Archive for the Category »tankar «

Kämpa i motvind

Åkte till Linköping i går morse i blåsigt och kyligt höstväder med magen full av förväntan.

Kallt som satan. Tur att jag hade vett att pälsa på mig kläder. Lager på lager is da shit.

Genomförde intervju med vd. Jag gjorde mitt bästa och bättre kunde det inte bli.

Åkte från Linköping med inget svar alls. De skulle ringa senare under eftermiddagen eller senast idag på förmiddagen. Till saken hör att jag var på intervju i tisdags och skulle få svar senast på fredag. Blev sen kallad till intervju nr 2. Med VD.

Jag har fortfarande inte fått något svar och det suger purjolök att gå i ovisshet.

Men trots detta så pågår livet i verkligheten.

Fredagsmys med H och en härlig sovmorgon idag som vi båda behövde.

Sen var det dags att cykla in till stan. Dvs jag cyklade in till stan. H skulle greja med bilen.

En jäkla motvind. På Västra Stenbyvägen stod cykeln nästan still. Ungefär som mitt jobbsökande. Men så kom jag fram till biblioteket och  fick mina reserverade böcker av supertrevlig personal. Folk är överlag väldigt trevliga och vänliga här i Vadstena. Därefter provianterade jag lite på Coop och sen vändes cykeln hemåt.

I medvind.

Mitt i det grå täcket på himlen kikade solen fram. Vallmo och blåklint blommar som om det snart vore midsommar och på åkern skuttade två rådjur runt.

Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli medvind i stället för motvind.

Det gäller att vända perspektiv.

H får mig att alltid att vända perspektiv. Han stöttar och peppar när jag tappar modet. Herregud vad jag älskar honom!

alle
Det gäller att se ljuset i tunneln.

En tisdag

Trötta fötter. Värkande fötter.  Skönt att komma hem efter en dag i stan.

Anställningsintervju på morgonen. Det kändes bra, men jag vågar inte hoppas. De senaste 3 intervjuerna kändes ju jättebra, men jag blev tvåa trots superintervjuer. Fast visst känns det lite hoppfullt när jag blir uppringd vid 17 och vd:n vill träffa mig på fredag. Håll tummarna för mig.  För övrigt har jag fått nej på ett annat sökt jobb idag.

Efter intervjun promenerade jag förbehållslöst runt staden. Det är många år sedan jag var inne i själva Linköping. Härliga parker och vackra hus. Kärleken tipsade om en ostbutik, som jag hittade utan ansträngning,  och självklart hade jag en påse med godsaker med mig därifrån. Ost är gott.

Sen var det dags för möte med jobbcoach som var givande. Det gäller att planera och vara smart.  Skönt med konkreta tips. Och så blev jag anmäld till en föreläsning med Cajsa Bergqvist på köpet!

Efter det  tåg och buss hem. Östgötatrafiken har visat sig från sin bästa sida idag. Och sin sämsta. Resan mellan ett rött hus på landet och Linköping tar 50 minuter med kollektivtrafik inkl. 2 byten. Buss-tåg-tåg. När det funkar är det toppen. Det gjorde det på ditvägen.
På hemvägen var det förseningar av div. anledningar och tågen väntar inte på varandra. Trots att man är samma företag. Punkt. Så när jag och övriga som skulle byta i Mjölby kom in på stationen stod vårt tåg på spåret bredvid. Vi sprang ner och upp för att komma till rätt spår och när vi kom fram till tåget åkte det iväg! Ridå.Nnågra blev skitsura, men jag slog mig ner på en bänk och väntade för nästa tåg gick om 25 min.

25 min är ingenting när man har pendlat i Dalsland.

Och hem kom jag. Till ett rött hus på landet. Det enda ställe jag vill bo på.

Ännu en dag i paradiset

Underbart att komma hem till en rött hus på landet. Helgen har varit fylld av kärlek och samvaro, läxläsning och jobbsökeri, sovmorgon och gemenskap.

Nu är det måndag. Förmiddagen har ägnats åt jobbsökeri och påklädning. Jag har ledvärk och ont och har ett enormt sömnbehov. Sover 8-10 timmar per natt. Jag skyller på hösten.

Idag regnar det och är verkligen vill-sitta-inne-hela-dagen-väder. Och jag måste inte gå ut! Vi har mat och jag kan hämta ut nya böcker på bibblan i morgon. Åh vad jag gillar de där sms:n som aviserar att det finns en bok att hämta.

Nu blir det lite uppiggande kaffe och veckans avsnitt av The Good wife.

Hoppas ni har det bra mina gullvippor <3

parontrad

Tankar i mörkret

Det är snart natt. Ute är det mörkt och regnet faller över den lilla staden vid den stora sjön. Men lägenheten där mina möbler bor är inte mitt hem.

Hemma är där mitt hjärta bor. Längtar hem.

Jag kämpar på i tillvaron. Jäkla sjukdom och elände som drabbar människor jag älskar. Det tär och jag känner mig hela tiden otillräcklig.

