Blog Archives

Beneath the surface

Is there ever really a right time?
You had led me to believe someday you’d be there for me,
when the stars above aligned,
when you weren’t so consumed.
I kept looking for the clues.
So I waited in the shadows of my heart
and still the time was never right.

Until one day I stopped caring,
and began to forget why I longed to be so close.
And I disappeared into the darkness,
and the darkness turned to pain,
and never went away,
until all that remained was buried
deep beneath the surface.

A shell of what things could’ve been,
tired bones beneath them,
of guarded secrets all too frail.
Sad to think I never knew,
you were searching for the words, for the moment to emerge.
Yet the moment never came.
You couldn’t risk my fragile frame.

Until one day you stopped caring,
and began to forget why you tried to be so close.
And you disappeared into the darkness,
and the darkness turned to pain,
and never went away,
until all that remained was buried
deep beneath the surface.

I would scream just to be heard,
as if yelling at the stars.
I was bleeding just to feel.
You would never say a word;
kept me reaching in the dark,
always something to conceal.

Until one day I stopped caring,
and began to forget why I longed to be so close.
And I disappeared into the darkness,
and the darkness turned to pain,
and never went away,
until all that remained was buried
deep beneath the surface.

 

Fredag

Dagens lönearbete är avklarat.

Har suttit och kreerat vykort och flyer.

Tänk att få betalt för att leka i photoshop!

Andra dagar får jag betalt för att vika papper och klistra kuvert, it-support, sitta i möten, beställa böcker  eller skriva dokument. Arbetsuppgifterna varierar 🙂
För den som har åsikter talar jag om min administrativa tjänst. Inte lärarjobbet.

Jag borde väl känna tgif, men smärtan i magen bränner och jag vill helst krypa under täcket och sova bort sorgen. Men faan att jag tänker deppa ihop!

Solen kämpar bakom grå moln och det är så jag känner mig också. Jag vill lysa och må bra, men det ligger ett grått filter över mitt sinne.

Ensamheten kan vara tärande, för då kommer tankarna om vad jag gjort för fel, vad för egenskaper jag måste ändra på och varför jag inte duger? Nej, jag fikar inte efter sympati och omtanke. Skriver bara av mig. Så behöver ingen hänga upp sig på det. Gillar du inte min blogg kan du låta bli att läsa. Jag är en människa med känslor.

Jag vet att det enda som hjälper är tid.

Tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.tid.

Det enda som läker ett brustet hjärta är tid.

En listjävel när jag inte kan sova

Jag heter Camilla Antoinette. Men lyssnar även till Inna, Solsken, fröken, mamma, fjortistanten.

Jag är för tillfället olycklig.

Jag är duktig på bekräfta andra människor och inspirera.

Jag tycker inte om en himla massa saker. Som fiskbullar, översittare och svikare.

Jag är jättedålig på att be om hjälp. Kan själv präglar mig. För mycket ibland.

Jag läser massor och gärna. Helst om mord och elände.

Jag gillar att träffa nya människor.

Jag sjunger ganska bra, och saknar att sjunga i kör.

Jag älskar mina barn över allt annat. Det är den enda kärlek som inte sviker.

Jag önskar att jag hade ett hus vid havet.

Jag är inte speciellt bra på att vara långsint. Förlåt och gå vidare är min melodi.

Jag pratar mycket, högt och gärna.

Jag tycker om kärlek.

Jag är beroende av bekräftelse.

Jag har på mig paradiskostym.

Jag dricker mängder av bubbelvatten.

Jag lyssnar på koltrasten och blir lycklig.

Jag blir arg när jag är stressad och trött.

Jag är rädd för att inte bli älskad.

Jag kan inte förstå Björklund.

Jag är pinsamt dålig på hantera andras elakheter.

Jag är uppväxt i en kärnfamilj.

Jag har en mullig kropp med stora tuttar och tjockrumpa, men jag är frisk och stark och uthållig.

Category: ego  Tags: , , ,  2 Comments

Upp och ner

Livet är en berg- och dalbana skrev någon i ett blogginlägg.

Det kan man lugnt säga.

Och jag vill hellre ha upp och ner. Glädje och sorg. Eufori och depp.

Jag vill hellre känna att jag lever, även om det gör jävligt ont när man slår i botten.

Hellre smärta än lobotomi. Hellre hudlös än likgiltig.

Smärtan håller mig alert. Oftast. Åtminstone levande.

Hela dagen har präglats av trötthet.

Alla har varit trötta idag. Något speciellt torsdagssyndrom?

Eller kanske tredjeskoldagenefterlovet-syndrom?

Fast kanske mest depp över mörker och pissregn.

Man kan inte tro att det är januari när man tittar ut genom fönstret.

Regn.regn.regn.

Gud gråter. Jag gråter. Änglarna gråter.

Gråten lättar på trycket över bröstet och minskar den brännande smärtan i magen.

Eleverna har fått mig att skratta och känna glädje. Stor glädje.

