Tag-Archive for » saknad «

Farväl mamma

Så har vi haft begravning för mamma.

Det är fortfarande konstigt att hon inte finns längre. Fast det är normalt att föräldrar dör när de blir gamla. Mamma blev bara 70 år, så jättegammal blev hon inte. Hjärtat stannade plötsligt, men det var rökningen som dödade henne. Rökningen gjorde att hon var sjuk och hade ett uruselt immunförsvar som inte klarade lunginflammation. Rökning dödar.

IMG_1104

Mamma hade ingen kristen tro, utan hade valt att gå ur svenska kyrkan. Därför blev det en borgerlig begravning enligt hennes önskan. Begravningen var bara med närmaste familjen enligt pappas önskemål.

Det var mer som en minnesstund. Vi samlades hemma hos min bror och tog avsked av mamma och delade våra minnen av henne. Barn och barnbarn, moster, farbror och faster, kusiner och kusinbarn. Solen sken och det var en vacker höstdag. Minnen, tal, kramar, tårar och skratt. Vi åt lunch tillsammans och dagen genomsyrades av många goda minnen av mamma. Det var en riktigt fin dag. Mamma hade verkligen uppskattat den och pappa var nöjd. Pappa som ska lära sig att leva ensam efter över 50 år i tvåsamhet.

IMG_1125

Sen blir det riktiga avskedet när vi strör hennes aska i havet på samma ställe där Chrille är strödd.

En av de bra sakerna med Chrilles död är att vi vågar prata mer öppet om döden. Att vi pratar om hur vi vill att det blir med begravning och liknande.  Sen är det i slutändan de efterlevande som bestämmer, men man har fått vägledning.

Jag är tacksam att mamma och pappa vill bli strödda i havet. Jag vill inte ha en grav i andra ändan av landet och få dåligt samvete för att jag inte åker dit så ofta. Jag har foto och ljus hemma och en ros i trädgården planterad till minne i stället. Det blir en positiv känsla och jag tänker på Chrille varje gång jag ser Chrillerosen. Nu finns det en ros till i trädgården. En mammaros. Rosa så klart. Hon älskade rosa blommor.

10576181_565388596918034_1334079845_n

Overkligt

Det är en konstig känsla.

Mamma är död.

Förra helgen var mamma och pappa hos oss i Aska för att fira min 50-årsdag. Mamma orkade vara med hela kalaset, trots att hon blir trött och utmattad av mycket människor och ljud. Jag var så glad att ha dem hos mig.  De fick träffa H:s familj och  de fick se de platser i Vadstena som jag trivs så bra på. Både mamma och pappa tyckte att det var jättetrevligt och var så glada att jag har det så bra.

I söndags dog mamma.

Hon föll ihop i pappas famn och dog ögonblickligen. Helt oväntat och snabbt. Hon var på gott humör och de planerade vad de skulle äta till middag. Så var det plötsligt slut.

Jag är så tacksam att mamma fick dö på det sättet. Snabbt, smärtfritt och hemma.

Hennes död var både väntad och oväntad. Vi visste att hon inte skulle bli så jättegammal, men inte att hon skulle dö redan nu.

För 7 år sedan fick mamma en stroke. En pigg och aktiv 63-åring förvandlades till en sjuk gnällig gammal tant. Det var en svår omställning för oss alla. Jag sörjde min mamma som inte fanns längre. Jag skämdes över att jag sörjde och jobbade mycket med de känslorna. Till slut accepterade jag att det var så. Så på ett sätt har jag sörjt mamma i förväg.

Min mamma. Fina glada snälla mamma. Ella den snälla kallades hon av sina elever i skolan. Hon var  aktiv och ständigt i farten.  Gröna fingrar, flitig med sömnad och handarbete, superduktig  på matlagning och bakning. Skicklig dansare och en fantastisk pedagog. En lekfull och rolig mormor.

De sista åren var präglade av sjukdom, men hon kämpade ändå på sitt sätt. Hon hittade ljusglimtar i tillvaron. Barnbarnen hade en stor plats i mammas liv.  När starren gjorde att hon inte kunde läsa längre hittade hon talböckerna.

