Förnuft och känsla
Som människa är man ganska komplex.
Man är inte enbart känslomänniska eller rationell realist.
Själen består av både förnuft och känsla.
Även om jag är känslomänniska försöker jag resonera logiskt, för att förstå sammanhang och beteende. Eller så klart, känslor är svåra att förklara, men man kan åtminstone försöka resonera och förstå ett beteende. Om det är ett konstigt sätt att agera så står jag för det, precis som någon som bara säger att man inte kan förklara sitt beteende eftersom känslor inte är rationella. Man bara handlar utan uppsåt. Och det går inte att förklara varför.
Vi resonera olika. Människor är olika. Det gör oss till de unika varelser vi är. Det ena sättet behöver inte vara mer rätt än det andra. Man är olika bara.
Jag förstår att man inte har känslor för mig. Jag förstår att man tycker att jag är jobbig som inte resonerar på samma sätt som man själv gör.
Vad jag däremot inte förstår är varför man ska ljuga mig rätt upp i ansiktet gång på gång.
Små lögner kan någon tycka, men för mig är det tillräckligt för att jag ska bli förbannad.
De känslor jag hade har försvunnit.
Det vi hade var inte det rätta eller tillräckligt.
En person visar sig vara någon annan än den man trodde och hoppades.
Ibland tror jag att människor har lättare att bli kära i kärleken än i en människa.
Just nu är det balans mellan förnuft och känsla i min själ. Jag har växt av svårigheter och det är så jag ser på denna relation: en lärdom som utvecklat mig som människa. Goda stunder, dåliga stunder. Erfarenhet. En lärdom.
Peace, love and understanding <3
Senaste kommentar