Tag-Archive for » föräldraskap «

Påsk, vårtecken och annat

Påsken var en härlig helg fylld av gäster från när och fjärran, kalas i stan och förkylning. Vi har ätit god mat, skrattat, samtalat och vilat. De som har fötter som fungerar har dessutom promenerat raskt på grusvägarna. Undertecknad har rastat fincykeln i stället.

Det är underbart när vuxna barn kommer på besök. Extra härligt är det när jag så tydligt märker att barn mår bra, trivs på jobbet och har ett socialt liv. Det man som förälder under barnens uppväxt har strävat efter är uppnått. Det värmer ett mammahjärta.

11123783_1570241249930878_876626333_n
Ett tydligt vårtecken är när vi tar bort innefönstren och kan öppna ut!

Vardag igen, men ledig. Jag har semester denna veckan. En härlig lyx. Och nödvändig visade det sig. Förkylningen anlände som ett brev på posten på skärtorsdagen. Skönt att kunna ta det lugnt i några dagar när jag hostar och nyser hela tiden. Mannen har lumbago så vi går här hemma och är krassliga ihop.

Soligt och kallt hela påsken. Men varmare och varmare ser det ut att bli. Omgivningen är fylld av blommande blåsippor, scilla, tussilago och blå vitsippor. Trädgården är full av tulpaner, pärlhyacinter och pingstliljor som kommer att blomma snart.  Sonen har sett fjärilar varje dag under sin power walk och mannen såg en humla igår! Jag älskar alla härliga vårtecken.

11111466_1565552520375156_1193616425_n

Men förkylning hade jag lätt klarat mig utan.

Lust och olust

Bloggtorkan vill inte försvinna. Jag har inte samma ork eller lust som tidigare. Det är mindre tid över åt bloggeri. För mest är jag ju upptagen med livet i verkligheten. Går upp 5.40, åker och jobbar, kommer hem runt 18, äter middag och umgås med familjen. Lägger mig 22.30. Det låter kanske tråkigt, men för mig är det paradiset.

Efit och en veckorapport är vad jag förmår just nu.

Jag har fortfarande samma lust till orden och kärlek till språket. Men det kan se olika ut. Man måste inte ordbajsa på nätet. Det finns andra sätt. Jag njuter av de goda samtalen i vardagen. Med det menar jag inte att de som bloggar ordbajsar är säkrast att tillägga, ifall någon skulle tolka mina ord på just det sättet. Det är nackdelen med det skrivna ordet. Jag föredrar samtal numera.

Årets första arbetsvecka var kort. Det var skönt med mjukstart.  Men visst var det segt att gå upp tidigt igen. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, även om jag oftast vaknar tidigt.  Men jag har tydliga rutiner och följer dem slaviskt och när jag kommer fram till jobbet är jag pigg och glad. Sen är jag hellre vaken 22 än 5. Så är det bara.

Vi har tillbringat helgen med att hjälpa sonen att flytta. Så på lördag morgon ringde klockan tidigt. Körde 25 mil västerut och sen var det bära, packa, städa som stod på agendan. Nu har sonen flyttat närmare jobbet. Till orten där jag arbetade i 10 år. Vi avslutade en lång arbetsdag med mat från bästa thairestaurangen i sonens nya lya: en stor fin lägenhet i den lilla köpingen.

bild(102)
Tömd och skurad lägenhet.

Efter frukosten i morse gick  H och jag på finbesök. Hos min vän och förebild Babs, som fyllde 70 igår. Det var så underbart att träffa Babs. Vi fikade och pratade och vips så hade två timmar gått. Sen var det dags att åka hem.

babs
Världens bästa Babs.

Efter några mil avslöjar H att vi ska åka hem via Göteborg ( en omväg på typ 10 mil) så helt plötsligt blir det lunch med dottern. Så härligt att få umgås en stund. Underbart att få träffa båda barnen på samma helg.

bild(103)
Prinsessan blev glad över sina besökare.

Det är trist att ungarna bor så långt ifrån.  Till Johan är det 28 mil och till Sara 25 mil. Men det är bara att gilla läget och ta vara på de stunder vi får tillsammans.

Nu är helgen slut och det är dags att sova sin skönhetssömn. I morgon är det en ny härlig vecka!

Sov gott mina gullvippor!

