Tag-Archive for » död «

Tiden läker

För 2 år sedan begravde vi min yngste son Christian. Det var en fin dag och en vacker begravning, men den var så fylld av sorg och saknad. Jag bet ihop och skötte allt med fullt fokus på att det skulle bli som Chrille hade önskat och han fick den bästa begravningen.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Jag har gått igenom svåra saker i livet, men det finns inget som påverkar dig som att förlora ett barn. Oavsett om barnet är nyfött, 5 år eller 21 som Christian var. Man kan inte föreställa sig hur det känns.

Min syn på livet förändrades. Vad som är viktigt förändrades.

Jag saknar min unge varje dag. Jag gråter ofta. Livet känns orättvist.

Men man kan inte låta känslan av orättvisa styra så man blir bitter och avundsjuk på andra.

Jag väljer att leva och göra det bästa av mitt liv här på jorden.

Jag är lycklig trots sorgen.

Familj är viktigare än karriär. Ett roligt jobb där jag gör skillnad är viktigare än hög befattning. Jag kan försörja mig, spara och göra roliga saker med de som betyder mest för mig. Det räcker.

Vi tar så mycket för givet. Jag är tacksam för allt Christian gav mig. Han var bara ett lån. Livet är orättvist. Men livet är ändå den största gåvan. Ta vara på varje dag och människorna omkring dig.

ranunkel_vit

Jag har varit på minisemester i Tyskland med min fantastiska svärmor den här helgen. Härligt väder, god mat och bästa sällskapet. Vi har skrattat och shoppat, pratat och fikat. En toppenresa.

Snart får vi besök av pappa. Åh vad vi ska visa honom Östergötland på våren! Tåkern, Naturum, Omberg, Hästholmen och Vadstena så klart! Så hägrar besök hos dotter och svärson i Karlstad. Konstutställning och shopping står på agendan för besöket i min gamla studentstad.

Ta vara på livet.

Overkligt

Det är en konstig känsla.

Mamma är död.

Förra helgen var mamma och pappa hos oss i Aska för att fira min 50-årsdag. Mamma orkade vara med hela kalaset, trots att hon blir trött och utmattad av mycket människor och ljud. Jag var så glad att ha dem hos mig.  De fick träffa H:s familj och  de fick se de platser i Vadstena som jag trivs så bra på. Både mamma och pappa tyckte att det var jättetrevligt och var så glada att jag har det så bra.

I söndags dog mamma.

Hon föll ihop i pappas famn och dog ögonblickligen. Helt oväntat och snabbt. Hon var på gott humör och de planerade vad de skulle äta till middag. Så var det plötsligt slut.

Jag är så tacksam att mamma fick dö på det sättet. Snabbt, smärtfritt och hemma.

Hennes död var både väntad och oväntad. Vi visste att hon inte skulle bli så jättegammal, men inte att hon skulle dö redan nu.

För 7 år sedan fick mamma en stroke. En pigg och aktiv 63-åring förvandlades till en sjuk gnällig gammal tant. Det var en svår omställning för oss alla. Jag sörjde min mamma som inte fanns längre. Jag skämdes över att jag sörjde och jobbade mycket med de känslorna. Till slut accepterade jag att det var så. Så på ett sätt har jag sörjt mamma i förväg.

Min mamma. Fina glada snälla mamma. Ella den snälla kallades hon av sina elever i skolan. Hon var  aktiv och ständigt i farten.  Gröna fingrar, flitig med sömnad och handarbete, superduktig  på matlagning och bakning. Skicklig dansare och en fantastisk pedagog. En lekfull och rolig mormor.

De sista åren var präglade av sjukdom, men hon kämpade ändå på sitt sätt. Hon hittade ljusglimtar i tillvaron. Barnbarnen hade en stor plats i mammas liv.  När starren gjorde att hon inte kunde läsa längre hittade hon talböckerna.

Nu är mamma tillsammans med Chrille.

Det känns konstigt att min mamma är död.

orust100528-30_11

Christian Hans Bertil

Idag är det din födelsedag.

Du skulle ha fyllt 23.

Men det gör du inte. Du förblir evigt 21.

Meningen med att du skulle dö när du var 21 kan jag aldrig förstå. Men jag är tacksam för alla de 21 åren som jag fick tillsammans med dig.

Min minsting. Lillskiten. Ungen. Chrille.

