Inna helt enkelt

Vardag igen

Första arbetsdagen avklarad.

Vadstenaviken längs strandpromenaden.

3 semesterveckor går fort. Alldeles för fort. Men det är skönt med vardag också. Tur att jag gillar vardag.

Vetefält med vallmo i förgrunden.

Det har varit en skön semester. Mycket tid för vila och reflektion. Lite tid för teater och musik. Jag går på allt jag kan i dessa tider. Goda samtal med vänner. Loppisfynd. Bad i solnedgången. Regn. Sol. Bärplockning. Böcker. Seriemarathon. God mat. Bubbel. Sovmorgon. Cykelturer.

Höjdpunkten var naturligtvis veckan när Sara och Luna var här. Mina älskade tjejer. Nästa vecka kommer Johan hit. Det ska bli så härligt att få rå om honom. Vi ses inte så ofta mina barn och jag. Sara bor i Karlstad och Johan i Göteborg. Extra toppen är att Sara och Luna kommer nästa helg så helt plötsligt får jag rå om båda barnen samtidigt.

Linfält

Mycket av min lediga tid är jag ensam. Jag försöker att fylla den med sysselsättning och umgänge, men det blir mycket ensamtid. Det är baksidan av att ha separerat. Jag saknar sällskapet. Jag saknar H. Samtalen vid middagsbordet om hur dagen varit. Fredagsmys med film. Att bli väckt med kaffe på sängen. Att alltid ha någon att dela livet med. Att känna samhörighet.

Men det har jag inte längre. Och jag ser att jag ha två val. Antingen kan jag dra på offerkoftan och tycka synd om mig själv som blivit dumpad.

Eller så kan jag vara den obotliga optimist jag är och se de positiva sakerna med att vara singel.

Jag bor i en fantastisk våning mitt i stan.
Jag kan inreda som JAG vill utan att kompromissa.
Jag kan välja att äta det jag tycker om utan att ta hänsyn till någon annan.
Jag kan följa mitt hjärta och göra saker som jag mår bra av och gillar.
Jag har nära till jobbet.
Jag slipper cykla på isiga vägar på landet när hösten kommer.
Jag har gångavstånd till affärer, bibliotek och kören.
Jag bor ett stenkast från Pumphuset där jag kan bada så ofta jag vill.

Men jag saknar.

Vildmorot

En vecka går så fort

Alldeles för fort.

Nu har de åkt hem. Prinsessan och lilltrollet.

Vi har haft en härlig semestervecka: Exmannen, dottern, barnbarnet och jag. Tillsammans har vi levt som en familj i en vecka.

Tillbaka i huset där jag levt de senaste åtta åren.

Visst kändes det konstigt till att börja med. Helt fel, men ändå så normalt. Men det funkade för oss. Sen får andra tycka att vi är konstiga. Jag har fortfarande mitt rum kvar. Den här veckan har jag sovit med barnbarnet. Det är livskvalitet för mig. Sen är det periodvis jobbigt att vara som vanligt med Exmannen. Han dejtar och drömmer om annan kärlek och jag har inte gått vidare. Men vi har ändå lyckats hitta en god ton och ett bra sätt att umgås. Vi har fokuserat på vår goda vänskap som fortfarande finns kvar.

Det har varit en vecka fylld av stora och små upplevelser. Utflykter och hemmahäng. Hoppat studsmatta och plockat smultron. Spanat på arkeologisk utgrävning och gått på ”pjomenad” Regn och sol. Mat och glass. Mycket skratt och samtal. God mat och gemenskap.

3-åringen har upplevt Kolmården, där höjdpunkten var att träffa Bamse och hans vänner.

Vi har åkt till Gränna och Visingsö. Åkt häst och vagn, rundturståg och kollat i affärer. Loppisrunda så klart. Vilken underbar unge som älskar loppisrunda och gå i affärer. Utan att köpa något. Bara titta på saker. Sen har hon hängt med morbror Lukas. Åh vad 3-åringen älskar morbror Lukas.

Nu är jag tillbaka i min lägenhet i stan. I lugnet och ordningen. Tomt, men ändå skönt.

Det gäller att göra det bästa av livet. Jag är en obotlig optimist. Min familj retar mig för min positiva inställning. En klassisk replik som de gärna upprepar är : det är tur att vi inte bor i tält, som jag brukade säga när det regnade under barnens uppväxt.
Men man kan inte ändra sin personlighet och jag är hellre optimist och blir besviken än pessimist och får mina förväntningar infriade.

Det är svårt

Mycket svårare än jag trodde.

Att börja blogga var inte så lätt som jag förväntade mig. Nu skulle jag släppa lös alla dessa ord och tankar som finns inom mig.

MEN

De vill inte ut. Jag torrbloggar och för inre monologer hela tiden, men sen blir det inget mer. Något håller mig tillbaka. Det är så mycket lättare att skildra livet med bilder.

Jag älskar orden. Jag är en ord-människa. Ord-Hitler säger mina barn. Men det är klart att man ska stava rätt och använda skiljetecken. Särskrivning är en styggelse och synonymer är roligt.

Men det kanske bara krävs lite övning. Så jag ger inte upp.

Semestern är inledd. Det märks på vädret. Kyla och regn. Men då kan jag läsa böcker hela dagarna utan att få dåligt samvete. Det är lite ensamt. För när H inte ville leva med mig längre så berövade han mig inte bara min livspartner utan också min bästa vän. Ingen att skratta och gråta med. Ingen att att diskutera och småprata med. Ingen att se på film med. Ingen att samtala vid måltiderna med. Det gör ont.

Nu har jag nedräkning till fredag. Då kommer dotter och barnbarn på besök. En hel vecka får jag rå om dem <3