Tag-Archive for » barn ska inte dö före sina föräldrar «

Jullov

21 Dec 2014 @ 23:26 by

Efter två veckors arbete har jag nu mer än två veckors ledighet framför mig. Det bästa med detta är att H också är ledig lika länge.

Jag har det så bra och är både älskad, trygg och lycklig. Men det är inte som förut.

Första julen utan Chrille. Jag saknar honom varje dag. Jag gråter inte varje dag längre. Men jag saknar. På något konstigt sätt går livet vidare. Ibland känns det själviskt, men är ändå nödvändigt. Jag vet att jag inte ska tycka att jag är självisk när jag är glad. Vet att Chrille inte hade velat det.

Jag är så tacksam över förra julen, då alla mina älskade ungar var här hemma på landet tillsammans med H och mig. Huset var fyllt av prat, skratt, tjat, tjafs och familjegnäbb.

Nu blir det inte så.

10852936_503022729840610_1980396691_n

Helgen har ägnats åt inköp och paketinslagning. H har gjort julköttbullar och fixat julskinkan. Vi har tjackat gran och den har jag fått pynta alldeles själv. Familjen mobbar fortfarande mig för att jag köpte julgranskulor på Teneriffa och släpade hem.
Vi har även ägnat oss åt viktig sysselsättning såsom sovmorgon, städning, test av olika glöggsorter, film och samtal. Jag har dessutom gråtit av både glädje och sorg. Familjen är ganska van vid mina tårar. För att väga upp dessa har jag även skrattat tämligen mycket.
Nu är årets kortaste dag snart över. H och jag har avklarat matinköp på City gross. Imorgon kommer prinsessan. Men det bästa är ingen väckarklocka. Jag vaknar tidigt ändå, men jag kan välja om jag ska gå upp. Det är äkta semester.

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , , ,  2 Comments

Tiden går

24 sep 2014 @ 7:31 by

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,  4 Comments

För evigt 21, aldrig 22

30 aug 2014 @ 20:30 by

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , ,  6 Comments

Ett livstecken

13 aug 2014 @ 13:29 by

Ja, men hej bloggen hur mår du?

Jag mår både och. Livet är en emotionell berg och dalbana. Verkligheten har kommit ikapp och jag är ledsen hela tiden. Sorgen är ständigt närvarande. På samma gång är jag glad och lycklig. Helt absurt.

Kroppen har sagt ifrån. Smärtor i kroppen. Efter krav och tjat från familjen gick jag till doktorn. Andra gången på 15 år. Min filosofi har varit  att bita ihop och köra på liksom. Doktor Elin undersökte, klämde och lyssnade  och gav   besked att jag har muskelfästeinflammation i både höft och axel. Tacka tusan att jag har ont.
Så fick jag en kortisonspruta, som inte alls gjorde så ont som jag föreställt mig, men tur att jag inte såg nålen förrän efteråt. Sen recept på medicin och remiss till sjukgymnast. Hoppas att det hjälper. Jag vill vara rask och kry. Vilken tur att jag har en familj som är mån om mitt välbefinnande, när jag själv bara biter ihop.

Det har varit en fantastisk sommar. Vädret har varit makalöst fint. Jag har verkligen kunnat sola och bada. Njuta av ljuvliga sommarkvällar och se magiska solnedgångar.
bild(268)

Dagarna har varit fyllda av samvaro med de närmaste och umgänge med släkt och vänner. Det har blivit bad i både Vättern och havet. Kalas och fikastunder. Sovmorgon och nattsudd.
bild(269)
Vi har ätit kräftor och grillat, mumsat i oss hallon och jordgubbar, druckit vin och haft kalas.

bild(266)

Jag är tacksam över det goda i livet och kan inte ha det bättre. Livet på landet är balsam för själen och hjälper till att läka. Det är viktigt att leva i nuet och ta vara på det goda i vardagen.  Att kunna uppskatta det lilla och vardagliga.

bild(265)

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,  2 Comments

Glädje och sorg

20 jul 2014 @ 20:49 by

Så kan vi lägga ännu en vecka till handlingarna. Veckan började i Norge hemma hos bästisen, sen åkte vi hem till Sverige och Östergötland t i l l s a m m a n s.

Vi bor typ 40 mil ifrån varandra, men vår vänskap är starkare än någonsin. Det var så härligt att ha Alice här några dagar. Sommaren har visat sig från sin bästa sida hela tiden och vi har haft underbara dagar.
H och Alice gillar varandra och trivs ihop precis som jag betraktar Alice man som en av mina vänner. Det är guld värt. Att ha fått en vän på köpet. En människa som man gillar och trivs tillsammans med.

Finaste dottern och jag har stått ut med varandra i 2 veckor. Det är inte illa. Nu har hon åkt hem till sitt och jag får rå om äldste sonen i en vecka i stället.

