Snart 50
Om 4 månader fyller jag 50 år. Jag vet fortfarande inte hur det gått till. Jag är ju inte mer än 17. Knappt vuxen. Fast det är klart. Jag har en son på 26, så jag är kanske liite äldre än 17 🙂
Balansen mellan kropp och själ haltar.
På insidan är jag ung och pigg, fylld av kunskap och erfarenhet. Vill så mycket. Göra, uppleva, lära.
Men utsidan förfaller. Ont i kroppen och krämpor här och där. Tänk att kunna vakna utan att ha ont någonstans.
För snart 3 år sedan bestämde jag mig för att göra något åt det kroppsliga förfallet. Började äta nyttigare och träna. Först på egen hand och sedan i grupp på jobbet. Lunchgympa. Yoga. Powerwalks. Gym. Det funkade bra ända tills för 2 år sedan.
Då fick jag hälsporre. Djävulens påfund. Tänk dig att v a r j e steg du tar gör ont.
Jag blev ordinerad vila. Fick övningar för fötterna samt specialinlägg till skorna. Har inte kunnat springa eller gå längre sträckor på 2 år. Nu när foten äntligen blivit okej var det dags för hälsporre i andra foten. Däremellan fick jag trochanterit i höger höft. Sjukgymnastik, piller och kortisonspruta. Och vila. Så nu sitter jag här otränad och överviktig. De som ger rådet att bara ge mig ut och springa har inte haft hälsporre. För v a r j e steg gör svinont.
Men jag är nöjd med livet trots övervikt och smärtor. Att bli smal är inte mitt mål. Livet är så mycket mer. Det som drabbat vår familj med sjukdom och dödsfall har gjort att jag har en annan syn på livet. Vårdar mina relationer. Njuter av det vardagliga. Livet är ju mer vardag än fest, så det är viktigt att gilla vardag. Lever i nuet. Även om jag har drömmar och planerar för framtiden, så skjuter jag inte upp massa saker till sen. För vi vet inte hur länge vi lever. Det enda vi vet säkert är att vi ska dö. Någon gång.
Däremot kan jag äta bättre och nyttigare. Ta bort socker och minska på kolhydraterna. Det ger resultat. Det handlar mest om att ta sig i kragen och vårda sin hälsa. Men det bästa är att jag lever tillsammans med min stora kärlek. I två år har vi varit sambo. Vi lever i synd. Båda har skilsmässa i bagaget och är helt nöjda med att vara sambo. För det är vi två. Resten av livet.
50 låter inte så gammalt. Kanske för att jag inte känner mig så gammal. Jag tycker att jag duger. Trots ärr och skavanker på både kropp och själ har jag fortfarande lust på livet och hunger efter att lära mig mer och utvecklas.
Senaste kommentar