Bonusbarn, kratta löv och fika

Så har ännu en vecka passerat. Stillsam vardag på ytan, men ändå fylld av meningsfull samvaro. Jag älskar verkligen familjelivet.

När mina barn var tonåringar jobbade jag heltid och pluggade på deltid för att försörja oss. Varje dag åkte jag till jobbet innan de gick upp och var den som kom hem sist. De tvingades sköta mycket själva, på både gott och ont.
Nu är ungarna vuxna. Båda har jobb och trivs med tillvaron.

Tack vare att jag har fått bonusbarn kan jag vara en sån förälder jag önskade vara. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och vi sitter tillsammans i lugn och ro och äter. På eftermiddagen finns jag hemma och kan prata om skoldagen och livet, hjälpa till med läxor och bara finnas till hands. Det är en ynnest jag är tacksam över. Bonusbarn är en gåva.

Det är ju inte så att jag vill gå hemma hela dagarna, men nu är jag arbetslös och då gäller det att göra det bästa av situationen. Jag sköter om hem och familj och trivs med min hemmafrutillvaro. Jag som hade klättrat på väggarna för några år sedan av att inte ha ett jobb som definierade mig och som gav mig meningsfullhet i tillvaron.Nu vet jag mitt egenvärde.  Livet förändras.

Jag söker jobb och funderar på att studera lite till. Frågan är vad jag vill bli när jag blir stor?

lov

Veckan som gick

Toppen:
*Familjen
*Min man (pojkvän säger dottern syrligt, eftersom vi inte är gifta, men man kallar inte en 45-åring pojkvän) jag blir mer kär i dig för varje dag. Du är en fantastisk människa som är full av omtanke och omsorg om andra. Din kärlek gör mig till en bättre människa.
*Livet på landet. Lugnet är som balsam för själen.

Botten:
*Musjävlarna som knaprar på vårt hus och håller oss vakna på nätterna.
*Regn och rusk. Jag GILLAR INTE höst. punkt.
*Oavsett vilket håll jag cyklar på så är det motvind. Nackdelen med att bo mitt på slätten.

Det trodde jag aldrig om mig själv:
*Jag ser på Bonde söker fru och gillar det.

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

onlysolutions

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

pappa70

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3

Vikten av läsning

Jag är uppväxt i ett arbetarhem med passion för böcker, kunskap och historia. Mina föräldrar uppmuntrade min kunskapstörst och visade vikten av utbildning. För både mig och min bror var det självklart att vi skulle studera vidare. Mamma och pappa slog ett slag för bildning helt enkelt.

Det bästa man kan gör för sina barn är att läsa för dem. De får ett rikare språk och större förmåga att fantisera. För att inte tala om upplevelsen tillsammans. Jag läste mycket för mina barn, precis som min mamma gjorde för mig, och kan sakna stunderna tillsammans när vi läste böcker som Mamma Mu, Prostens barnbarn och Harry Potter. Självklart med olika röster för de olika karaktärerna.

mammamu1

När mina barn gick på lågstadiet arbetade man mycket för att främja läsningen, både i skolan och i hemmet. Ett exempel var läskompisar, när alla barn läste högt för varandra, två och två, sittandes lite varstans på skolan. Då tog man fram sin läskudde, som man fått ta med hemifrån. Chrille skulle absolut ha en vinröd prydnadskudde i sammet med sig…

Jag är en sån där faster/moster som ger böcker i present. Jag tycker att det är den bästa present man kan ge. Eller få…

När det gäller mitt eget läsande har jag blivit periodare. Under många år var jag en bokslukare och kunde avverka 100 böcker under ett år. När livet är kämpigt har jag haft svårt att hitta ro att läsa. Nu har läslusten kommit tillbaka igen. Tack och lov.

Dagens läsning utspelar sig på Marstrand: Havsvatten av Ann Rosman.

HavskattenRGB-200x300

För evigt 21, aldrig 22

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Glädje och sorg

Så kan vi lägga ännu en vecka till handlingarna. Veckan började i Norge hemma hos bästisen, sen åkte vi hem till Sverige och Östergötland t i l l s a m m a n s.

Vi bor typ 40 mil ifrån varandra, men vår vänskap är starkare än någonsin. Det var så härligt att ha Alice här några dagar. Sommaren har visat sig från sin bästa sida hela tiden och vi har haft underbara dagar.
H och Alice gillar varandra och trivs ihop precis som jag betraktar Alice man som en av mina vänner. Det är guld värt. Att ha fått en vän på köpet. En människa som man gillar och trivs tillsammans med.