Nu är mamma tillsammans med Chrille.

Det känns konstigt att min mamma är död.

orust100528-30_11

Christian Hans Bertil

Idag är det din födelsedag.

Du skulle ha fyllt 23.

Men det gör du inte. Du förblir evigt 21.

Meningen med att du skulle dö när du var 21 kan jag aldrig förstå. Men jag är tacksam för alla de 21 åren som jag fick tillsammans med dig.

Min minsting. Lillskiten. Ungen. Chrille.

Omtyckt och populär. Viljestark och envis. Fylld av energi och drivkraft. Kreativ. Tjatig. Sjuk och trött. Rolig. Kunnig. Omtänksam in i det sista. Mån om att jag skulle förstå hur mycket jag betydde för dig.

Älskad. Aldrig bortglömd.

Herregud vad jag saknar dig älskade unge <3

cc

Sorg

Sorg är en nyckfull följeslagare.

De flesta dagar är fyllda av glädje och tillförsikt. Jag minns allt jag fick uppleva och känner att livet är gott, trots att Chrille är död.

Så kommer dagar när jag bara är ledsen och saknar, gråter och undrar varför skulle han dö så tidigt?
Sorgen slår till när jag minst anar det. Jag ser en bild, minns något vi upplevt eller har drömt om honom.

Tårarna tränger fram och jag gråter. Jag släpper fram gråten och låter den ha sin gång. Jag tror att tårarna renar. Men visst är det jobbigt när gråten kommer utan förvarning. Min omgivning är tack och lov van att jag både gråter och skrattar.

Men fy farao vad jag saknar min unge. Han som var så mycket. Med alla sina goda egenskaper och brister var han en god människa. Skitjobbig emellanåt, men alltid till för andra, även när han själv mådde dåligt.

Idag har jag gråtit många tårar. Jag saknar dig älskade unge. Jag hoppas att du har det bra <3

chrille

Årsdag

Idag har det gått 1 år sedan livet förändrades på det där sättet som man fasar för, men som de flesta slipper uppleva.

Min yngste son Christian dog 24 mars 2014.

Trots att han dog hemma och att jag hållit om hans döda kropp. Trots att vi har haft begravning och urnsättning. Trots post till Christians dödsbo. Trots att jag vet med mitt förnuft att han är död.

Vissa dagar är det svårt att förstå.

MEN

Livet går vidare. Sorgen kommer att finnas resten av livet, men man måste våga släppa taget och leva vidare. Man kan inte fastna i allt man förlorat, utan minnas allt man fick uppleva.

Christian gav mig så mycket. Vi kämpade med och mot varandra från hans första andtag. Han utmanade och fick mig att växa. Han var stark och modig, envis och drivande, tjatig  och krävande, självisk och omtänksam. Han var den bästa son och bror man kunde ha.

Jag vet att du har det bra nu. Din själ har ro. Och du finns ibland oss.  Ibland när vi pratar om honom och hur han skulle tyckt om något så kan vi säga att åh så jobbigt för honom att höra oss och inte kunna argumentera emot 🙂
För han argumenterade. Och tyckte. Och fick sin vilja igenom genom att nöta ner motståndarna. Han hade alltid ett nytt argument på lut.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga.

Jag saknar min unge. Skulle kunna skriva mängder om min sorg och saknad.

Men nöjer mig med gamla ord.

Här följer talet jag höll på hans begravning:

chrille

Jag ska berätta lite om Christian med ett utdrag från min dagbok

19 augusti 2007

Käre Gud, befria mig från 15-åringar!
Han är som en tromb. I godan ro pysslar jag, helt ovetande om vad som komma skall. Hela dagen fram till 15.30 är det stilla och trivsamt i hemmet. Christian sitter och slötittar på tv, insvept i en filt.
Sen kommer han på att han ska ut.
Panik! Fort fort bli klar. Och det blir man inte på 10 minuter.

