Reflektion
Lite si och så med sömnen. Bara att acceptera. Det blir bättre. Idag har jag nästan ingen huvudvärk. Det är värre med smärtan i magen. Men jag vet att den försvinner också. Hoppas bara att det inte tar flera månader…
Dricka sig lite te i gryningen, lyssna på radio, fundera över tillvaron och klappa katten.
Huvudet är fullt av ord som vill ut, men jag har svårt att formulera mig. Börjar läsa gamla dagboksanteckningar skrivna tio år tillbaka och framåt. Minns, reflekterar, skrattar, fäller några tårar. Tänk så mycket klokt jag har tänkt.
Jag är mig lik idag, men jag är starkare. Är inte lika rädd och osäker. Självkänslan är fortfarande kass, men jag har en inre styrka idag som inte fanns för tio år sedan. Jag får fortfarande en brännande smärta i magen av sorg och oro. Jag är fortfarande lika mycket känslomänniska. Jag är fortfarande lika barnslig och tramsig. Jag älskar fortfarande böcker, film och musik. Jag gillar fortfarande att fika, dansa och umgås med vänner 🙂
Det är kul att titta i backspegeln och se vad som hänt. För 7 år sedan skrev jag så här:
Tonåringar
Du vet att dina älskade små barn har blivit tonåringar när…Du får besked om att hålla tyst när kompisar kommer på besök. Det är ju så pinsamt när du frågar saker.
När du möter sonen på stan och han tittar bort för tänk om någon fattar att den där pinsamma tanten är hans morsa.
Dottern vill åka bort varje helg för att träffa pojken hon är kär i.
Du är den som lägger sig först på kvällarna och då är klockan över 12!
Du vaknar först och kan sitta ensam vid datorn i flera timmar innan någon ger ifrån sig ett livstecken.
Du kan diskutera livsfrågor och litteratur.
Du kan gå på konsert med dem.
Idag är alla tre vuxna och vi har överlevt tonåren. Det var tufft att vara ensam ansvarig för tre barn, men vi klarade det. Mina barn är det finaste jag åstadkommit i livet. De är det viktigaste. Jag är lyckligt lottad som har fått tre fina, friska barn. Det är inte alla förunnat att få barn.
Oavsett svåra stunder, sorg och elände gäller det att se framåt. Jag är en obotlig optimist. Är glad och positiv, även om jag ramlar ner i gropen av sorg och smärta ibland.
När jag ser i backspegeln inser jag hur mycket jag kan och hur mycket inre styrka jag har.
Inför 40-årsdagen fick jag frågan: beskriv dig själv med tre ord. Så här svarade jag då:
Spontant tänker jag: snäll, glad och omtänksam. Men stämmer det?
Jag frågar dottern och får till svar: högljudd, envis och glad.Frågar några fler:
- cool, tjatig, snäll.
- lojal, pratig, omsorgsfull.
- sur, stressad, töntig
Skulle jag fråga någon som inte tycker om mig skulle han säker säga: slarvig, självisk, lat.
Det är ju naturligtvis så att jag är allt detta. Inte bara snäll och glad.
Jag känner igen mig. Så mycket har jag inte förändrats. Om vi flyttar tillbaka till nutid så är jag ledsen, trött och håglös. Idag. Imorgon är en ny dag. Se framåt. En dag i sänder. Så blir det bättre.
Hur känner Du dig idag?
Senaste kommentar