Archive for » oktober, 2014 «

Då och nu

Det där med träning har mestadels legat i malpåse sedan juni 2013, då jag fick hälsporre.

Hälsporre är ett jäkla skit!

Ibland har jag velat hugga av mig foten, så ont har jag haft. Hälsporren är dessutom orsaken till att jag fick trochanterit 🙁

Jag har knappt kunnat gå vissa dagar. Att ta mig till bussen på morgonen (en promenad på 1,6 km) har varit en kamp. Men jag har bitit ihop och vilat när jag kan.

Vilat

Vilat

Vilat

Simmat, cyklat och kört lite cross trainer en kort period.

Men mest har jag vilat. Foten är mycket bättre.

askahogen

Asken mitt på Askahögen.

Idag bestämde jag mig för att testa en sväng med mina gåpinnar. Precis när jag kommit utanför dörren börjar de prata på radion om hur viktigt att man reser sig ur soffan och rör på sig!

Jag travar iväg i raskt tempo på grusvägen och först känns det bra, men efter drygt en kilometer inser jag att det är meningslöst. Ont, ont, ont. Så det är bara att vända tillbaka. Skitfot! Långsamma promenader går däremot oftast bra.

Väl hemma vill jag inte gå in. Det är faktiskt ganska okej väder. Även om det blåser som sjutton. Jag kliver upp på Askahögen (som ligger ett stenkast utanför tomten)och tittar ut över vårt vackra landskap. Askahögen är den äldsta daterade högen, som  har  varit tingshög, i Sverige. Arkeologer har dessutom konstaterat att det varit ett platåhus på 900-talet. Det är svindlande när man tänker på hur det var här för 1000 år sedan. Det här är en otrolig historisk bygd.

Gården jag bor på är från 1700-talet. Vår hus byggt för närmare 200 år sedan. Det ursprungliga boningshuset är tyvärr helt förfallet. Jag som bott i stan större delen av mitt liv, men som är av bondesläkt, stortrivs på landet. Det är som att cirkeln är sluten.

Jag har hittat hem till slut.

Livet på landet gör mirakel.

Eller har det med ålder och klokhet att göra?

Eller att jag lever med rätt person?

Självklart spelar alla dessa faktorer roll.

Livets pusselbitar har fallit på plats. Ibland tar det lite tid.

Sjukvård i Sverige 2014

Dottern har haft besvär med huvudvärk under en period.

Igår blev det värre. Hon kämpade sig igenom arbetsdagen och bestämmer sig för att gå till jourcentralen för att få hjälp. Där händer inget. Förtvivlad hör hon av sig till mig (vi bor 25 mil ifrån varandra) och ber mig ringa 1177 och fråga om råd.

Jag ringer 1177 (sitter i kö en stund så klart) och beskriver dotterns symptom:
Blixtrande huvudvärk som strålar upp runt örat/tinningen med tryckande smärta. Vid örat finns en kula som  trycker så att det känns som huvudet ska sprängas samt att hon har svårt att hålla sig vaken.

Sköterskan på 1177 säger att dottern ska åka till akuten direkt med de symptomen.

Så jag ringer 112 för en ambulans, som kan ta henne från Hisingen till akuten på Östra sjukhuset. På 112 är de mycket sympatiska och de ringer upp dottern, som sitter på jourcentralen. En stund senare kör en taxi dottern till akuten.

På akuten vägrar man titta på henne!

Hon får besked att det har inte kommit någon remiss från jourcentralen så du får åka hem, ta två alvedon och en ipren och vila, så kan du ringa vårdcentralen i morgon!

Dottern som är rädd för att det är något allvarlig fel, som en tumör, får till svar av personen på akuten att hade du haft en hjärntumör hade du redan varit död! Knölen vid örat avfärdas som en inflammerad hårsäck, eftersom dottern har så mycket hår. Men knölen undersöks inte.

Dottern åker hem. Hon är både arg och ledsen och har så ont. Jag känner mig maktlös och förbannad på personal som inte kan visa empati och omsorg om människor som är utsatta.

Idag på morgonen får dottern en akuttid på vårdcentralen och efter några sekunder kan läkaren konstatera att dottern har en infektion i örongången och att knölen är en svullen lymfkörtel. Dessutom fick hon migränmedicin, eftersom hon haft så mycket besvär med huvudvärk.

Tänk om de hade besvärat sig att undersöka henne på jourcentral eller akuten igår!

Det absurda är att detta inte är en unik händelse. Det finns hur många händelser som helst om hur människor hanteras inom sjukvården.

