Ur balans
Livets ordning är helt ur balans.
Sorgen är obarmhärtig och nyckfull. Ena stunden är livet som vanligt: jag är glad och lycklig och skrattar. Så slår sanningen till och jag förlamas av sorg. Min son är död. Chrille finns inte längre. Tillvaron är en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.
Om och om igen får jag höra att jag är så stark. Och jag undrar vad de menar. Jag är ju bara. Vet inte något annat. Så säger H till mig att det är okej att bryta ihop. Alice viskar i mitt öra att jag måste släppa ut sorgen, kan inte bara ta hand om alla andra. Och jag släpper loss och gråter. Gråter när jag minst anar det. Gråter när jag skrattar. Skrattar och gråter samtidigt.
Barn ska inte dö före sina föräldrar. Punkt.
Christians begravning blev precis så vacker, ljus och fylld av glädje, minnen och kärlek som jag tror att Christian ville. Han pratade med oss i familjen om hur han ville att hans begravning skulle vara och vi har gjort allt för att uppfylla hans önskemål. Det blev ett vackert och glädjefyllt avsked. Och samtidigt en av de värsta dagarna i mitt liv. Men jag har en underbar familj och de finaste vännerna och vi stöttar varandra på bästa sätt.
Samtidigt exploderar naturen i värme, försommar och grönska. Vi klipper gräset, grillar, sitter ute på kvällarna och njuter av fåglarnas konsert. Livet föds på nytt.
Min tröst är att Chrille har det bra nu. Han slipper smärta och ångest. Han har fått ro. Men jag längtar och saknar honom. Får aldrig mer höra hans röst.
Jävla unge! Du fattas mig!
Fuck cancer!
Senaste kommentar