dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
Det är svårt att välja.
Den här:
Den här:
Absolut den här:
Det är svårt att välja.
Den här:
Den här:
Absolut den här:
På fredagar arbetar jag som utbildningssamordnare (övriga dagar är jag skolfröken)
De timmarna brukar vara fullproppade med aktiviteter, men satan vad effektiv jag kan vara.
Idag har jag hunnit med planering, möte med säljare, pressmöte, möte med chefen och lite allmänt prat och fixande. På tre timmar!
När jag kom hem kollade jag lite på det engelska bröllopet I am a sucker for love och mindes mitt eget bröllop en gång i ett annat liv.
Så dags att handla lite. Sonen var i skolan, så jag fick förlita mig på min Dramaten, den käre Roland* (uttalas med o inte å). Han är stor och pålitlig. Det enda jobbiga är när jag ska dra honom upp för 3 trappor. Men med tålamod löser man det mesta.
Ville inspekterar Roland, men det fanns ingen kattmat att hitta idag.
Köttet ligger i marinad och cider på kylning. Solen skiner och det är fredag^^
Idag grillar vi och njuter av livet.
Peace, love and understanding
*Så klart att han ska ha ett namn. Och eftersom jag hade Himmelblå-marathon när jag införskaffade min hjälpreda, blev han uppkallad efter snyggingen Roland^^
Fredag. Helst hade jag velat sitta framför tv:n och kolla på bröllop.
En sån romantiker är jag.
Men fröken ska jobba.
Möte. Pressträff. Möte. Planering. Rapporter att läsa. Hemtenta att lämna in.
Sen har jag lovat sönerna grillning. Kött i marinad. Tabouleh. Tzaziki. Strongbow. Här snackar vi cross over =)
Det går väl att se bröllopet på nätet efteråt.
Nu är det dags att åka norrut till världens bästa jobb!
Mellerud here I come!
Tack för att du sjunger den här så fantastiskt Sara <3
Kan man bli annat än lycklig av denna mannen. Jag kommer aldrig att glömma den magiska konserten på Ullevi en underbar sommarkväll.
Han är mitt frikort.
Onsdagar är intensiva dagar.
Trött och slut kom jag hem närmare halv sju. Somnade på bussen och var helt mosig i huvudet när jag vandrade hem i kylan. Var tog värmen vägen liksom?
hemma i köket upptäcker jag att maten jag tänkt att vi skulle äta till middag var uppäten.
-Det är 18-åringen upplyser 22-åringen mig om.
18-åringen har dessutom lyckats stöka ner i varenda rum innan han åkte hem till sig. Men jag är för trött att bli sur.
Så jag säger till 22-åringen att jag orkar inte laga mat. Vi får äta mackor eller köpa thaimat.
Då säger mina fina unge: jag lagar middag morsan. Det är bättre att vi käkar riktig mat.
Så jag kunde gå in till mig och vila lite och sedan sätta mig vid dukat bord och äta en delikat middag. Kött, pommes och sallad med en supergod vinegrette.
Tack och lov för ungar som fått lära sig att laga mat.
Nu ser han på sån där fotboll och jag ska njuta av Pluras kök på play.
Av någon anledning jämförs vi alltid med bussförare.
Ingen vill åka buss med en chaufför utan bussförarkort.
Men stackars alla elever som utsätts för obehöriga lärare. Det är som att åka buss med någon utan körkort.
Är det så enkel?
Jag är formellt obehörig som gymnasielärare. Varje dag får jag skrivet på näsan att jag är värdelös, eftersom jag är obehörig. Men har 110 högskolepoäng i mitt ämne, samt över 20 års erfarenhet som pedagog. Jag påstår inte att jag är bäst, men tror att jag är ganska okej som pedagog. Jag förmedlar kunskap, väcker (förhoppningsvis) lusten att lära mer och ger ungdomarna redskap att möta livet efter studenten. Jag brinner för mitt jobb och tycker att det är fantastiskt roligt att arbeta som lärare.
Jag fostrar goda samhällsmedborgare som det står i läroplanen.