Först in i duschen. Duscha minst 15 min. Skvätta ner hela badrummet och lämna smutskläder och handdukar på badrumsgolvet.
Sen skriker han på sin mamma: Var är min hårblås????
Mamman hämtar den. Sen kommer det: kan du stryka den här tröjan? Kan du ta bort den här fläcken? Vad är klockan? Finns det något att äta? Har du några kontanter? Du får tillbaka i morgon. Vad är klockan? Var är rullmojen??? Leta inte på samma ställe som jag gör, fattar du väl!!!!! Måste du göra blöta fläckar på tröjan! Var är hårblåsen? Vad är klockan?

Tröjan torkas med hårblåsen. Så blir den helt tyst.
-Skit också! Vad är det för kass skit!
Mamman frågar : höll du fönen för nära tyget?
-Jag höll PÅ tyget. Och mamman biter sig i tungan för att inte påpeka det osmarta i att hålla fönen PÅ tyget. Klart att den stänger av sig själv. Det konstaterar han själv och säger att det är en skitfön. Mamman skrattar tyst för sig själv. Snart har han gått.
Fixa håret, spraya på sig lukta-gott, kolla in sin uppenbarelse i spegeln. Till slut godkänner han sitt utseende och kan gå ut genom dörren. Mamman drar en lättnads suck. Tromben har åkt till kyrkan för filmkväll.
Varsågod Kyrkan. Han är er i kväll!
ps. Tromben är jättetrevlig och snäll, men ibland blir han bara för mycket för mig. Vi har haft det så sedan han var bebis.

Det här var en typisk situation med Chrille. Envis, viljestark, målfokuserad. Och han visste precis hur han kunde köra med mig. Vårt liv tillsammans var en evig kamp, men också fyllt av skratt och upplevelser, kärlek och glädje.

Christian var det bästa ressällskap man kan ha. Vi kom alltid överens och han hanterade  situationer som uppstod med lugn och ro. Full koll och lösningsfokuserad.
Han ställde alltid upp för de han älskade och var expert på att få oss att fokusera på rätt saker. Han själv levde livet i 180 knyck hela tiden. Glad, snäll, omtänksam och fylld av lust att uppleva mer av världen.

Christian var sjuk. Både fysiska och psykiska krämpor plågade honom. Få av oss visste att han hade cancer. Ingen av oss visste hur sjuk han egentligen var. Det var Christians val. Han ville inte att vi skulle veta. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda. Det får vi respektera.

De sista 3 veckorna i livet vistades han hos Hasse och mig hemma på landet. Christian mådde inte bra, men han kämpade tappert och vi samtalade mycket om livet och rådde om varandra. När jag var för mycket hönsmamma sa han ifrån. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda.

Vi delade intresse för musik och film, men han var fullständigt ointresserad av sport och undrade om jag var dum i huvudet när jag pratade hockey med honom. Jag var lika ointresserad av bilar, som han gillade, men jag var en god mor och följde snällt med till Biltema när han skulle shoppa hjulmuttrar och annat tråkigt krafs. Tack och lov kunde han dela motorintresset med Hasse, som hjälpte honom att fixa med bilen.

Sista tiden lagade jag alla Chrilles favoriträtter och han åt med god aptit. Det sista han åt var chokladmuffins, som han smugit upp på natten och moffat i sig.

Det är tomt och ofattbart att du inte finns här på jorden längre. Men jag är tacksam att du inte plågas av dina smärtor längre.

Du finns i våra hjärtan och vi ska leva för din skull och vår egen skull. Vi ska minnas dig med glädje.

Jag älskar dig Christian.

Kvällstankar

Så är det söndag kväll. En mysig hemmahelg är till ända. Mannen har lagat bil. Jag har lagat mat. Stereotypa roller kan man tycka. Men vi ska nog vara tacksamma att jag inte lagat bilen. Min kompetens på den fronten är helt tydligt obefintlig. Laga mat är jag däremot oerhört bra på.