Det är en fröjd att se dem samarbeta, planera och jobba fokuserat.

Jag är lyckligt lottad som har ett sånt underbart jobb och så fina elever.

Huvudet är fyllt av tankar. Tänk om man fick betalt för alla ord som snurrar runt.

Jag känner mig sviken och lurad.

Så är det.

Men livet går vidare.

Trots hudlöshet och känslor finns det ett jävlar anamma inuti den här bruden.

Det finns

Det finns dagar när man är så trött att man inte vet vad man heter och inte fattar hur man ska orka ta sig ur sängen.

Det finns dagar när man är så ledsen och önskar att det bara var att dra täcket över huvudet och sova bort det onda i själen.

Det finns dagar när man förbannar sin hudlöshet och önskar att man vore lite mindre känslig.

Det finns dagar när man tar sig samman och kämpar sig upp ändå.

 

Idag är en sån dag.

Som grädde på moset gråter Gud. Mycket.

Gamla godingar

Igår träffade jag en fd. elev, som jag inte sett på länge.

Igår messade en annan  och ville komma på besök.

Idag ramlade två gamla favoriter in  i klassrummet och hade fika med sig.

Glada återseenden.

Jag blir så varm i hjärtat.

Det är en fröjd att se hur de mognat och blivit vuxna. Hur hur de visar glädje och omsorg och jag blir fylld av en känsla av att jag faktiskt inte är så värdelös.

Vad vore livet utan elever?

Jag är nog inte normal, för jag sitter hellre i klassrummet och tjôtar med ungdomarna på min lunchrast än sitter i personalrummet. Men det kan ju beror på att jag känner mig mer hemma bland spel, musik och lekfullt trams än gnäll över schema, kaos och arbetsbördor.

Jag är mer tonåring än tant. Tack och lov 😉

En lång arbetsdag är äntligen slut. För även om jag älskar mitt jobb, så kräver det energi. Bristen på ljus gör mig också trött. Fördelen med att bli trött och utmattad av arbetet är att jag sover bra. Då tänker jag inte så mycket. Just nu vill jag inte tänka för mycket. Mest sova och glömma det ledsna.

Helgen ska ägnas åt en hemtenta. Motivationen kunde väl vara bättre, men det är bara att kavla upp ärmarna och sluta gnälla. Det finns de som har det mycket värre än jag. Utan att gnälla.

Fast nu ska jag chilla.

För att jag förtjänar det.

Dagens citat

”Bad things happens, but life must go on anyway”

wow

Vilken dag!

Vackert vitt och vintrigt på morgonen.

Oro för dottern som fick åka till akuten igen. Läkarna konstaterade njurbäckeninflammation och proppade ungen full med medikamenter. Tack och lov att hon kommer att bli bra. Man är så maktlös när barnen är sjuka. Det spelar ingen roll att de är vuxna.

Elever, elever, elever!

Åh så underbart att träffa eleverna. Mina kollegor får ursäkta, men det är ju eleverna som är meningen med allt.

Jag tvingade godingarna att städa i labbsalen och jag blev också tvingad att städa min bokylla. Anna sa lite subtilt att det ser inte så snyggt ut med mina pappershögar 🙂

Mitt i städandet hittade jag en skolkatalog från 2005 som alla kastade sig över. Nostalgi för mig. Gamla godingar. Och Gunnar i mustasch. Den rönte härliga skratt bland ungdomarna.

Sen blev det systemering, följt av lunch, möte, planering och möte.

Dagens mesta uppgifter har varit problemlösning.

Och oj vad jag har löst problem!

Det är så härligt när man samarbetar och kan rucka på sin prestige för att hitta bästa lösningen för helheten, inte bara sig själv.

Vi har skrattat och pratat, diskuterat wow och HoN, viktiga inslag i vardagen 🙂

När jag åkte hem från jobbet var jag så uppfylld av energi och livslust och jag nästan studsade fram i snöslasket.

För naturligtvis är det inte vackert vitt längre.

Det är normalt Västväder: tö och slask.

Fast inte ens det kan slå ner mig. Inte just nu. Det gäller att ta vara på de goda stunderna. Även om livet är hårt finns det goda stunder.

Dagens ord: myskul 😛

Nu kööör vi!

Har sovit gott i natt.

Är pyntad och påklädd.

Har lyckats få i mig lite frukost.

Dags att åka till världens bästa jobb.

Världens bästa elever.

Tack och lov för världens bästa elever.

Ni äger!

Vi ska börja med att städa.

Barasåattnivet.

AndyPandy behöver inte komma försent 🙂

Det gör ont

Det gör ont att bli bortvald.

Oavsett om det gäller kärlek, jobb eller vänskap.

Att inte vara god nog.

Det hjälper föga att höra att du blev inte utbytt, utan bara bortvald.

Det gör så ont att det blir en fysisk smärta.

Halsen blir hopsnörpt av tillbakahållen gråt.

I magen bränner det av ångest.

Allt man hade att ge är ratat och förkastat.

Det gör ont att bli bortvald.