En vecka går så fort

Alldeles för fort.

Nu har de åkt hem. Prinsessan och lilltrollet.

Vi har haft en härlig semestervecka: Exmannen, dottern, barnbarnet och jag. Tillsammans har vi levt som en familj i en vecka.

Tillbaka i huset där jag levt de senaste åtta åren.

Visst kändes det konstigt till att börja med. Helt fel, men ändå så normalt. Men det funkade för oss. Sen får andra tycka att vi är konstiga. Jag har fortfarande mitt rum kvar. Den här veckan har jag sovit med barnbarnet. Det är livskvalitet för mig. Sen är det periodvis jobbigt att vara som vanligt med Exmannen. Han dejtar och drömmer om annan kärlek och jag har inte gått vidare. Men vi har ändå lyckats hitta en god ton och ett bra sätt att umgås. Vi har fokuserat på vår goda vänskap som fortfarande finns kvar.

Det har varit en vecka fylld av stora och små upplevelser. Utflykter och hemmahäng. Hoppat studsmatta och plockat smultron. Spanat på arkeologisk utgrävning och gått på ”pjomenad” Regn och sol. Mat och glass. Mycket skratt och samtal. God mat och gemenskap.

3-åringen har upplevt Kolmården, där höjdpunkten var att träffa Bamse och hans vänner.

Vi har åkt till Gränna och Visingsö. Åkt häst och vagn, rundturståg och kollat i affärer. Loppisrunda så klart. Vilken underbar unge som älskar loppisrunda och gå i affärer. Utan att köpa något. Bara titta på saker. Sen har hon hängt med morbror Lukas. Åh vad 3-åringen älskar morbror Lukas.

Nu är jag tillbaka i min lägenhet i stan. I lugnet och ordningen. Tomt, men ändå skönt.

Det gäller att göra det bästa av livet. Jag är en obotlig optimist. Min familj retar mig för min positiva inställning. En klassisk replik som de gärna upprepar är : det är tur att vi inte bor i tält, som jag brukade säga när det regnade under barnens uppväxt.
Men man kan inte ändra sin personlighet och jag är hellre optimist och blir besviken än pessimist och får mina förväntningar infriade.