Tag-Archive for » barn ska inte dö före sin mamma «

Tiden läker

För 2 år sedan begravde vi min yngste son Christian. Det var en fin dag och en vacker begravning, men den var så fylld av sorg och saknad. Jag bet ihop och skötte allt med fullt fokus på att det skulle bli som Chrille hade önskat och han fick den bästa begravningen.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Jag har gått igenom svåra saker i livet, men det finns inget som påverkar dig som att förlora ett barn. Oavsett om barnet är nyfött, 5 år eller 21 som Christian var. Man kan inte föreställa sig hur det känns.

Min syn på livet förändrades. Vad som är viktigt förändrades.

Jag saknar min unge varje dag. Jag gråter ofta. Livet känns orättvist.

Men man kan inte låta känslan av orättvisa styra så man blir bitter och avundsjuk på andra.

Jag väljer att leva och göra det bästa av mitt liv här på jorden.

Jag är lycklig trots sorgen.

Familj är viktigare än karriär. Ett roligt jobb där jag gör skillnad är viktigare än hög befattning. Jag kan försörja mig, spara och göra roliga saker med de som betyder mest för mig. Det räcker.

Vi tar så mycket för givet. Jag är tacksam för allt Christian gav mig. Han var bara ett lån. Livet är orättvist. Men livet är ändå den största gåvan. Ta vara på varje dag och människorna omkring dig.

ranunkel_vit

Jag har varit på minisemester i Tyskland med min fantastiska svärmor den här helgen. Härligt väder, god mat och bästa sällskapet. Vi har skrattat och shoppat, pratat och fikat. En toppenresa.

Snart får vi besök av pappa. Åh vad vi ska visa honom Östergötland på våren! Tåkern, Naturum, Omberg, Hästholmen och Vadstena så klart! Så hägrar besök hos dotter och svärson i Karlstad. Konstutställning och shopping står på agendan för besöket i min gamla studentstad.

Ta vara på livet.

Christian Hans Bertil

Idag är det din födelsedag.

Du skulle ha fyllt 23.

Men det gör du inte. Du förblir evigt 21.

Meningen med att du skulle dö när du var 21 kan jag aldrig förstå. Men jag är tacksam för alla de 21 åren som jag fick tillsammans med dig.

Min minsting. Lillskiten. Ungen. Chrille.

Omtyckt och populär. Viljestark och envis. Fylld av energi och drivkraft. Kreativ. Tjatig. Sjuk och trött. Rolig. Kunnig. Omtänksam in i det sista. Mån om att jag skulle förstå hur mycket jag betydde för dig.

Älskad. Aldrig bortglömd.

Herregud vad jag saknar dig älskade unge <3

cc

Sorg

Sorg är en nyckfull följeslagare.

De flesta dagar är fyllda av glädje och tillförsikt. Jag minns allt jag fick uppleva och känner att livet är gott, trots att Chrille är död.

Så kommer dagar när jag bara är ledsen och saknar, gråter och undrar varför skulle han dö så tidigt?
Sorgen slår till när jag minst anar det. Jag ser en bild, minns något vi upplevt eller har drömt om honom.

Tårarna tränger fram och jag gråter. Jag släpper fram gråten och låter den ha sin gång. Jag tror att tårarna renar. Men visst är det jobbigt när gråten kommer utan förvarning. Min omgivning är tack och lov van att jag både gråter och skrattar.

Men fy farao vad jag saknar min unge. Han som var så mycket. Med alla sina goda egenskaper och brister var han en god människa. Skitjobbig emellanåt, men alltid till för andra, även när han själv mådde dåligt.

Idag har jag gråtit många tårar. Jag saknar dig älskade unge. Jag hoppas att du har det bra <3

chrille

Årsdag

Idag har det gått 1 år sedan livet förändrades på det där sättet som man fasar för, men som de flesta slipper uppleva.

Min yngste son Christian dog 24 mars 2014.

Trots att han dog hemma och att jag hållit om hans döda kropp. Trots att vi har haft begravning och urnsättning. Trots post till Christians dödsbo. Trots att jag vet med mitt förnuft att han är död.

Vissa dagar är det svårt att förstå.

MEN

Livet går vidare. Sorgen kommer att finnas resten av livet, men man måste våga släppa taget och leva vidare. Man kan inte fastna i allt man förlorat, utan minnas allt man fick uppleva.

