Tag-Archive for » trochanterit «

Snart 50

Om  4 månader fyller jag 50 år. Jag vet fortfarande inte hur det gått till. Jag är ju inte mer än 17. Knappt vuxen. Fast det är klart. Jag har  en son på 26, så jag är kanske liite äldre än 17 🙂

egobild

Balansen mellan kropp och själ haltar.

På insidan är jag ung och pigg, fylld av kunskap och erfarenhet. Vill så mycket. Göra, uppleva, lära.

Men utsidan förfaller. Ont i kroppen och krämpor här och där. Tänk att kunna vakna utan att ha ont någonstans.

För snart 3 år sedan bestämde jag mig för att göra något åt det kroppsliga förfallet. Började äta nyttigare och träna. Först på egen hand och sedan i grupp på jobbet. Lunchgympa. Yoga. Powerwalks. Gym. Det funkade bra ända tills för 2 år sedan.

Då fick jag hälsporre. Djävulens påfund. Tänk dig att v a r j e steg du tar gör ont.

Jag blev ordinerad vila. Fick övningar för fötterna samt specialinlägg till skorna. Har inte kunnat springa eller gå längre sträckor på 2 år. Nu när foten äntligen blivit okej var det dags för hälsporre i andra foten. Däremellan fick jag trochanterit i höger höft. Sjukgymnastik, piller och kortisonspruta. Och vila.  Så nu sitter jag här otränad och överviktig. De som ger rådet att bara ge mig ut och springa har inte haft hälsporre. För v a r j e steg gör svinont.

Men jag är nöjd med livet trots övervikt och smärtor. Att bli smal är inte mitt mål. Livet är så mycket mer. Det som drabbat vår familj med sjukdom och dödsfall har gjort att jag har en annan syn på livet. Vårdar mina relationer. Njuter av det vardagliga. Livet är ju mer vardag än fest, så det är viktigt att gilla vardag. Lever i nuet.  Även om jag har drömmar och planerar för framtiden, så skjuter jag inte upp massa saker till sen. För vi vet inte hur länge vi lever. Det enda vi vet säkert är att vi ska dö. Någon gång.

Däremot kan jag äta bättre och nyttigare. Ta bort socker och minska på kolhydraterna. Det ger resultat. Det handlar mest om att ta sig i kragen och vårda sin hälsa. Men det bästa är att jag lever tillsammans med min stora kärlek. I två år har vi varit sambo. Vi lever i synd. Båda har skilsmässa i bagaget och är helt nöjda med att vara sambo. För det är vi två. Resten av livet.

cm

 

50 låter inte så gammalt. Kanske för att jag inte känner mig så gammal. Jag tycker att jag duger. Trots ärr och skavanker på både kropp och själ har jag fortfarande lust på livet och hunger efter att lära mig mer och utvecklas.

Efit tisdag 6 januari 2015

Årets första efit. Min sista lediga dag den här semestern. I morgon är det fullt ös igen. Jag är så tacksam att jag har båda. Stillsam tillvaro hemma med familjen och fullt ös på jobbet.

bild1
00-tiden
Vi har umgåtts med grannjävlarna hela kvällen <3
Grannarna har gått hem och mannen sover. Jag sitter och reflekterar över hur bra mitt liv är. Dags att sova sig lite.

bild2
07-tiden
Mannen ska iväg och jobba sig lite, men jag är inte sugen på att gå upp än.

bild3
08-tiden
Ingen idé att ligga kvar. När jag tittar ut genom fönstret i öster ser jag att himlen står i brand. Det är så vackert (tassar ut i kylan för att fota, men det är svårt att fånga det vackra med mobilkameran) och jag är så tacksam att jag får se det. I morgon är jag på jobbet vid den här tiden.

bild4
09-tiden
Den är en evighetsmaskin. Plocka i och plocka ur. Diskmaskinen är helt klart den hushållsapparat jag uppskattar mest.

bild5
10-tiden
Hej på er! Påklädd och kammad är jag nu. Kan inte skrota i pyjamas hela dagen 🙂

bild6
Hjälp!
Min solbränna från Teneriffa har försvunnit och jag är mitt vanliga bleka jag igen.