Detta är svensk sjukvård 2014.

Bild från sjukvårdregionens hemsida

Micke

Alltså, Micke är en makalös människa! Erbjuder hjälp och fixar problem på webben.

Tack vare Micke har jag blivit av med skitkod och script som får antivirusprogram att gå bananas!

TACK TACK TACK TACK TACK <3

Category: tankar  Tags: , , ,  5 Comments

skitkod

Flertalet gånger det senaste halvåret har vänner hört av sig till mig och talat om att deras anti-virus-program har reagerat på min URL Jag har inte sett detta själv, varken på min MAC eller på windows-maskinerna i familjen. Men dottern kan bara surfa in på min sida i sin iPhone, ej på sin dator.

Jag har letat  och letat, men inte hittat något suspekt i koden.

I förra veckan hörde Micke av sig och skickade en skärmdump och lite tankar om problemet. Jag började forska och bytte lösenord och uppgraderade till senaste WP-versionen. Men fortfarande varning. Vissa online scannare varnar t o m för att mitt IP är opålitligt, men jag är tämligen övertygad m att man kan lita på Manufrog, som är mitt webbhotell.

Idag skickade Micke ett tips om kod som verkade suspekt. Jag tittade och tog bort. Och nu ser det ut som hej hopp i headern. Även när jag klistrar in koden jag tog bort först! Överst ligger en ostängd tagg.

Jag blir så trött!

Varför kan det inte vara som förr i tiden när jag kodade allt själv och hade full kontroll, men framför allt lust och intresse för att koda och lösa problem????????

Skitkod!

I morgon har jag kanske lite mer lust att fixa skitkod, men nu svär jag mest.

Jag som slutat att svära nästan helt och hållet.

Category: webberi  Tags:  One Comment

Efit lördag 25 oktober 2014

Idag ska det bli av! EFIT nr 178 om jag räknat rätt. Jag har haft svårt att hitta lust sedan min son dog i mars. Livet förändrades radikalt och jag kämpar varje dag med sorg och saknad.

bild1
08-tiden
Vi väcks av mannens väckarklocka vid 8. Mannen har migrän och jag är inte sugen på att gå upp, så jag pillar lite på mobilen.

bild2
10-tiden
Jag lyckades visst somna om. Drar upp rullgardinen och inser att att klockan är 10.30!!!

bild3
11-tiden
Har hunnit med frukost, dusch samt vikt tvätt och bäddat sängen. Så nu har jag inte så dåligt samvete för att jag sov så länge. Mannen har jag inte sett röken av. Han grejar förmodligen med bilen.

bild5
12-tiden
Ingen efit utan en ego-bild. Så här kommer dagens (första?) efitselfie 🙂

bild6
13-tiden
Samling vid matbordet. Två äter lunch, 1 äter frukost och jag dricker kaffe.

bild4
14-tiden
vattnar blommorna och upptäcker att mina orkidéer trivs så bra att de sätter nya skott. Även de blommor som sett helt hopplösa ut. Luften och ljuset på landet är välgörande 🙂

bild7
15-tiden
Herrarna som mekar med bil är sugna på fika så jag kilar ut till uthuset och plockar fram bullar och kokostoppar ut frysen. Konstaterar att solen försvann lika fort som den kom.

bild8
16-tiden
Det är dags att kalka av min tassimo och självklart följer instruktionen jag fått av Chrille. Det är en av de sista sakerna han skrev innan han dog <3

 

bild9
17-tiden
Idag är vi bortbjudna på middag. Vilken lyx. Så mannen styr bilen mot stan.

bild10
18-tiden
Vi serveras en utsökt måltid: baconlindad kyckling, klyftpotatis, ungsrostade rotsaker och tomatsallad. Mums!

bild11
19-tiden
Middagen avslutas med chokladpudding. Den smakade. Gott.

bild12
20-tiden
Kaffe och likör och trivsamt prat med de bästa.

bild13
21-tiden
Leverans av tonåring till flickvännens bostad.

bild14
22-tiden
Hemma i ett rött hus på landet efter en mysig kväll i stan. Så härligt att välkomnas av tända lampor. Och jag, vi borde putsa fönster.

 

Och som vanligt. Smyg inte bara förbi. Våga kommentera. Tjolahopp!

Pyspunka

Vad gör man när energin rinner iväg?
Jag har tappat fart. Har knappt styrfart vissa dagar. Kroppen gör ont och själen värker. Jag faller in i en bubbla av meningslöshet emellanåt.