Christian gav mig så mycket. Vi kämpade med och mot varandra från hans första andtag. Han utmanade och fick mig att växa. Han var stark och modig, envis och drivande, tjatig  och krävande, självisk och omtänksam. Han var den bästa son och bror man kunde ha.

Jag vet att du har det bra nu. Din själ har ro. Och du finns ibland oss.  Ibland när vi pratar om honom och hur han skulle tyckt om något så kan vi säga att åh så jobbigt för honom att höra oss och inte kunna argumentera emot 🙂
För han argumenterade. Och tyckte. Och fick sin vilja igenom genom att nöta ner motståndarna. Han hade alltid ett nytt argument på lut.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga.

Jag saknar min unge. Skulle kunna skriva mängder om min sorg och saknad.

Men nöjer mig med gamla ord.

Här följer talet jag höll på hans begravning:

chrille

Jag ska berätta lite om Christian med ett utdrag från min dagbok

19 augusti 2007

Käre Gud, befria mig från 15-åringar!
Han är som en tromb. I godan ro pysslar jag, helt ovetande om vad som komma skall. Hela dagen fram till 15.30 är det stilla och trivsamt i hemmet. Christian sitter och slötittar på tv, insvept i en filt.
Sen kommer han på att han ska ut.
Panik! Fort fort bli klar. Och det blir man inte på 10 minuter.

Först in i duschen. Duscha minst 15 min. Skvätta ner hela badrummet och lämna smutskläder och handdukar på badrumsgolvet.
Sen skriker han på sin mamma: Var är min hårblås????
Mamman hämtar den. Sen kommer det: kan du stryka den här tröjan? Kan du ta bort den här fläcken? Vad är klockan? Finns det något att äta? Har du några kontanter? Du får tillbaka i morgon. Vad är klockan? Var är rullmojen??? Leta inte på samma ställe som jag gör, fattar du väl!!!!! Måste du göra blöta fläckar på tröjan! Var är hårblåsen? Vad är klockan?

Tröjan torkas med hårblåsen. Så blir den helt tyst.
-Skit också! Vad är det för kass skit!
Mamman frågar : höll du fönen för nära tyget?
-Jag höll PÅ tyget. Och mamman biter sig i tungan för att inte påpeka det osmarta i att hålla fönen PÅ tyget. Klart att den stänger av sig själv. Det konstaterar han själv och säger att det är en skitfön. Mamman skrattar tyst för sig själv. Snart har han gått.
Fixa håret, spraya på sig lukta-gott, kolla in sin uppenbarelse i spegeln. Till slut godkänner han sitt utseende och kan gå ut genom dörren. Mamman drar en lättnads suck. Tromben har åkt till kyrkan för filmkväll.
Varsågod Kyrkan. Han är er i kväll!
ps. Tromben är jättetrevlig och snäll, men ibland blir han bara för mycket för mig. Vi har haft det så sedan han var bebis.

Det här var en typisk situation med Chrille. Envis, viljestark, målfokuserad. Och han visste precis hur han kunde köra med mig. Vårt liv tillsammans var en evig kamp, men också fyllt av skratt och upplevelser, kärlek och glädje.

Christian var det bästa ressällskap man kan ha. Vi kom alltid överens och han hanterade  situationer som uppstod med lugn och ro. Full koll och lösningsfokuserad.
Han ställde alltid upp för de han älskade och var expert på att få oss att fokusera på rätt saker. Han själv levde livet i 180 knyck hela tiden. Glad, snäll, omtänksam och fylld av lust att uppleva mer av världen.

Christian var sjuk. Både fysiska och psykiska krämpor plågade honom. Få av oss visste att han hade cancer. Ingen av oss visste hur sjuk han egentligen var. Det var Christians val. Han ville inte att vi skulle veta. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda. Det får vi respektera.

De sista 3 veckorna i livet vistades han hos Hasse och mig hemma på landet. Christian mådde inte bra, men han kämpade tappert och vi samtalade mycket om livet och rådde om varandra. När jag var för mycket hönsmamma sa han ifrån. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda.

Vi delade intresse för musik och film, men han var fullständigt ointresserad av sport och undrade om jag var dum i huvudet när jag pratade hockey med honom. Jag var lika ointresserad av bilar, som han gillade, men jag var en god mor och följde snällt med till Biltema när han skulle shoppa hjulmuttrar och annat tråkigt krafs. Tack och lov kunde han dela motorintresset med Hasse, som hjälpte honom att fixa med bilen.