Finaste dottern och jag har stått ut med varandra i 2 veckor. Det är inte illa. Nu har hon åkt hem till sitt och jag får rå om äldste sonen i en vecka i stället.

Idag har vi solat och badat i Vättern samt lagt i kräftburarna. Jag har fullt sjå med att ta hand om mogna hallon och körsbär. Härligt!

hallon

Igår sänkte vi urnan med Chrilles aska i havet. För sista gången fick han sin vilja igenom. För var det något han verkligen var bra på så var det att få som han ville. Vilken envis unge <3

chrille_avsked

Gårdagen var ett bra avslut. Bohuslän visade sig från sin bästa sida med sol och värme. Efter båtturen ut på Ellösfjorden fikade vi på bryggan och svalkade oss med bad i havet. Underbart att få bada i saltvatten. När vi kom hem på kvällen åt vi krabbor och havskräftor som jag fått av pappa. Mums!

havskraftor

Jag kämpar med att ta mig igenom det värsta en förälder kan uppleva. Det går inte att beskriva hur ont det gör att mista sitt barn.

Jag befinner mig i ett töcken. Som om jag hade en glasbubbla på huvudet och inte kan ta mig ut. Dessa semesterdagar är fyllda av så mycket, men också stor sorg som bearbetas. Jag är ledsen och gråter hela tiden. Andra reagerar på att jag är mer ledsen nu. Men det är också för att jag inte behöver fokusera på jobb och praktiska ting, utan är ledig.

Sorg måste ha sin tid. Sorg måste få genomlidas. Jag är tacksam att jag har en familj som bär mig när jag inte orkar längre. Jag som orkat så länge. För att jag måste.

Jävla skitunge som skulle gå och dö.

Saknad

Behovet av reflektion är större än jag trodde.

Dagarna är fyllda av till ytan ingenting, men inombords pågår hur mycket som helst. När jag minst anar det: ett ord, en fras i en bok, en scen i en film, en sång  får mig att brutalt inse vad som är sant: min son är död.

Christian finns inte längre och så fylls jag av sorg och gråter hämningslöst. Då är det skönt att vara ledig, gå hemma och göra ingenting. Själen måste få sörja och läka.

Det är tre månader sedan han dog och om två veckor ska vi strö hans aska i havet.

Han ville få sin aska strödd i havet.  Han älskade att vara i Ellös, så därför strör vi askan i Ellösfjorden, helt enligt hans vilja. Det känns helt rätt. Jag behöver ingen grav att gå till. Jag har hans foto och ett ljus bredvid hemma och jag tänker på honom varje dag.

Åh vad jag saknar dig Christian <3

Jävla unge som skulle gå och dö.

cc

Jag saknar dig

3 veckor har gått sedan vi hittade dig. Det är fortfarande helt obegripligt att du är död. Förnuftsmässigt vet jag. Jag har sett och hållit om din döda kropp, men hjärtat kan och vill inte förstå.

Man ska inte begrava sina barn. Det är fel ordning. Men jag vet att du inte lider  längre. Du är fri från sjukdom, värk och oro. Jag håller ihop, för det finns inget alternativ. Jag har två andra ungar att ta hand om och det är så mycket praktiskt med att planera din begravning, tömma din bostad och ta hand om dödsboet. Men fatta hur mycket som ska göras. Inte blir det bättre av att din pappa, som du inte ville ha någon kontakt alls med, helt plötsligt har rätt att tycka och tänka om allting.  Livet är jävligt orättvist ibland.

Det är många som visar sin omsorg och sympati. Som vågar bry sig och som tröstar. Människor som jag enbart känner ytligt är så snälla, men så är det människor jag trodde var vänner som inte hör av sig alls. Men vad är det man säger: i krisen prövas vännen. många säger att de inte vet vad de ska säga eller skriva. Det räcker med en kram eller att man vet vad som hänt och att man bryr sig. Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan att man gör.

Fast helst vill jag bara krypa under täcket och glömma omvärlden och inte känna denna enorma sorg och saknad. Hjärtat är tomt. Min unge finns inte längre. Jäkla skitunge.

Jag saknar dig <3

Det otänkbara har hänt

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007