Tag-Archive for » webberi «

Varför bloggar jag?

Jag har svarat på frågan flera gånger tidigare.

För att bli bekräftad, ha kontakt med vänner, få utlopp för mina tankar och känslor är den enkla sanningen.

Mitt svar nu är: av plikt.

Jag har tappat lusten att blogga.

Det blir pliktskyldiga inlägg för att jag ”måste” När jag pratar om att lägga ner bloggen protesterar familjen. Trots att de inte vill figurera i bloggen. För bloggen är ju en del av mig säger de.

Så jag har betalat webbhotellet ett år till. Så får vi se var det landar.

Mitt huvud är fortfarande fullt av tankar och åsikter och jag torrbloggar varje dag.

MEN

Sen händer inget mer. Jag är inte sugen på att sätta mig och skriva ett inlägg. Det är lättare att instagramma.

Genom bloggen har jag delat med mig av den djupaste sorg och största glädje, vardag och fest, trams och allvar. Jag har varit självutlämnande och tillbakahållen, glad och ledsen genom åren.

För jag har hållit på några år. Min första hemsida såg dagens ljus 1998. Så jag har bestämt att jag måste ju hålla ut 2 år till.

Tänk 20-årsjubileum.

Jag har inga ambitioner att få massa läsare och coola kommentarer, tjäna pengar och bli ”känd”. Bloggen är bara min digitala dagbok, där jag delar med av mina tankar och upplevelser. Dagbok har jag skrivit sedan jag var 13 och det är ett fantastisk verktyg.

Jag blir bekräftad av min man, familjen, vännerna och kollegorna. Jag lever fullt ut irl och orkar inte redogöra för varje liten aktivitet under dagen som förr.

Jag läser inte ens bloggar i samma utsträckning längre och jag är skitdålig på att kommentera. Mest för att det är så bökigt att kommentera från mobilen och det är ju där jag läser bloggar.

Genom bloggen har jag fått vänner jag aldrig skulle träffat annars. Jag har träffat min stora kärlek genom bloggen! Bara det är ju värt att fortsätta skriva. Och visst är det skönt att kunna skriva ner sina tankar och befria sig från hjärnspöken!

Så jag har  bestämt att bloggen ska få en chans att återuppstå under 2016. Än är det för tidigt att lägga den i malpåse.

Men inläggen kommer när jag har lust att skriva. Inte av plikt. Så tyvärr blir det nog inte efit så ofta heller.  Men man vet ju aldrig…

Glad vår mina gullvippor <3

Category: tankar  Tags: ,  4 Comments

Hej bloggen

Hej bloggen, det var länge sedan.

Livet pågår för fullt och jag är ledsen att jag behandlar dig så styvmoderligt. Men vi har på något sätt växt ifrån varandra. Jag behöver dig inte längre. Du finns kvar av sentimentala skäl om jag ska vara helt uppriktig och vänner ska ju kunna säga sanningen till varandra.

Det riktiga livet är viktigare än det digitala. Jag har varken behov eller lust att redogöra för allt jag gör, känner och tycker. Kalla mig tråkig, lat eller bekväm. Men jag måste inte tala om vad jag åt till frukost, hur mycket jag har tränat eller hur bra jag är på att fynda på loppis, vad som hänt på jobbet eller vad jag tycker om miljö, religion eller samhällsutvecklingen varje dag. Ibland torrbloggar jag, men jag orkar oftast inte sätta mig vid datorn och skriva ner inlägget.

 OBS detta betyder inte att jag tycker något negativt om de som bloggar om allt i sitt liv. Bara att JAG INTE vill, kan eller orkar längre.

Antalet kommentarer och besökare har naturligt minskat, men jag sörjer inte. Det känns som ett normalt utfall. En stor bidragande orsak till att jag inte bloggar som tidigare är att jag lever tillsammans med en människa som inte vill  figurera i bloggen och det respekterar jag. Samtidigt är det en begränsning som hämmar mig och då är det bättre att låta bli.  Men också att min gräns mellan personlig och privat har flyttats mer och mer.

Emellanåt händer det dock att jag får både lust och ork att blogga och då glimtar det till. Men oftast är jag fullt nöjd med att dela med av mitt liv via IG och FB. En bild säger mer än 1000 ord.