Sista tiden lagade jag alla Chrilles favoriträtter och han åt med god aptit. Det sista han åt var chokladmuffins, som han smugit upp på natten och moffat i sig.

Det är tomt och ofattbart att du inte finns här på jorden längre. Men jag är tacksam att du inte plågas av dina smärtor längre.

Du finns i våra hjärtan och vi ska leva för din skull och vår egen skull. Vi ska minnas dig med glädje.

Jag älskar dig Christian.

Efit söndag 18 januari 2015

Årets andra efit. Efit nr 184 för min del. Jag har kört efit sedan oktober 2004 och det är roligt att kunna titta tillbaka på hur livet såg ut då.

Idag är det inget särskilt på agendan. Mest kurering av dum förkylning (för min del) och umgänge med datorer på olika sätt (männen i familjen) såsom spel och programmering samt lusläsning av mopedannonser.

bild1
07-tiden
Vaknar och känner hur kroppen kämpar mot den envisa förkylningen. Vill sova mer. Lyckas somna om.

bild2
09-tiden
Vaknar halv tio och är fortfarande trött och seg, men drar  upp rullgardinen till slut. Mannen går ner för att göra frukost.

bild3
10-tiden
Världens bästa frukost. Äggröra & bacon. Min man är världsbäst på äggröra. Tonåringarna är zombietrötta och säger inte så mycket.

bild4
11-tiden
Nässköljning är den bästa metoden vid förkylning. Min snälla man har köpt en riktig nässköljare på apoteket åt mig. Fungerar asbra!

bild5
12-tiden
När man inte har så mycket ork (fy farao vad jag är trött på att vara orkeslös) passar det perfekt att ligga på soffan och kolla en favoritserie.

bild7
13-tiden
Eftersom vi åt frukost halv elva blir det elva-kaffe vid ett i stället 🙂

bild6
Bonusbild
Jag njuter av de vackra tulpanerna på bordet. De förgyller verkligen vardagen.

bild8
14-tiden
Ingen efitdag utan en egobild. Jag är så nöjd med min nya spegel.

bild9
15-tiden
Idag blir det en typisk januarimiddag: julkorv (hemlagad) med potatismos och gröna ärtor. Jag vill helst ha brysselkål, men det rynkar herrarna i familjen näsan åt.

bild10
16-tiden
När mannen kör in tonåringar till stan passar jag på att åka med för slinka in på biblioteket och hämta ut mina reserverade böcker. Vi har ett bibliotek som är tillgängligt även när det är stängt. Man tar sig in och ut med sitt lånekort och kod. Toppen! Idag satt det tre pensionärer och läste tidningar och diskuterade sportkommentatorer när jag kom in 🙂

bild11
17-tiden
Dags att inköpa ny bh. Tack och lov för ebay, som har ett bra urval för oss med smal rygg och stora tuttar. Utan att det kostar en förmögenhet.

bild12
18-tiden
I fönstret står gipsavgjutningar av barnens händer, som de gjorde på fritids en gång för länge sedan. Jag tittar på dem varje dag. Nu är två av barnen vuxna och den tredje är en ängel.

bild13
19-tiden
Läser igenom informationen inför morgondagens operation. Igen. Är nog lite spänd.

bild14
20-tiden
Söndagsmys med sång och glädje.

bild15
21-tiden
Pratar en stund med mitt änglabarn. Om en vecka är det 10 månader sedan du dog. Jag saknar dig varje dag  Christian <3

bild16
22-tiden
Dags att krypa till kojs. Tack för idag!

Och DU, lämna en kommentar. Det är så trist med alla besökare som bara smyger förbi. Det räcker med ett hej!

Mitt 2014

Som vanligt ska man sammanfatta det gångna året och reflektera över bra och dåliga saker som hänt, lärdomar man gjort och allmänt uttrycka sin åsikt om allt möjligt. En blandning av allvar och trams.

2014 var det värsta OCH det bästa året i mitt liv.

Det absolut värsta som kan hända en förälder hände. Min son dog. Det som alla föräldrar fruktar blev verklighet. Det som är så svårt att föreställa sig. Man kan inte förställa sig hur hemskt det är.

chrille

Christian dog 24 mars 2014. Han blev 21 år. Mitt yngsta barn. Lillskiten. Ungen. Säljaren. Drivkraften. Envisheten själv.