Att vara arbetslös är också tärande. Helt plötsligt är man inte en i gänget längre. Bortvald. Utanför. Blir inte inbjuden längre. Bara bortvald.

Människor som har uppskattat min kunskap och kompetens, som jag peppat och delat livets vedermödor vänder sig bort och finns inte längre. Det gör ont.

Men det finns en mening med all skit som man tvingas genomlida.

Jag växer som människa. För jag är stark. De som tar mig för dum och naiv bedrar sig. Men det är jobbigt med växtvärk

Jag tror på karma.  Stenhårt. Jisses vad en del kommer att få. Kanske inte nu, men sen.

Tålamod är en av mina dygder.

Regn hos mig

Jag har ju förmånen att gå en kurs i projektledning genom trygghetsrådet. så denna vecka är jag student.

Vaknar med en dundrande huvudvärk. Men tar mig samman och gör mig redo för en dag i skolbänken.  Det är grått och duggregnar ute. Själen är fylld av vemod.

Så blir jag hämtad av Janne och vi pratar om livet. Anländer till ”skolan” och får dagens första kopp kaffe och sen drar föreläsningen igång.

Något händer i mig. Hjärnan börjar jobba. Hela systemet kickar igång och jag är på banan.

projekt

Intressant, informativt och innehållsrikt.   Hjärnan behöver stimulans. Jag behöver stimulans. Saknar tempot och kraven på att leverera. Saknar medarbetare att leda, peppa och samarbeta med. Saknar kollegor. Saknar ett jobb att gå till.

Att vara arbetslös är en ny erfarenhet för mig. Det är nyttigt, men oerhört tärande. Självkänslan har fått sig en törn.

Tack för dagens stimulans och erfarenhetsutbyte. Att träffa andra i samma situation stärker självkänslan och det är guld värt att få perspektiv på tillvaron.

Depp och pepp

Det är en kluven känsla inombords. Lyckligare än någonsin, fylld av kärlek och harmoni, men ändå en klump av sorg och oro i magen. Oro för att inte kunna försörja mig, oro för att inte få ett jobb igen, oro för att vara utanför. Men det värsta är nog oron för de som drabbats av sjukdom. Sjukdom är konkret. Man kan inte önska bort sjukdom. Man kan bara hitta sätt att förhålla sig. Och visst kan man ställa sig frågan varför h*n? Men det finns inget svar på en sån fråga.

Självkänslan åker berg- och dalbana. Ena stunden är jag på topp för att nästa känna mig helt värdelös och oönskad. Jag söker jobb och säljer in mig, men det är liten respons. 2 sökta tjänster och 1 nej är dagens facit hittills. Men jag var inte förvånad. Jag brukar inte bli erbjuden jobb i Trollhättans kommun. Det jag kan göra är att ligga i och söka söka söka jobb tills jag får napp. Och under tiden fokuserar jag på att vara en bra hemmafru, flickvän och mamma.

Det är skönt att vara tillsammans med människor som man tycker om och hör ihop med.

Världens gulligaste svärmor kom förbi med en cykelkorg till mig. Samt sadelskydd och vantar så att jag inte ska frysa när cyklar omkring. Hon är så underbart snäll och omtänksam <3

Nu ska jag gaska upp mig och laga middag. Idag blir det stekt torsktygg med potatismos, pepparrot och citron.

Små gester av omtänksamhet. Små sagda ord. Ibland behöver man inte så mycket för att känna solskenet.

solsken

Bland böcker och annat

För 15 år sedan stod jag vid ett vägskäl. Jag valde att plugga till systemutvecklare. Jag valde att inte plugga till bibliotekarie. Mest av praktiska skäl. Jag undrar hur mitt liv hade blivit om jag vigt det åt böcker?

Ända sedan jag var liten har jag älskat böcker och biblioteket har känts som mitt andra hem. Som student satt jag hellre på bibblan och pluggade än hemma. Fast biblioteket i Karlstad blev jag aldrig kompis med av någon anledning. Stort och opersonligt.

Jag älskar fortfarande att gå till biblioteket. Både för nöje och bildning. Mitt nya bibliotek, i Vadstena, är både välkomnande och bokrikt. Det är  välsorterat och vackert och ovanligt stort för att vara en sån liten kommun. Jag gillar bibblan i Vadstena.

Livet på landet passar mig. Jag har fått en inre harmoni som inte fanns förut. H gör mig till en bättre person. Vi passar ihop. Det har bara fallit på plats och fungerar utan krångel. Det var meningen att det skulle bli vi, även om det tog ett tag.

Även om jag inte bloggar lika mycket längre, så är jag fortfarande full av ord och tankar. Men behovet av att dela sina tankar med hela världen har minskat. Och det är lite lustigt, med tanke på att jag inte har ett arbete att gå till just nu. Jag är arbetssökande (sökte 5 jobb i morse) och hemmafru och träffar inte så många människor på dagarna. Men jag mår bra.
Jag gillar att baka och laga mat, pyssla om familjen och ägna mig åt de där små sakerna som jag aldrig hann med när jag var upptagen chäääf. En annan sak som livet på landet med H har burit med sig är att jag är inte sur och irriterad längre. Jag har  slutat att svära och jag är nästan glad på morgonen. Nästan. Jag är fortfarande inte så mycket tjolahopp, men jag biter inte huvudet av folk längre.

