Som singel kan jag längta ibland.
Livet känns tomt och ensamt.
Ibland.
Tittar på Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som fan.
Hög igenkänningsfaktor.
Och så blir jag påmind om varför det är bra att vara singel.
Husfridssex.
Fy farao så skönt att slippa husfridssex.
Bussturen hem från jobbet var sövande.
Ingen ac, gassande sol och fullt med skolungdomar.
Trött och svettig vacklade jag av vid resecentrum på eftermiddagen.
Handlade mat som jag släpade hem.
Vilade lite.
Sen stod tvätt och städ på agendan.
Jag kände efter och bestämde att jag skulle vara smart och bokade ny tvättid på måndag.
Men jag dammtorkade, dammsög och plockade iordning.
När middagen stod i ugnen passade jag på att vattna blommor och ta hand om disken.
Du antecknar väl????
Nu väntar jag på att son med kompis ska gå ut så jag kan krypa ner i badet med en bok. Och njuta av friden. Utan musik. Vi har inte riktigt samma musiksmak alltid. När kompis N är här spelas det alltid hiphop.
Imorgon är det dags för efit.
Jag hoppas på fint väder.
På kvällen blir det lite fest med några vänner.
Men först lite fredagsmys.
När ungdomarna gått ut.
Hade jag hoppats på.
Sovmorgon för en gångs skull. Så jag var wild and crazy igår kväll och var uppe lääänge.
Skulle sova till 8.
Glömde stänga av 6.00-larmet.
Felringningar och sms gjorde att jag var klarvaken strax efter 7, så jag gav upp. Sovmorgon får jag har en annan dag tydligen.
Den sega förkylningen, som inte riktigt vill försvinna tar musten ur mig, så jag är inte sig pigg som jag vill.
Funderar på att städa innan jag åker till jobbet, men tror inte att sonen blir så glad att bli väckt av dammsugaren…
Solen skiner och himlen är blå, men det är bara 8 grader ute. Jag kör frukost i sängen, inte på balkongen som Hulda. Fast hon har snyggare utsikt.
Trots 8 grader blir det klänning idag. Och barbent. Inte knästrumpor och kortkort, som här =)
Julen 1973.
Solsken hela dagen^^
Lite sommarkänsla.
Men fullt upp hela tiden. Jag klagar inte, är både glad och tacksam att jag har ett sånt roligt, kreativt och utvecklande arbete.
Sonen hade diskat när jag kom hem, så jag slapp förvandlas till Surtant.
Nu blir det middag och sen ska jag göra så lite som möjligt.
Jag har varken ork eller lust att skriva smart, klokt eller roligt.
Men en gammal bild kan jag bjuda på =)
Åh vad jag gillar mitt jobb!
Ungdomarna är kreativa och drivande, jobbar och löser problem.
Energin flödar i klassrummet!
Nu har vi fikapaus med kaffe och bakelser för de som vill.
Samtidigt skriver någon konstituerande protokoll, en annan funderar på kabelåtgång och det småpratas och skrattas.
Såna här stunder är guld värt och ger kraft och energi att orka när det är lite motigt.
Ja ni vet!
Låååååååååååång dag!
Äntligen hemma.
Jobb, kurs och styrelsemöte.
Jag kommer att sova gott i natt =)
Onsdag är tröttaste dagen.
Längsta arbetsdagen, men tack och lov roligaste lektionerna.
Trött är bara förnamnet. Tack och lov för rutiner och autopilot.
Så tar jag fram dagens tepåse:
Det är sant!
Jag är rik på glädje och varje leende jag ger får jag tillbaka! Det kostar inget att le mot mina medmänniskor!
Igår fick min chef välförtjänt beröm av elevrådet.
De påpekade att vår rektor är speciell som kan namnet på alla elever, stannar och tjatar i korridoren med ungdomarna, frågar hur det är och visar ett genuint intresse för var och en.
Det är fint beröm av eleverna!
Kom ihåg att ett leende är det vackraste du kan ta på dig!
Vardagsrutinerna har satt sig.
Vakna kl.6.00.
Åka till jobbet vid 7.
Jobba järnet och kommer hem vid 17-18.
Laga mat, äta, diska.
Plugga, planera, blogga/chatta/umgås på nätet och se på tv/film/läsa.
Lägga mig senast 23.
Det låter kanske tråkigt, men jag trivs. Dagarna är så fyllda med människor, samtal och skratt att jag känner att ensamheten på kvällen är ok. Ibland riktigt skönt.
Sen jag bestämde mig för att inte sova på bussen hem och lägga mig senast 23 orkar jag mycket mer.
Med struktur går det att få ihop vardagen.
Det som jag gör för lite är att träna.
Men jag går. Och går och går. Fast jag glömmer ofta att sätta på mig stegräknaren. Svårt att fästa när man har klänning =(
Nu ska jag äta middag. Stekt makrill och potatis. Bra vardagsmat.
Idag är det 46 år sedan jag föddes. Liten, skrynklig och rödhårig.
Min fars kommentar var: är den fule ungen min!
Men det gick över: jag är varken liten, skrynklig eller rödhårig idag =)
1972 var jag så här bildskön:
Idag så här:
Jag är fortfarande lillgammal, snusförnuftig och naiv, tror gott om alla och säger vad jag tycker. Jag sjunger när jag jobbar och pratar med mig själv. Jag blev skolfröken som jag drömde om 1972 och jag är lika rädd för att bli ensam och utanför som i första klass.
Jag tycker fortfarande att fiskbullar inte är mat. Första skoldagen vägrade jag gå in i matsalen, där man serverade just fiskbullar. Jag blev en ökänd matvägrare och fick sitta i skamvrån, för att jag vägrade äta maten som Tant Maj slevade upp på tallriken.
Skrattrynkorna är ett bevis på att jag levt ett lyckligt liv. Även om både kropp och själ har skavanker så tycker jag om mig själv.
Och jag tycker om att fylla år.
Frukost på sängen av man och barn är ett minne blott. Tack och lov!
Jag är inte alltid solsken på morgonen om man säger så 😉
Igår var det tårtkalas med familjen och på lördag blir det lite kalas med vänner.
Fast idag blir det en helt vanlig arbetsdag med mina underbara elever.
Strålande solsken och högsommarvärme.
Tårtkalas med familjen.
Tyvärr kunde inte alla komma av skäl som att man bor för långt bort, ska måla huset och har hantverkare hemma.
Men vi som samlades runt bordet njöt av smarrig tårta och trevligt sällskap.
Pappa hjälpte mig att ansa tomatplantorna och mamma var pigg och glad.
Alla var på gott humör och ordet som for igenom huvudet var harmoni.
Nu är det dags att jobba lite och tänka på morgondagen. När planeringen är klar ska jag dö på soffan. Ont i hela kroppen och matt av förkylning legitimerar horisontalläge.
Senaste kommentar