Tjolahopp mina gullvippor <3

Nya blanka blad

Måndag. Ny dag. Ny vecka. Ny månad. Nya möjligheter.

Jag har alltid gillat måndagar.

Ovanligt pigg i morse. Låg vaken och väntade innan klockan ringde. För det är fullständigt otänkbart att gå upp innan. Jag är ingen morgonmänniska. Vanligtvis är jag trött som ett snöre när klockan ringer.  Bonussonen lika trött. Så vi pratar inte så mycket vid frukostbordet 🙂
Varje morgon vid halv 7 tänker jag att jag kan ju gå och lägga mig igen när bonussonen åkt till skolan. Men tji får jag. När skolbussen har kört in till stan har jag piggnat till och kan inte förstå varför jag ska lägga mig igen. Så då är det bara att tuta och köra på med dagens plikter.
Varje dag ägnar jag mig åt jobbsökeri efter frukost. Sen diverse hushållssysslor och efter det kan jag ägna mig åt navelluddspillande dvs kolla på serier, fördjupa mig i en bok, hänga på sociala medier och läsa bloggar.

En av de främsta orsakerna till att jag läser bloggar är att få perspektiv. Sen har jag alltid haft ett genuint intresse av andra människor. Jag bryr mig om andra människor och att kunna ta del av deras liv. Att intressera mig för andras tankar och händelser berikar mitt liv. Det är sunt att lyfta blicken från sig själv och vända perspektivet från sitt eget navelskådande. Att bry mig om andras väl och ve gör mig till en bättre människa.

chrilleros

Idag har världens bästa svärmor och jag besiktigat vår bil. Ja, eller det är ju H som äger den. Jag åker bara i den.  Besiktningen gick som en dans. Skönt.

Vi har också hämtat en stol, som vi köpte igår via webben. Till sjukt bra pris. Så nu kan bonussonen sitta bra framför datorn. Jag sitter oftast vid köksbordet när jag skriver.  Eller i soffan. Det är fördelen med bärbar. Man kan sitta var som helst. Inte vara fastlåst vid ett skrivbord.

Nu är det dags att göra klart middagen. Familjen bjuds på skinkstek, sås, potatis, kokta grönsaker och gelé. Vad ska Du äta idag?

Micke

Alltså, Micke är en makalös människa! Erbjuder hjälp och fixar problem på webben.

Tack vare Micke har jag blivit av med skitkod och script som får antivirusprogram att gå bananas!

TACK TACK TACK TACK TACK <3

Category: tankar  Tags: , , ,  5 Comments

Hej bloggen

Hej bloggen hur mår du?

Mina besök hos dig blir allt mer sporadiska. Var fick jag all tid att blogga ifrån? Numera prioriterar jag sambolivet framför bloggarlivet. Irl är alltid bäst.

Jag hinner inte. Eller vad vet jag. Dygnets timmar fylls av jobb, familj och svennebananlivet.

Jag orkar inte. Även om jag formulerat inlägg i mitt huvud under dagen, så orkar jag inte sätta mig på kvällen framför datorn och jag gillar fortfarande inte att blogga i mobilen. Då är det lättare att göra inlägg på insta och fejsibocki.

Ja jag är lat.

Men jag kan inte kapa banden till min försummade blogg. Jag är en nostalgiker av rang och obotlig optimist, så jag hoppas och tror att lust, ork och vilja återkommer. Det fanns en tid i mitt liv då bloggen var min livlina, men jag har aldrig varit  bloggen. Bloggen och dessförinnan min hemsida är en del och en spegling av livet.

love

Dagens positiva

  • Känslan när någon inom sjukvården äntligen lyssnar på dottern.
  • Glädjen över att sonen trivs så bra på jobbet och är på aw med kollegorna.
  • Lyckan över att leva med en underbar människa som får mig att må bra och växa som människa.
  • Den goda maten jag lagade till kvällsmat.
  • De goda samtalen med sonen, dottern och Kärleken.

små funderingar

I 15 år har jag funnits på nätet. I augusti 1998 såg min första hemsida dagens ljus. Jag var så stolt och fylld av vetgirig glädje över min nya kärlek: html.

I januari 2010 slutade jag koda själv och gick över till wp. Hemsidan blev blogg.

Av och till har jag haft bloggtorka. Svårt att hitta orden, ont om tid och jobb och hänsyn till andra har gjort att skrivandet begränsats.