De första månaderna  sköt jag min egen sorg åt sidan för att stötta andra och ta hand om allt praktiskt. Jag bet ihop och jobbade samtidigt som vanligt. När semestern kom rasade jag ihop. Då behövde jag inte hålla ihop. Sorgen tog sin boning i  kroppen. Ont överallt. Värk from hell. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och gick till doktorn. För andra gången på 13 år. Fick diagnos och behandling. Spruta, medicin och sjukgymnastik.

Jag har gråtit oändligt många tårar och gråter fortfarande. Men sorgen har blivit hanterbar. Den förlamar inte längre. Jag kan prata om Chrille utan att gråta. Jag kan se på bilder utan att få en klump av sorg i magen. Jag saknar, men inser att han inte finns i jordelivet längre. Han är en ängel.

begravning

Jävla skitunge som skulle gå och dö. Min tröst är att han slipper plågas av sjukdom och ångest längre .

Ett typiskt Chrilleuttryck var livet är hårt, sen dör man.  Det stämde för honom. Men han tog vara på det korta liv han fick. Det var mer som Live fast, die young. Han upplevde så mycket under sitt korta liv. Som om hans själ visste.

Jag stortrivs med livet på landet och livet tillsammans med min älskade H. Sambolivet är toppen. Den enda smolken i glädjebägaren är att mina andra två barn bor så långt ifrån. Och till bästisen Alice är det ännu längre. En resa på 4,5 timmar gör att vi måste planera när vi ska träffas. Inte någon spontan helgtur som tidigare. Men vi skypar  titt som tätt. Underbart med dagens kommunikationsteknik.

uterum

Jag är oerhört lycklig, trots sorgen. H gör mig till en bättre människa och han slipar bort mina vassa kanter mer och mer. Jag blir inte ens sur och grinig längre. Han är underbar som älskar mig som den jag är. Han försöker inte göra mig till någon annan. Han accepterar alla mina egenskaper. Även att jag snarkar som en gris och blir bitsk när jag är hungrig.

vi

Jag har lärt mig att jag har en oerhörd inre styrka. Mycket mer än jag kunnat ana. Samtidigt är jag sensitiv och gråter för ingenting.

När det gäller jobb har jag insett att även om det inte är det mest strategiska så har jag slutat bita ihop och hålla med, utan jag säger öppet vad jag tycker. Att jag öppet kritiserat dåligt ledarskap och bristande kommunikation i en organisation har fått konsekvensen att jag bränt mina broar där. Men det gör inget. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag tar ingen skit längre. Jag har provat på att vara arbetslös och det har varit nyttigt. Jag har lärt mig att formulera sökbrev ännu bättre och jag har varit på anställningsintervjuer där jag vågat säga vad jag tycker helt öppet.

20141116-194013-70813300.jpg

I november hade jag den bästa semestern någonsin. 3 veckor på Teneriffa. Avkopplande och roligt och helt underbart med sol, bad och värme. I november. I love it!

I december började jag jobba igen. Ett nytt spännande jobb, där jag får använda min kompetens och erfarenhet. Där man uppskattar min drivkraft och kunskap. Ett jobb där anställningsintervjun skedde via Skype från Teneriffa. De gillade vad de hörde och såg och erbjöd mig jobbet. Den känslan.

Julen tillbringade jag med delar av familjen. Första julen utan Christian. Första julen som Johan firade på annat håll. En bra jul. Men annorlunda.

2014 kommer att avslutas på bästa sätt. Tillsammans med grannjävlarna.

Jag älskar livet på landet.

Jag älskar H.

Trots all sorg har jag ett underbart liv.

Nästa år fyller jag 50 och det ska firas med kalas i trädgården. Massor av vänner, skaldjur och skumpa!

November ska tillbringas i solen och sommaren i Sverige. Så klart!

Bloggen har fått allt mindre betydelse under 2014. Det verkliga livet är viktigare. Men jag vill ändå ha kvar bloggen, även om jag bloggar allt mer sällan och är allt mer återhållsam. Min gräns mellan personlig och privat har ändrats rejält. Men bloggen får hänga med nästa år också. Kanske får jag mer list att tycka och tänka om verkligheten, tokigheter och absurditeter. Man vet aldrig.

Inga nyårslöften. Det slutade jag med 2000. Men ambitioner har jag. Ambition att vårda både kropp och själ. Ta hand om hälsan så att jag orkar leva fullt ut. Vårda mina relationer. Inte ta någons kärlek för given. Ge kärlek till andra. Skratta mycket. Ta vara på här och nu. Leva i kärlek.