Jag vet att sorg tar sig olika uttryck. Och tar tid. Man kan inte skynda sorg. Visst trivs jag med att pyssla om familjen, sköta hushållet och vara hemma. Men jag som har varit fylld av åtaganden, uppgifter och fullt fart framåt har säckat ihop. Har fått punka.
Kroppen värker och hindrar mig från många fysiska aktiviteter. Det suger att inte kunna springa och vara rädd för att varje promenad ska resultera i att hälsporren kommer tillbaka.

Varje dag jobbar jag med att stärka självkänslan. Mina närmaste är också helt fantastiska på att boosta. För visst tär det att vara arbetslös. Att inte fylla en funktion på ett arbete och kunna dela med sig av kunskap och kompetens. Samtidigt har jag haft ett stort behov av att vara hemma för att läka sorgen.

oktober

Vädret är inte direkt den bästa boosten. Jag avskyr verkligen regn och storm. Vad är det för tjusning med gråväder, regn och lerig grusväg och motvind? Jag är så less på hösten redan. Tur att vi ska till värmen snart. Jag känner verkligen med de som har reumatism eller fibromyalgi. Vädret påverkar. Lederna blir stela och gör ont. Jag trivs bäst i värme.

Igår simmade  I (grannen) och jag. Det är skönt, även om jag är långsammare än en sköldpadda. Simning är skonsam träning för en värkande kropp. Vår simhall är bra för det är varmt i både vattnet och luften. Att dessutom avsluta med en sittning i bastun är pricken över i.

Idag är jag ensam hemma. Mannen är frisk från influensan och bonussonen är i skolan. När jag är ensam hemma är jag mycket effektivare vad gäller dagens uppgifter. Jag har redan klarat av disk och bäddning. Har skurat badrummet och sätt på en maskin tvätt. Dessutom har jag scannat efter intressanta jobb att söka.

På dagens att-göra-lista står det dessutom att baka bröd, meditera och vika tvätt. Sen kan jag göra vad jag vill. Jag är oerhört präglad av arbeta först, nöje sen.

Till middag blir det buffé dvs blandade rester. Man kan välja på kyckling i tomatsås, köttgryta, ugnstekt falukorv m potatismos eller fisk  i ugn m räkor, babyspenat o soltorkade tomater.

Vad ska du laga till middag?

Second hand eller nytt?

Dagligen uppmanas man att handla second hand, att fynda på loppis, satsa på vintage. Att inte handla nytillverkat. Och visst är det bra med återvinning. Vi ska återvinna.

MEN
Om alla gick över till att enbart handla på detta sätt finns det till slut inget att återvinna.

För om vi slutar konsumera slutar företagen att producera. Produktion genererar pengar och sysselsättning. Ingen produktion = inga pengar och sysselsättning. Enkel matematik. Eller ska alla sysselsätta sig med tjänster? Idka byteshandel?

Det vi däremot behöver se över är vad vi konsumerar och hur.

regnar

Sverige ligger på 10-värsta-listan när det gäller resursslöseri. Billigt är viktigare än hälsa, goda villkor för arbetare och miljö. Vi handlar hellre billig skit producerad i lågprisländer än närproducerat av god kvalitet och med en klimatsmart produktionskedja.

Ibland är second hand det bästa. Men inte alltid. Ibland är dyrt bättre ur miljösynpunkt (inte enbart bättre kvalitet)

Så vi kan inte sluta köpa nya saker. Vi behöver bara se över vad vi handlar second hand och vad som är bättre att köpa nytt. Vi behöver fundera på vad vi köper och varför? Tröstshopping? För att man kan? Är uttråkad?

Jag har aldrig varit en tröstshoppare. Har aldrig haft pengar att strö omkring mig. När jag hade bra lön kunde jag handla kläder av bra kvalitet, resa och satsa på mat av högsta kvalitet utan att fundera på priset. Det var ett privilegium. men jag har alltid prioriterat mat och kläder till barnen före min egen konsumtion.  Det har alltid varit ett måste när jag skulle försörja 4 personer på en inkomst.

Jag har inget emot köpa möbler, dukar, porslin eller lampor på loppis eller antikaffär, men plastbunkar, träslevar, strumpor och underkläder skulle jag aldrig köpa begagnat. Frukt och grönt så närproducerat som möjligt. Grönsaker efter säsong.  Ägg köper vi av en lokal producent. Lite dyrare, men färska ägg och glada hönor.

fynd

Hur ser din konsumtion ut? Min kan förbättras betydligt. Det är sjukt att bra och nyttig mat är dyrare än processad skräpmat.