Vi har pratat och skrattat, kelat och myst, sovit och städat, pussats och tvättat. En helt perfekt helg på tu man hand. Det är så skönt att bara vara tillsammans. Man behöver inte göra så mycket. Just det där att kunna njuta av det lilla och vardagliga. Dela en måltid. Lyssna på varandra. Dela glädje och sorg. Få varandra att skratta. Känna hur kärleken och harmonin flödar. Vara tillsammans och ändå ge varandra utrymme.

Idag har jag varit på minnesgudstjänst. Det var högtidligt och sorgligt, men ändå så rogivande. På något oförklarligt sätt kändes det som att Chrille satt bredvid mig i kyrkbänken.

Saknaden är stor. Visst sörjer jag nära anhöriga som gått bort. Saknar och sörjer. Min farmor fattas mig varje dag och jag rådfrågar henne om mycket, 12 år efter hennes död. Men inget går att jämföra med att förlora ett barn.
Hur han låg där kall och död. Det är fortfarande svårt att begripa känslomässigt, även om jag förnuftsmässigt vet att han är död. Att han aldrig kommer tillbaka.

allhelgona

Efit lördag 25 oktober 2014

Idag ska det bli av! EFIT nr 178 om jag räknat rätt. Jag har haft svårt att hitta lust sedan min son dog i mars. Livet förändrades radikalt och jag kämpar varje dag med sorg och saknad.

bild1
08-tiden
Vi väcks av mannens väckarklocka vid 8. Mannen har migrän och jag är inte sugen på att gå upp, så jag pillar lite på mobilen.

bild2
10-tiden
Jag lyckades visst somna om. Drar upp rullgardinen och inser att att klockan är 10.30!!!

bild3
11-tiden
Har hunnit med frukost, dusch samt vikt tvätt och bäddat sängen. Så nu har jag inte så dåligt samvete för att jag sov så länge. Mannen har jag inte sett röken av. Han grejar förmodligen med bilen.

bild5
12-tiden
Ingen efit utan en ego-bild. Så här kommer dagens (första?) efitselfie 🙂

bild6
13-tiden
Samling vid matbordet. Två äter lunch, 1 äter frukost och jag dricker kaffe.

bild4
14-tiden
vattnar blommorna och upptäcker att mina orkidéer trivs så bra att de sätter nya skott. Även de blommor som sett helt hopplösa ut. Luften och ljuset på landet är välgörande 🙂

bild7
15-tiden
Herrarna som mekar med bil är sugna på fika så jag kilar ut till uthuset och plockar fram bullar och kokostoppar ut frysen. Konstaterar att solen försvann lika fort som den kom.

bild8
16-tiden
Det är dags att kalka av min tassimo och självklart följer instruktionen jag fått av Chrille. Det är en av de sista sakerna han skrev innan han dog <3

 

bild9
17-tiden
Idag är vi bortbjudna på middag. Vilken lyx. Så mannen styr bilen mot stan.

bild10
18-tiden
Vi serveras en utsökt måltid: baconlindad kyckling, klyftpotatis, ungsrostade rotsaker och tomatsallad. Mums!

bild11
19-tiden
Middagen avslutas med chokladpudding. Den smakade. Gott.

bild12
20-tiden
Kaffe och likör och trivsamt prat med de bästa.

bild13
21-tiden
Leverans av tonåring till flickvännens bostad.

bild14
22-tiden
Hemma i ett rött hus på landet efter en mysig kväll i stan. Så härligt att välkomnas av tända lampor. Och jag, vi borde putsa fönster.

 

Och som vanligt. Smyg inte bara förbi. Våga kommentera. Tjolahopp!

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

onlysolutions

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

pappa70

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3

För evigt 21, aldrig 22

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Ledsen

Det har gått 5 månader och jag är så ledsen.

Ledsen hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa tårar som bara vill ut.

Jag saknar dig så det gör ont. Jag vill vara arg på dig och skälla på dig. Tala om för dig hur ont det gör. Höra din röst. Argumentera.

Men det kan jag inte. För du är död.

Det är så jävla orättvist.

Category: tankar  Tags: , , ,  6 Comments