bild7
11-tiden
När man bor i ett hus från 1800-talet med gamla dragiga golv är det skönt att tassa runt i yllestrumpor. Dessa är stickade av finaste Sari, som absolut borde börja blogga igen. Tycker jag.

bild8
12-tiden
Dagens promenad blir kort. Det är grått och svinkallt ute (bara -1,6) Riktigt surt och råkallt. Den fina snön vi hade för drygt en vecka sedan är helt borta. Tur att ett rött hus är varmt och skönt på insidan.

bild9
Det gamla boningshuset från 1700-talet har ingen bott i på över 60 år. Det går under beteckningen rucklet. På sommaren är det helt täckt av grönska och syns inte.

bild10
13-tiden
Medan mannen grejar med bil ägnar jag mig åt väl så viktigt sysselsättning: dricka kaffe och kolla på tour de ski. Det gäller att prioritera 🙂

bild11
14-tiden
Hälsporre och trochanterit hindrar både raska promenader och löpning. Men jag kan göra övningarna jag fått av sjukgymnasten på min yogamatta. Bättre än inget. Och min kropp SKA bli frisk igen.

bild12
15-tiden
Dags att ladda månadskortet. Hej Vardag!

bild13
16-tiden
Mannen har kommit hem och är sugen på en kopp kaffe. Maskinen krånglar lite, men jag lirkar och stryker medhårs för att få några dyrbara droppar. Sen blir det rengöring 🙂

bild14
17-tiden
Måltiden är avslutad, men samtalet fortsätter. Jag älskar dessa stunder när man delar sin dag, tankar och upplevelser.

bild15
18-tiden
Dags att baka sig lite ”bröd” Blanda, frön, nötter, mandlar, olja, ägg och lite salt. Häll i en brödform och grädda i ugnen så har du ett ”bröd”.

bild16
19-tiden
Färdigt!

bild17
20-tiden
På allmän begäran och enligt krav från Anna inträder härmed papiljottanten på scenen! Varsågoda!

Och DU, lämna en kommentar. Det är så trist med alla besökare som bara smyger förbi. Det räcker med ett hej!

Då och nu

Det där med träning har mestadels legat i malpåse sedan juni 2013, då jag fick hälsporre.

Hälsporre är ett jäkla skit!

Ibland har jag velat hugga av mig foten, så ont har jag haft. Hälsporren är dessutom orsaken till att jag fick trochanterit 🙁

Jag har knappt kunnat gå vissa dagar. Att ta mig till bussen på morgonen (en promenad på 1,6 km) har varit en kamp. Men jag har bitit ihop och vilat när jag kan.

Vilat

Vilat

Vilat

Simmat, cyklat och kört lite cross trainer en kort period.

Men mest har jag vilat. Foten är mycket bättre.

askahogen

Asken mitt på Askahögen.

Idag bestämde jag mig för att testa en sväng med mina gåpinnar. Precis när jag kommit utanför dörren börjar de prata på radion om hur viktigt att man reser sig ur soffan och rör på sig!

Jag travar iväg i raskt tempo på grusvägen och först känns det bra, men efter drygt en kilometer inser jag att det är meningslöst. Ont, ont, ont. Så det är bara att vända tillbaka. Skitfot! Långsamma promenader går däremot oftast bra.

Väl hemma vill jag inte gå in. Det är faktiskt ganska okej väder. Även om det blåser som sjutton. Jag kliver upp på Askahögen (som ligger ett stenkast utanför tomten)och tittar ut över vårt vackra landskap. Askahögen är den äldsta daterade högen, som  har  varit tingshög, i Sverige. Arkeologer har dessutom konstaterat att det varit ett platåhus på 900-talet. Det är svindlande när man tänker på hur det var här för 1000 år sedan. Det här är en otrolig historisk bygd.

Gården jag bor på är från 1700-talet. Vår hus byggt för närmare 200 år sedan. Det ursprungliga boningshuset är tyvärr helt förfallet. Jag som bott i stan större delen av mitt liv, men som är av bondesläkt, stortrivs på landet. Det är som att cirkeln är sluten.

Jag har hittat hem till slut.

Livet på landet gör mirakel.

Eller har det med ålder och klokhet att göra?

Eller att jag lever med rätt person?

Självklart spelar alla dessa faktorer roll.

Livets pusselbitar har fallit på plats. Ibland tar det lite tid.