Omtyckt och populär. Viljestark och envis. Fylld av energi och drivkraft. Kreativ. Tjatig. Sjuk och trött. Rolig. Kunnig. Omtänksam in i det sista. Mån om att jag skulle förstå hur mycket jag betydde för dig.

Älskad. Aldrig bortglömd.

Herregud vad jag saknar dig älskade unge <3

cc

Sorg

Sorg är en nyckfull följeslagare.

De flesta dagar är fyllda av glädje och tillförsikt. Jag minns allt jag fick uppleva och känner att livet är gott, trots att Chrille är död.

Så kommer dagar när jag bara är ledsen och saknar, gråter och undrar varför skulle han dö så tidigt?
Sorgen slår till när jag minst anar det. Jag ser en bild, minns något vi upplevt eller har drömt om honom.

Tårarna tränger fram och jag gråter. Jag släpper fram gråten och låter den ha sin gång. Jag tror att tårarna renar. Men visst är det jobbigt när gråten kommer utan förvarning. Min omgivning är tack och lov van att jag både gråter och skrattar.

Men fy farao vad jag saknar min unge. Han som var så mycket. Med alla sina goda egenskaper och brister var han en god människa. Skitjobbig emellanåt, men alltid till för andra, även när han själv mådde dåligt.

Idag har jag gråtit många tårar. Jag saknar dig älskade unge. Jag hoppas att du har det bra <3

chrille

Årsdag

Idag har det gått 1 år sedan livet förändrades på det där sättet som man fasar för, men som de flesta slipper uppleva.

Min yngste son Christian dog 24 mars 2014.

Trots att han dog hemma och att jag hållit om hans döda kropp. Trots att vi har haft begravning och urnsättning. Trots post till Christians dödsbo. Trots att jag vet med mitt förnuft att han är död.

Vissa dagar är det svårt att förstå.

MEN

Livet går vidare. Sorgen kommer att finnas resten av livet, men man måste våga släppa taget och leva vidare. Man kan inte fastna i allt man förlorat, utan minnas allt man fick uppleva.

Christian gav mig så mycket. Vi kämpade med och mot varandra från hans första andtag. Han utmanade och fick mig att växa. Han var stark och modig, envis och drivande, tjatig  och krävande, självisk och omtänksam. Han var den bästa son och bror man kunde ha.

Jag vet att du har det bra nu. Din själ har ro. Och du finns ibland oss.  Ibland när vi pratar om honom och hur han skulle tyckt om något så kan vi säga att åh så jobbigt för honom att höra oss och inte kunna argumentera emot 🙂
För han argumenterade. Och tyckte. Och fick sin vilja igenom genom att nöta ner motståndarna. Han hade alltid ett nytt argument på lut.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga.

Jag saknar min unge. Skulle kunna skriva mängder om min sorg och saknad.

Men nöjer mig med gamla ord.

Här följer talet jag höll på hans begravning:

chrille

Jag ska berätta lite om Christian med ett utdrag från min dagbok

19 augusti 2007

Käre Gud, befria mig från 15-åringar!
Han är som en tromb. I godan ro pysslar jag, helt ovetande om vad som komma skall. Hela dagen fram till 15.30 är det stilla och trivsamt i hemmet. Christian sitter och slötittar på tv, insvept i en filt.
Sen kommer han på att han ska ut.
Panik! Fort fort bli klar. Och det blir man inte på 10 minuter.

Först in i duschen. Duscha minst 15 min. Skvätta ner hela badrummet och lämna smutskläder och handdukar på badrumsgolvet.
Sen skriker han på sin mamma: Var är min hårblås????
Mamman hämtar den. Sen kommer det: kan du stryka den här tröjan? Kan du ta bort den här fläcken? Vad är klockan? Finns det något att äta? Har du några kontanter? Du får tillbaka i morgon. Vad är klockan? Var är rullmojen??? Leta inte på samma ställe som jag gör, fattar du väl!!!!! Måste du göra blöta fläckar på tröjan! Var är hårblåsen? Vad är klockan?

Tröjan torkas med hårblåsen. Så blir den helt tyst.
-Skit också! Vad är det för kass skit!
Mamman frågar : höll du fönen för nära tyget?
-Jag höll PÅ tyget. Och mamman biter sig i tungan för att inte påpeka det osmarta i att hålla fönen PÅ tyget. Klart att den stänger av sig själv. Det konstaterar han själv och säger att det är en skitfön. Mamman skrattar tyst för sig själv. Snart har han gått.
Fixa håret, spraya på sig lukta-gott, kolla in sin uppenbarelse i spegeln. Till slut godkänner han sitt utseende och kan gå ut genom dörren. Mamman drar en lättnads suck. Tromben har åkt till kyrkan för filmkväll.
Varsågod Kyrkan. Han är er i kväll!
ps. Tromben är jättetrevlig och snäll, men ibland blir han bara för mycket för mig. Vi har haft det så sedan han var bebis.

