Inna helt enkelt

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3