Vi gick till Domkirken för att tända ljus och lägga blommor.
Det var en helt speciell stämning. Knökfullt av människor, tv-bolag på rad som sände och ända så var det tyst och stilla. Det är svårt att beskriva, men jag är glad att vi gick dit för att hedra de dödade. Vi fick även se en del av regeringsbyggnaden med alla fönster krossade. Helt ofattbart. Överallt i centrum fanns det blommor och ljus tända.
Det känns tomt.
Ingen katt som ska följa med in i badrummet på morgonen.
Ingen katt som ska ligga i knät när jag äter frukost framför datorn.
Men skorna kan stå på golvet.
Ingen har kissat på badrumsmattan.
Ingen har spytt upp pälsbollar på köksgolvet.
Men det är tomt.
”Sometimes you must allow you to be weak, in order to grow stronger”
Fy farao vad jag ska bli stark.
För jag är svag.
Livet är en hård skola.
Som Anders säger:
Kärleken är Djävulens påfund.
En månad kvar till jul.
Jag trodde att det skulle bli den bästa julen sen jag var barn.
Men livet rasade samman och jag är så ledsen.
Trots det så har jag bestämt att ta mig samman.
Ta mig samman och göra en fin jul. För barnens skull. Vad jag ska gör de veckor jag skulle varit med H är en annan fundering.
Barnen är vuxna nu, men julen är något speciellt.
Julen är familjenhelgen nr 1.
Skilsmässojulen 2000 hade jag bara en önskan och det var julefrid.
Det fick jag och julen var trevligare än på flera år. Sen fick vi nyårsafton from hell, men det är en annan historia.
Så om en månad ska det vara som vanligt. Samma traditioner sedan barnen var små.
En del av mig hoppas att H sitter ensam och övergiven på jul. Fast samtidigt inte. Ingen ska var ensam på jul. Jag vill vara arg och förbannad, men hittar inte ilskan.
Jag som har temperament som häxan surtant kan inte bli arg!
Jag pendlar mellan stundvis glad och superledsen.
Kom tillbaka Häxan surtant! Jag behöver dig nu!
Att inte sova på nätterna tar ut sin rätt till slut.
Jag har gjort mitt bästa för att vara på topp.
Fixar håret med papiljotter 😉
Smink och kläder jag känner mig snygg i.
Ett stort leende och glatt humör.
Pratar och är trevlig.
Glömmer svärtan långa stunder.
Kan t o m hålla i föreläsningar och genomgångar igen.
Men nu faller jag ihop som ett korthus.
Trött, tröttare, tröttast.
Ledsen som en hund.
Och så är det onsdag.
Konferensdag.
Chefen ska ha genomgång om budget och skolinspektionsrapport.
När jag bara vill åka hem och gömma mig under täcket.
Det blir det gamla vanliga.
Bit ihop.
Sömnlös natt
Mörka tankar
Mörkt ute
Skitväder
Visst hade det varit härligt att bara sticka härifrån till sol och värme.
Men det kan jag inte.
Lärare är lite livegna.
Vi kan inte planera eller bestämma när vi ska ha semester.
Lärare har semester under lov. Punkt.
Det är inte tal om att ta en restresa eller när det är billigt. //Man kan ju ta tjänstledigt utan lön, men vem har råd med det?
Det suger.
Jag hade gärna sparat ett par av sommarens semesterveckor och varit ledig nu.
Komma bort från allt.
Slippa skitnovember och sorg.
Men jag gör som jag är uppfostrad.
Biter ihop.
Nu har jag deppat och gråtit i 24 dagar.
Dags att tänka nytt.
Jag har fått så många råd.
Bra råd.
Det tar tid att sörja. Och jag måste låta sorgen har sin tid. Tillåta mig att vara ledsen, men ändå tänka positivt. Gör roliga saker. Var med vänner.
Dåliga råd.
Gå ut och ragga eller åka till Vadstena på pilgrimsvandring som någon föreslog går fetbort! Kärleken kommer ju från Vadstena.
Jag väntar fortfarande på arg-fasen. Funderar på att skaffa en voodoo-docka 😉
Det kanske hjälper?
Jag vill att du har lika ont som jag.
Eller ska jag göra som konstnären Sophie Calle? Hon gjorde konst av pojkvännens dumpningsmail.
Att bli dumpad via mail är ungefär lika pissigt som att bli dumpad i telefon.
Voodoo känns rätt just nu.
Det finns stunder när jag är helt normal igen.
Pratar och skrattar hjärtligt.
Helt utan att känna någon sorg.
H finns inte i mina tankar överhuvudtaget.
Jag känner mig fri.
Men så kommer det plötsligt.
Sorgen.
Det bränner till magen och jag vill bara gömma mig.
Försvinna från världen och vakna när allt är bra igen.
Även om det känns bättre än för 3 veckor sedan, så är det ledsamt.
Jag har så ont.
Jag känner mig så ensam.
Jag vill ha tillbaka glädjen i mitt liv.
Varför skulle du komma in i mitt liv om du ändå skulle såra mig så här?
Varför?
Jag kämpar verkligen för att tänka positivt.
Jag har blivit uppmanad att sluta tänka negativt.
Men det går inte att tvinga fram glädje.
Tofflan skrev till mig:
”Du måste ta tid att sörja också, det går inte att enbart tänka positivt!”
Jag sörjer.
Och gör allt för att hitta tröst.
Utan världens bästa elever hade vardagen aldrig fungerat.
Utan världens bästa vänner hade jag aldrig orkat.
Utan världens bästa barn hade jag aldrig kämpat för att gå vidare.
Men Kärleken fattas mig.
Har legat vaken större delen av natten.
Hjärtesorg har den effekten tydligen.
Som grädde på moset tittade jag ut genom fönstret. Man kan ju ligga i sängen med datorn i flera timmar innan man går upp.
Det är helvitt ute. Ni vet ju vad jag tycker om snö =(
Så hur vänder jag den här dagen från tyckersynommigsjälvmestihelavärldenlängtarochsaknarHdepp?
Jag tänker:
Jag är ledig. Kan ligga i sängen hela dagen om jag vill.
Jag slipper gå ut och skotta snö.
Jag kan se på sport på tv om jag vill.
Jag kan läsa alla fina, snälla ord från människor som tycker om mig och verkligen bryr sig.
Jag ser fram emot att ge mig ut på dagens första bloggrunda hos mina fina vänner.
Jag behöver inte gå ut i kylan.
Senaste kommentar