Jag pluggar på fritiden för att få examen, så jag kan få den nu antagna legitimationen, som ger mig rätt att sätta betyg (detta livsnödvändiga sorteringsredskap) 4 år har jag till mitt förfogande. För jag vill fortsätta att arbeta som lärare. Kravet på legitimation innebär att jag måste läsa in ett ämne till+ pedagogik (den jag har sen tidigare duger inte) men än finns inga tydliga riktlinjer om vad som gäller. Men jag pluggar på fritiden.
Jag har möjlighet att plugga på fritiden numera. Mina barn är vuxna. Sedan 1989 har min huvuduppgift varit att uppfostra barn. Mina egna. När barnen var små var jobbet mest en försörjning än en passion som det är nu. Allt har sin tid.
Jag blev anställd för min kompetens. För det jag kan och förmedlar. Inte det jag inte kan.
I hela vårt land finns det duktiga människor som blev anställda just för sin kompetens.
Det är lätt att tro att obehörig betyder outbildad.
Många föräldrar läser artiklar, debattinlägg och åsikter och tror att deras barn far illa för att de har en obehörig lärare.
Jag tror inte att arbetsgivare föredrar obehöriga lärare. Man vill ha den som är mest kompetent. Finns det ingen behörig sökande väljer de den mest kompetente av de som ej är behöriga.
Men jag föredrar en obehörig & kompetent lärare än en behörig och inkompetent lärare för mina barn.
Självklart menar jag att lärare ska var utbildade och ha behörighet, men hur ska arbetsgivaren agera när ingen formellt behörig söker tjänster på skolorna?
Lärarhögskolorna tappar sökande. Söktalen rasar stort. Debatten i olika medier påverkar så klart.
Vem vill bli lärare?
Jag tycker att det är som att jämföra äpplen och päron när man jämför lärare med bussförare. Det är att göra det enkelt för sig. Världen är inte så svart-vit.
Jag vill inte läsa varje dag att jag är värdelös.
Har kollat på inför eurovision song contest på svt play.
Finland är fortfarande mig favorit.
Den är fräsch och oförstörd, helt befriad från eurodisco.
Sen gillar jag att han är sin egen och inte styrd av ett skivbolag. Han har skrivit en låt som jag föll för direkt. Det är en söt och äkta visa som berör mig.
Sonen är sällskapssjuk och hänger mig i hasorna.
Så vi sitter tillsammans på balkongen i solen och pratar.
Jag går på toaletten och han står utanför och pratar. Jag låter nog lite irriterad för han undrar varför jag är en sån surtant.
-Jag sitter på toa. Jag vill s***a i fred!
Han förstår budskapet och går därifrån. Han hörde på mitt tonfall vad jag menade.
När man kommunicerar via det skrivna ordet: mail, brev, sms, bloggar och chatt är det ibland lätt att missförstå varandra. Minspel och tonfall saknas ju för att understryka vad man menar. Även om man anstränger sig för att vara tydlig m h a emotioner och smilies kan man ändå helt tala förbi varandra. Ibland har man helt olika förväntningar, kulturella olikheter eller helt olika tolkningar. Utan att höra tonfall eller se mimik kan man missförstå.
Som i debatten här och där. Det är skillnad på kompetens och behörighet. De hör ihop, men är inte synonyma begrepp, vilket en del tycks tro. För att inte tala om hur en del hånfullt nedvärderar en del yrken, som om vissa utbildningar är mer fina än andra. Men vad vet jag. Jag är ju inte adjunkt.
Jag strävar efter att vara en god människa och bry mig om mina medmänniskor. Jag tror att jag är bra på att lyssna och trösta. Jag pratar och skriver mycket. Men även om jag ibland är kaxig och argumenterar så är jag känslig.
Jag är naiv och tanklös, men jag är inte elak.
Ibland är det svårt att veta vad som förväntas.
Sårar jag någon är det inte min mening.
Jag har en god kommunikation med mina barn. Det bestämde jag när jag blev förälder; att vi ska kunna prata om allt. De ska känna sig trygga och våga anförtro sig. Vi pratar med varandra varje dag, även om 2 av dem inte bor hemma längre och det är inte kommunikation av plikt, utan för att det känns naturligt.
Jag har ibland svårt att fatta att alla mina barn är myndiga. För hur gick det till?
Det var igår ”Ungen” var min bebis och idag är han vuxen och kör omkring i sin bil.
Hur fort gick det då?
Senaste kommentar