är rent och skurat och jag skäms inte alls över hur det ser ut bakom soffan.

Det borde nog komma hit servicetekniker lite oftare =)

Nästa punkt på to-do-listan är tvätta. Men det är inte så mycket numera. Lillebror har ju flyttat =)

så tacksam

Jag har ikväll haft ett hejdundrande gräl med min 20-åring. Han hatar mig och vägrar att prata med mig.
Men han finns här.  I rummet bredvid.
Jag gråter när jag läser hos Martin om hur de förlorade sin son. Livet är skört. Man vet aldrig när det otänkbara kan hända.

Hemska saker gör att man får perspektiv på livet.

Vi växer genom svårigheter.  Men hur kan man växa genom att förlora ett barn?

Jag är så tacksam att jag har mina tre i livet. Har pratat med de utflugna idag. Bara för att jag ville höra deras röster.  Lyssnar på Surkartens ljud från rummet bredvid. Och minns hans första minut i livet. Stark. Högljudd. Envis.

Tack för mina fina barn.

Vulkanutbrott

Livet med unga vuxna är ganska bekvämt för det mesta.
De är självgående och behöver inte sysselsättas.
Tjat om disk och städning så klart.
Så har vi en diskussion om pengar och det blir inte som 20-åringen kalkylerat.
Den dumma mamman förstör hans planer.
Om han fick bestämma så kan självklart alla matpengar gå till ny dator. Han BEHÖVER ny dator.
Att han bor hemma helt gratis och får allt betalt av sin (dum) snälla mamma räknas inte.

Så det blev ett vulkanutbrott. Vulkanen for ut genom dörren och mamma städar upp efter utbrottet.

Visst i-landsproblem. Men ibland är det väldigt jobbigt att ensam ha ansvaret. Tänk att vara två som delar på föräldrarollen. Som det ska vara. Det var länge sedan det var verklighet i mitt liv.

Category: familj  Tags: ,  One Comment