Det här var en typisk situation med Chrille. Envis, viljestark, målfokuserad. Och han visste precis hur han kunde köra med mig. Vårt liv tillsammans var en evig kamp, men också fyllt av skratt och upplevelser, kärlek och glädje.

Christian var det bästa ressällskap man kan ha. Vi kom alltid överens och han hanterade  situationer som uppstod med lugn och ro. Full koll och lösningsfokuserad.
Han ställde alltid upp för de han älskade och var expert på att få oss att fokusera på rätt saker. Han själv levde livet i 180 knyck hela tiden. Glad, snäll, omtänksam och fylld av lust att uppleva mer av världen.

Christian var sjuk. Både fysiska och psykiska krämpor plågade honom. Få av oss visste att han hade cancer. Ingen av oss visste hur sjuk han egentligen var. Det var Christians val. Han ville inte att vi skulle veta. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda. Det får vi respektera.

De sista 3 veckorna i livet vistades han hos Hasse och mig hemma på landet. Christian mådde inte bra, men han kämpade tappert och vi samtalade mycket om livet och rådde om varandra. När jag var för mycket hönsmamma sa han ifrån. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda.

Vi delade intresse för musik och film, men han var fullständigt ointresserad av sport och undrade om jag var dum i huvudet när jag pratade hockey med honom. Jag var lika ointresserad av bilar, som han gillade, men jag var en god mor och följde snällt med till Biltema när han skulle shoppa hjulmuttrar och annat tråkigt krafs. Tack och lov kunde han dela motorintresset med Hasse, som hjälpte honom att fixa med bilen.

Sista tiden lagade jag alla Chrilles favoriträtter och han åt med god aptit. Det sista han åt var chokladmuffins, som han smugit upp på natten och moffat i sig.

Det är tomt och ofattbart att du inte finns här på jorden längre. Men jag är tacksam att du inte plågas av dina smärtor längre.

Du finns i våra hjärtan och vi ska leva för din skull och vår egen skull. Vi ska minnas dig med glädje.

Jag älskar dig Christian.

Tiden går

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

Jag saknar dig

3 veckor har gått sedan vi hittade dig. Det är fortfarande helt obegripligt att du är död. Förnuftsmässigt vet jag. Jag har sett och hållit om din döda kropp, men hjärtat kan och vill inte förstå.

Man ska inte begrava sina barn. Det är fel ordning. Men jag vet att du inte lider  längre. Du är fri från sjukdom, värk och oro. Jag håller ihop, för det finns inget alternativ. Jag har två andra ungar att ta hand om och det är så mycket praktiskt med att planera din begravning, tömma din bostad och ta hand om dödsboet. Men fatta hur mycket som ska göras. Inte blir det bättre av att din pappa, som du inte ville ha någon kontakt alls med, helt plötsligt har rätt att tycka och tänka om allting.  Livet är jävligt orättvist ibland.

Det är många som visar sin omsorg och sympati. Som vågar bry sig och som tröstar. Människor som jag enbart känner ytligt är så snälla, men så är det människor jag trodde var vänner som inte hör av sig alls. Men vad är det man säger: i krisen prövas vännen. många säger att de inte vet vad de ska säga eller skriva. Det räcker med en kram eller att man vet vad som hänt och att man bryr sig. Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan att man gör.

Fast helst vill jag bara krypa under täcket och glömma omvärlden och inte känna denna enorma sorg och saknad. Hjärtat är tomt. Min unge finns inte längre. Jäkla skitunge.

Jag saknar dig <3

Det otänkbara har hänt

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007

Bläääää

Har jag dödat spindlar och fått spindelnät över tangentbordet?

Har en långhårig hund flyttat in?

Har någon rensat sin hårborste?

NEJ!

Så här ser det ut när en blondin har fönat håret med datorn i knät. Varför stå framför spegeln liksom.

Ni ser hur e-tangenten hånar mig från dödsriket.

Den blev mördad av mjölk.

Mjölk är farligt.