Idag är det verkligen höst. Kallt. Tur att jag letat fram vantarna när jag gav mig ut på min cykeltur in till stan. Har t  o m plockat fram strumpor. Barbent i klänning är inte så lockande längre. Bytte böcker på bibblan. Lämnade tillbaka Peter Robinson och fick med mig Philippa Gregory och en bok om surdegsbröd.

Efter bibblan blev det eftermiddagfika hos svärmor. Cyklade hem och sökte 2 jobb till. Sen ska jag baka surdegsbröd.

Jag har det bra.

Hemlängtan

Trött som ett snöre, men nöjd efter att ha börjat en väldigt bra projektledarutbildning. Pedagogisk och väl genomförd med en bra blandning av föreläsningar, diskussioner och workshops. Det är Wenell som håller i kursen.

Gårdagen började med en uppiggande snabbvisit på UF-kontoret och lite snack med tjejerna. Man blir så glad när man pratar om ungdomar och entreprenörskap! Det var en glad överraskning med  deras positiva respons över min glöd. Jag tänker inte på att andra faktiskt kan känna min passion för ungdomar och entreprenörskap.

Som bonus fick jag även byta några ord med en gammal skolkompis som jobbar på Almi.

Det är härligt att vara igång med diskussioner, utbyte av erfarenheter och lära sig nya kunskaper. Prata om modeller och faser. Använda sig av sina olika erfarenheter och använda en yrkesvokabulär.

Nu har jag hemläxa till kommande kursdagar. Bra med ny input och livgivande energi. Härligt att träffa nya människor med olika erfarenheter och kompetenser. Tänk vad kul det är att lära känna nya människor!

Att jag dessutom har fått umgås med båda mina söner har varit gott för mammahjärtat. Vi ses inte så ofta när de är vuxna och jag mest är i Östergötland.

Fast nu längtar jag lugnet på landet. Imorgon åker jag hem <3

På visit i stan

Mina möbler kände igen mig. Det var liv i mina blommor. Men åh så ensamt det är att sova. Jag är beroende av att H sover bredvid mig. Men några nätter ska jag väl överleva 🙂

Bostaden där mitt namn står på dörren känns dock inte som hemma längre. Hemma är ett rött hus på landet. Och hur står man ut med alla ljud i stan? Skrikiga ungar, bullrande bilar, gapiga grannar. Jag har verkligen vant mig vid lugnet på landet och mår bra av det. Mitt humör har blivit jämnare, jag är mer harmonisk och jag svär inte lika mycket längre.

Idag börjar jag en kurs i projektledning.  Tack vare trygghetsrådet. Skönt att få något vettigt att ägna sig åt. Självkänslan behöver boostas.  När man är arbetssökande är det mycket berg- och dalbana. Ena stunden är man på topp för att sen brutalt göra en djupdykning i träsket fyllt av känslor av att vara bortkastad och värdelös.

Det är i dessa stunder jag bryter ihop ett kort ögonblick och sedan hämtar kraft i det viktiga i livet: kärlek, familj och vänner. H är det bästa stöd man kan ha.

Även om jag blivit bortvald av min arbetsgivare så är jag både kunnig, komptent och bra på mitt jobb.

God morgon mina gullvippor <3

Optimist javisst!

Måndag.

Ny vecka. Nya möjligheter.

Jag har alltid gillat måndagar.

Även om jag är trött som ett snöre på morgonen. Jag kommer aldrig att bli en morgonmänniska. Även om jag vaknar tidigt.

Mannen har åkt till jobbet. Bonussonen är i skolan. Jag har avklarat morgonens plikter dvs sökt jobb, bäddat, duschat och tömt diskmaskinen.

Det blåser halv storm ute, men solen skiner och jag är på gott humör. Även om mitt liv innehåller jobbiga saker och oro (arbetslöshet är det minsta bekymret) så är jag lyckligare än någonsin och jag mår bra.

Jag jobbar hela tiden med självkänslan. För självkänsla är färskvara. Visst sänks självkänslan när man blir bortvald. Men jag gör mitt bästa för att tänka positivt. Optimist är mitt mellannamn. Och det är ju faktiskt så, även om det många gånger känns som en klyscha, att när en dörr stängs öppnas en annan.

Det gäller att ha mod.

Någon sa till mig att sitta still i båten och vänta så skulle det ordna sig. Det var det sämsta löfte jag fått. Borde inte bli besviken. Det är tur att jag präglas av kan-själv och jävlar anamma. För att tro på tomma löften är jävligt naivt. Och även om jag är blåögd är jag inte dum i huvudet.

Nu ska jag unna mig en stund med verklighetsflykt. Downton Abbey. För att jag kan vill och förtjänar det.

Ha en fin måndag alla mina gullvippor <3