Idag har vi solat och badat i Vättern samt lagt i kräftburarna. Jag har fullt sjå med att ta hand om mogna hallon och körsbär. Härligt!

hallon

Igår sänkte vi urnan med Chrilles aska i havet. För sista gången fick han sin vilja igenom. För var det något han verkligen var bra på så var det att få som han ville. Vilken envis unge <3

chrille_avsked

Gårdagen var ett bra avslut. Bohuslän visade sig från sin bästa sida med sol och värme. Efter båtturen ut på Ellösfjorden fikade vi på bryggan och svalkade oss med bad i havet. Underbart att få bada i saltvatten. När vi kom hem på kvällen åt vi krabbor och havskräftor som jag fått av pappa. Mums!

havskraftor

Jag kämpar med att ta mig igenom det värsta en förälder kan uppleva. Det går inte att beskriva hur ont det gör att mista sitt barn.

Jag befinner mig i ett töcken. Som om jag hade en glasbubbla på huvudet och inte kan ta mig ut. Dessa semesterdagar är fyllda av så mycket, men också stor sorg som bearbetas. Jag är ledsen och gråter hela tiden. Andra reagerar på att jag är mer ledsen nu. Men det är också för att jag inte behöver fokusera på jobb och praktiska ting, utan är ledig.

Sorg måste ha sin tid. Sorg måste få genomlidas. Jag är tacksam att jag har en familj som bär mig när jag inte orkar längre. Jag som orkat så länge. För att jag måste.

Jävla skitunge som skulle gå och dö.

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,  12 Comments

Ur balans

26 apr 2014 @ 11:53 by

Livets ordning är helt ur balans.

Sorgen är obarmhärtig och nyckfull. Ena stunden är livet som vanligt: jag är glad och lycklig och skrattar. Så slår sanningen till och jag förlamas av sorg. Min son är död. Chrille finns inte längre. Tillvaron är en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.

Om och om igen får jag höra att jag är så stark. Och jag undrar vad de menar. Jag är ju bara. Vet inte något annat. Så säger H till mig att det är okej att bryta ihop. Alice viskar i mitt öra att jag måste släppa ut sorgen, kan inte bara ta hand om alla andra. Och jag släpper loss och gråter. Gråter när jag minst anar det. Gråter när jag skrattar. Skrattar och gråter samtidigt.

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Punkt.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Christians begravning blev precis så vacker, ljus och fylld av glädje, minnen och kärlek som jag tror att Christian ville. Han pratade med oss i familjen om hur han ville att hans begravning skulle vara och vi har gjort allt för att uppfylla hans önskemål. Det blev ett vackert och glädjefyllt avsked. Och samtidigt en av de värsta dagarna i mitt liv. Men jag har en underbar familj och de finaste vännerna och vi stöttar varandra på bästa sätt.

Samtidigt exploderar naturen i värme, försommar och grönska. Vi klipper gräset, grillar, sitter ute på kvällarna och njuter av fåglarnas konsert. Livet föds på nytt.

10290706_10152348270005688_2486708541240659353_n

Min tröst är att Chrille har det bra nu. Han slipper smärta och ångest. Han har fått ro. Men jag längtar och saknar honom. Får aldrig mer höra hans röst.
Jävla unge! Du fattas mig!

Fuck cancer!

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , , , , ,  13 Comments

Jag saknar dig

13 apr 2014 @ 18:31 by

3 veckor har gått sedan vi hittade dig. Det är fortfarande helt obegripligt att du är död. Förnuftsmässigt vet jag. Jag har sett och hållit om din döda kropp, men hjärtat kan och vill inte förstå.

Man ska inte begrava sina barn. Det är fel ordning. Men jag vet att du inte lider  längre. Du är fri från sjukdom, värk och oro. Jag håller ihop, för det finns inget alternativ. Jag har två andra ungar att ta hand om och det är så mycket praktiskt med att planera din begravning, tömma din bostad och ta hand om dödsboet. Men fatta hur mycket som ska göras. Inte blir det bättre av att din pappa, som du inte ville ha någon kontakt alls med, helt plötsligt har rätt att tycka och tänka om allting.  Livet är jävligt orättvist ibland.

Det är många som visar sin omsorg och sympati. Som vågar bry sig och som tröstar. Människor som jag enbart känner ytligt är så snälla, men så är det människor jag trodde var vänner som inte hör av sig alls. Men vad är det man säger: i krisen prövas vännen. många säger att de inte vet vad de ska säga eller skriva. Det räcker med en kram eller att man vet vad som hänt och att man bryr sig. Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan att man gör.

Fast helst vill jag bara krypa under täcket och glömma omvärlden och inte känna denna enorma sorg och saknad. Hjärtat är tomt. Min unge finns inte längre. Jäkla skitunge.

Jag saknar dig <3

Category: tankar  Tags: , , , , , , , ,  34 Comments

Det otänkbara har hänt

05 apr 2014 @ 11:00 by

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007

Category: tankar  Tags: , , , , , , , , , , ,  49 Comments