Mitt 2014
Som vanligt ska man sammanfatta det gångna året och reflektera över bra och dåliga saker som hänt, lärdomar man gjort och allmänt uttrycka sin åsikt om allt möjligt. En blandning av allvar och trams.
2014 var det värsta OCH det bästa året i mitt liv.
Det absolut värsta som kan hända en förälder hände. Min son dog. Det som alla föräldrar fruktar blev verklighet. Det som är så svårt att föreställa sig. Man kan inte förställa sig hur hemskt det är.
Christian dog 24 mars 2014. Han blev 21 år. Mitt yngsta barn. Lillskiten. Ungen. Säljaren. Drivkraften. Envisheten själv.
De första månaderna sköt jag min egen sorg åt sidan för att stötta andra och ta hand om allt praktiskt. Jag bet ihop och jobbade samtidigt som vanligt. När semestern kom rasade jag ihop. Då behövde jag inte hålla ihop. Sorgen tog sin boning i kroppen. Ont överallt. Värk from hell. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och gick till doktorn. För andra gången på 13 år. Fick diagnos och behandling. Spruta, medicin och sjukgymnastik.
Jag har gråtit oändligt många tårar och gråter fortfarande. Men sorgen har blivit hanterbar. Den förlamar inte längre. Jag kan prata om Chrille utan att gråta. Jag kan se på bilder utan att få en klump av sorg i magen. Jag saknar, men inser att han inte finns i jordelivet längre. Han är en ängel.
Jävla skitunge som skulle gå och dö. Min tröst är att han slipper plågas av sjukdom och ångest längre .
Ett typiskt Chrilleuttryck var livet är hårt, sen dör man. Det stämde för honom. Men han tog vara på det korta liv han fick. Det var mer som Live fast, die young. Han upplevde så mycket under sitt korta liv. Som om hans själ visste.
Jag stortrivs med livet på landet och livet tillsammans med min älskade H. Sambolivet är toppen. Den enda smolken i glädjebägaren är att mina andra två barn bor så långt ifrån. Och till bästisen Alice är det ännu längre. En resa på 4,5 timmar gör att vi måste planera när vi ska träffas. Inte någon spontan helgtur som tidigare. Men vi skypar titt som tätt. Underbart med dagens kommunikationsteknik.
Jag är oerhört lycklig, trots sorgen. H gör mig till en bättre människa och han slipar bort mina vassa kanter mer och mer. Jag blir inte ens sur och grinig längre. Han är underbar som älskar mig som den jag är. Han försöker inte göra mig till någon annan. Han accepterar alla mina egenskaper. Även att jag snarkar som en gris och blir bitsk när jag är hungrig.
Jag har lärt mig att jag har en oerhörd inre styrka. Mycket mer än jag kunnat ana. Samtidigt är jag sensitiv och gråter för ingenting.
När det gäller jobb har jag insett att även om det inte är det mest strategiska så har jag slutat bita ihop och hålla med, utan jag säger öppet vad jag tycker. Att jag öppet kritiserat dåligt ledarskap och bristande kommunikation i en organisation har fått konsekvensen att jag bränt mina broar där. Men det gör inget. Jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag tar ingen skit längre. Jag har provat på att vara arbetslös och det har varit nyttigt. Jag har lärt mig att formulera sökbrev ännu bättre och jag har varit på anställningsintervjuer där jag vågat säga vad jag tycker helt öppet.
I november hade jag den bästa semestern någonsin. 3 veckor på Teneriffa. Avkopplande och roligt och helt underbart med sol, bad och värme. I november. I love it!
I december började jag jobba igen. Ett nytt spännande jobb, där jag får använda min kompetens och erfarenhet. Där man uppskattar min drivkraft och kunskap. Ett jobb där anställningsintervjun skedde via Skype från Teneriffa. De gillade vad de hörde och såg och erbjöd mig jobbet. Den känslan.
Julen tillbringade jag med delar av familjen. Första julen utan Christian. Första julen som Johan firade på annat håll. En bra jul. Men annorlunda.
2014 kommer att avslutas på bästa sätt. Tillsammans med grannjävlarna.
Jag älskar livet på landet.
Jag älskar H.
Trots all sorg har jag ett underbart liv.
Nästa år fyller jag 50 och det ska firas med kalas i trädgården. Massor av vänner, skaldjur och skumpa!
November ska tillbringas i solen och sommaren i Sverige. Så klart!
Bloggen har fått allt mindre betydelse under 2014. Det verkliga livet är viktigare. Men jag vill ändå ha kvar bloggen, även om jag bloggar allt mer sällan och är allt mer återhållsam. Min gräns mellan personlig och privat har ändrats rejält. Men bloggen får hänga med nästa år också. Kanske får jag mer list att tycka och tänka om verkligheten, tokigheter och absurditeter. Man vet aldrig.
Inga nyårslöften. Det slutade jag med 2000. Men ambitioner har jag. Ambition att vårda både kropp och själ. Ta hand om hälsan så att jag orkar leva fullt ut. Vårda mina relationer. Inte ta någons kärlek för given. Ge kärlek till andra. Skratta mycket. Ta vara på här och nu. Leva i kärlek.
Senaste kommentar