Ta en sak som quinoa. Jag äter quinoa. Det är både nyttigt och gott och innehåller inget gluten eller kolhydrater som är så farligt (numera) Quinoa växer i Sydamerika och har varit fattiga indianers föda i många år. Nu när det har blivit populärt i Västvärlden har priset skjutit i höjden och blivit för dyrt för de fattiga indianerna. Tack Anna Bergenström för informationen jag fick när jag lyssnade på radio häromdagen.  Vi kan ju äta matvete, korngryn eller dinkel, som odlas i Sverige i stället.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Hur medveten är du?

Efit igår

Jag hade laddat för en Efitdag. Det har varit lite dålig närvaro de sista 6 månaderna. Efter Chrilles död har lusten varit tämligen låg.

Nåväl jag kom ihåg och jag tog bilder hela dagen. På nybäddad säng, skrivprojekt, löv i trädgården, nästan naken Inna i badhuset, bullar jag bakade och räkmacka.

MEN

Vi har inget Internät hemma, bara mobilen att surfa med och igår gick det inte alls att ladda upp bilder. Kändes som ett 56-modem.
Tack snälla Telia för att ni inte fixat felet än. För självklart tar det längre tid när många är drabbade.
Så alla ni som var sugna på efitbilder kan ju försöka visualisera dessa i stället.

Det var mulet, jag simmade 500 m, men tydligen alldeles för långsam, eftersom varenda pensionär fräste förbi mig. Bullarna var goda, men mannen tyckte jag kunde haft mer klet i dem. Sen fick jag massage av mannen. Axlar och huvud. Skitont och skönt på samma gång. Och så gjorde han räkmackor till oss, för det var räkmackans dag!
När jag masserade hans huvud somnade han i mitt knä, så jag fick väcka honom och tala om att det var dags att borsta tänderna och gå till sängs. Så det gjorde vi.
Det är underbart att somna tillsammans. Men lite för varmt i natt. Jag hade glömt öppna fönstret.

Det var min efitdag. Gud nåde Telia om de inte har fixat fel till nästa.

Tjolahopp mina gullvippor<3

Category: tankar  Tags:  2 Comments

Bonusbarn, kratta löv och fika

Så har ännu en vecka passerat. Stillsam vardag på ytan, men ändå fylld av meningsfull samvaro. Jag älskar verkligen familjelivet.

När mina barn var tonåringar jobbade jag heltid och pluggade på deltid för att försörja oss. Varje dag åkte jag till jobbet innan de gick upp och var den som kom hem sist. De tvingades sköta mycket själva, på både gott och ont.
Nu är ungarna vuxna. Båda har jobb och trivs med tillvaron.

Tack vare att jag har fått bonusbarn kan jag vara en sån förälder jag önskade vara. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och vi sitter tillsammans i lugn och ro och äter. På eftermiddagen finns jag hemma och kan prata om skoldagen och livet, hjälpa till med läxor och bara finnas till hands. Det är en ynnest jag är tacksam över. Bonusbarn är en gåva.

Det är ju inte så att jag vill gå hemma hela dagarna, men nu är jag arbetslös och då gäller det att göra det bästa av situationen. Jag sköter om hem och familj och trivs med min hemmafrutillvaro. Jag som hade klättrat på väggarna för några år sedan av att inte ha ett jobb som definierade mig och som gav mig meningsfullhet i tillvaron.Nu vet jag mitt egenvärde.  Livet förändras.

Jag söker jobb och funderar på att studera lite till. Frågan är vad jag vill bli när jag blir stor?

lov

Veckan som gick

Toppen:
*Familjen
*Min man (pojkvän säger dottern syrligt, eftersom vi inte är gifta, men man kallar inte en 45-åring pojkvän) jag blir mer kär i dig för varje dag. Du är en fantastisk människa som är full av omtanke och omsorg om andra. Din kärlek gör mig till en bättre människa.
*Livet på landet. Lugnet är som balsam för själen.

Botten:
*Musjävlarna som knaprar på vårt hus och håller oss vakna på nätterna.
*Regn och rusk. Jag GILLAR INTE höst. punkt.
*Oavsett vilket håll jag cyklar på så är det motvind. Nackdelen med att bo mitt på slätten.

Det trodde jag aldrig om mig själv:
*Jag ser på Bonde söker fru och gillar det.

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

onlysolutions

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

pappa70

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3