Ibland tänker jag tanken att sluta blogga. Fastän antalet besökare är stabilt har kommentarerna minskat. Jag får ofta respons på blogginläggen i sociala medier i stället. Både kul och trist. Men jag är oerhört tacksam över er som tar er tid att kommentera. För många bara läser varje dag utan att lämna något annat spår än sitt ip.

Sociala medier är lättare att använda. Några korta ord, en bild och så har man förmedlat vad man tycker och känner. Det spontana i nuet.

Bloggen är mer eftertanke.

Jag behöver båda. Så bloggen får leva ett tag till. Om det blir 15 nya år får vi se 🙂

Solen skiner och det är varmt och härligt på min balkong. Växterna frodas. mest kryddväxter. Varför massa blommor när det är färska kryddor som förgyller livet. Fast jag har en Mårbacka och en rosa blomma som jag inte vet vad den heter.


Citrontimjan, oregano, timjan, curryört, pepparmynta, bladpersilja, rosmarin, koriander, thaibasilika, basilika och tomater växer på min balkong.

Odlar du något?

Letar

Jag söker, men finner inte.

Jag letar varje dag, men det är stört omöjligt.

Jag har tappat lusten.

Lusten att blogga.

Jag känner mig begränsad.

Men mest är det nog att behovet att blogga har minskat.

Det riktiga livet tar min tid och energi.

Jag är mer aktiv på fb, twitter och Instagram.

Inget är statiskt.

Panta rei.

Det har varit en lång resa sedan min första hemsida sommaren 1998. Tänk vad jag har lärt mig.

Men just nu saknar jag blogginspiration.

Fast mest längtar jag efter sol och värme.

Hoppas ni har det bra mina gullvippor <3

Hej

Hej Bloggen, har du saknat mig?

Jag saknar inte dig så mycket. Faktiskt.  Livet på riktigt pågår för fullt och jag har inte så mycket tid med dig. Hoppas du förstår.

I sommar firar jag 15 år på nätet. Först med hemsidan och sedan bloggen. Ibland saknar jag  kodpillet med html, php & css och skapandet  i photoshop.

Men orden har alltid varit viktigast.

Jag är en språkperson. Verbal. Minst sagt 😉

Webben är fylld av ord. Twitter, facebook och andra sociala medier  är som ett stor arena proppad med folk som skriker ut sina tankar och åsikter i megafon helt hämningslöst.

Se mig! Hör mig! Läs mig! Bekräfta mig!

Trots att vi har allt fler kommunikationskanaler är allt fler människor ensamma.

I vardagen har jag svårt att hitta tid för umgänge med andra. Jobb, familj och Kärleken går före. Sen tycker jag att det är viktigt att vårda relationen med mig själv. Att jag mår bra och fungerar.

Umgänget på nätet har förlorat sin tjusning. Kanske mest för att jobb, familj och Kärleken är mer betydelsefullt.

Så jag hoppas att du inte blir ledsen min kära blogg att jag inte umgås med dig varje dag.  Du var en livlina och vän, men nu klarar jag mig själv. Så vi ses inte lika ofta längre. Men jag gillar dig fortfarande.

Puss & kram Inna

Tgif

Nej jag har inte slutat blogga.

Bloggen har inte blivit kidnappad.

Domänen hade helt enkelt blivit inaktiverad eftersom all info från Loopia skickades till ett mejlkonto som inte finns. Efter diverse mejlkontakt fick jag till slut all info med snigelpost och kunde aktivera mitt domännamn.

Vad har hänt mer då?

Jag har jobbat.

Jag har varit både snäll, ödmjuk och en jävla bitch.

Jag har fått skäll och belöning.

Jag har skrattar och bitit ihop.

Jag har fått lussebullar och luciatåg.

Jag har har varit på styrelsemöte.

Jag har ätit alternativt julbord.

Jag har varit på bio.

Nu ska jag fylla livet med kärlek.

Ha en underbar helg mina gullvippor <3

Att vara publik

Får man vara nöjd och tillfreds med livet?

Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?

När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.

När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.

När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.

Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?

Min blogg är inte vad den varit tidigare.

Jag är inte lika självutlämnande.

Inte lika frispråkig.

Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.

Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.

Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.

Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.

Genom bloggen har jag fått vänner för livet.

Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.

Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.

Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.

Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.

Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.

Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.

Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.

Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.

Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.

Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.