Inna helt enkelt

Årsdag

Idag har det gått 1 år sedan livet förändrades på det där sättet som man fasar för, men som de flesta slipper uppleva.

Min yngste son Christian dog 24 mars 2014.

Trots att han dog hemma och att jag hållit om hans döda kropp. Trots att vi har haft begravning och urnsättning. Trots post till Christians dödsbo. Trots att jag vet med mitt förnuft att han är död.

Vissa dagar är det svårt att förstå.

MEN

Livet går vidare. Sorgen kommer att finnas resten av livet, men man måste våga släppa taget och leva vidare. Man kan inte fastna i allt man förlorat, utan minnas allt man fick uppleva.

Christian gav mig så mycket. Vi kämpade med och mot varandra från hans första andtag. Han utmanade och fick mig att växa. Han var stark och modig, envis och drivande, tjatig  och krävande, självisk och omtänksam. Han var den bästa son och bror man kunde ha.

Jag vet att du har det bra nu. Din själ har ro. Och du finns ibland oss.  Ibland när vi pratar om honom och hur han skulle tyckt om något så kan vi säga att åh så jobbigt för honom att höra oss och inte kunna argumentera emot 🙂
För han argumenterade. Och tyckte. Och fick sin vilja igenom genom att nöta ner motståndarna. Han hade alltid ett nytt argument på lut.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga.

Jag saknar min unge. Skulle kunna skriva mängder om min sorg och saknad.

Men nöjer mig med gamla ord.

Här följer talet jag höll på hans begravning:

Jag ska berätta lite om Christian med ett utdrag från min dagbok

19 augusti 2007

Käre Gud, befria mig från 15-åringar!
Han är som en tromb. I godan ro pysslar jag, helt ovetande om vad som komma skall. Hela dagen fram till 15.30 är det stilla och trivsamt i hemmet. Christian sitter och slötittar på tv, insvept i en filt.
Sen kommer han på att han ska ut.
Panik! Fort fort bli klar. Och det blir man inte på 10 minuter.

Först in i duschen. Duscha minst 15 min. Skvätta ner hela badrummet och lämna smutskläder och handdukar på badrumsgolvet.
Sen skriker han på sin mamma: Var är min hårblås????
Mamman hämtar den. Sen kommer det: kan du stryka den här tröjan? Kan du ta bort den här fläcken? Vad är klockan? Finns det något att äta? Har du några kontanter? Du får tillbaka i morgon. Vad är klockan? Var är rullmojen??? Leta inte på samma ställe som jag gör, fattar du väl!!!!! Måste du göra blöta fläckar på tröjan! Var är hårblåsen? Vad är klockan?

Tröjan torkas med hårblåsen. Så blir den helt tyst.
-Skit också! Vad är det för kass skit!
Mamman frågar : höll du fönen för nära tyget?
-Jag höll PÅ tyget. Och mamman biter sig i tungan för att inte påpeka det osmarta i att hålla fönen PÅ tyget. Klart att den stänger av sig själv. Det konstaterar han själv och säger att det är en skitfön. Mamman skrattar tyst för sig själv. Snart har han gått.
Fixa håret, spraya på sig lukta-gott, kolla in sin uppenbarelse i spegeln. Till slut godkänner han sitt utseende och kan gå ut genom dörren. Mamman drar en lättnads suck. Tromben har åkt till kyrkan för filmkväll.
Varsågod Kyrkan. Han är er i kväll!
ps. Tromben är jättetrevlig och snäll, men ibland blir han bara för mycket för mig. Vi har haft det så sedan han var bebis.

Det här var en typisk situation med Chrille. Envis, viljestark, målfokuserad. Och han visste precis hur han kunde köra med mig. Vårt liv tillsammans var en evig kamp, men också fyllt av skratt och upplevelser, kärlek och glädje.

Christian var det bästa ressällskap man kan ha. Vi kom alltid överens och han hanterade  situationer som uppstod med lugn och ro. Full koll och lösningsfokuserad.
Han ställde alltid upp för de han älskade och var expert på att få oss att fokusera på rätt saker. Han själv levde livet i 180 knyck hela tiden. Glad, snäll, omtänksam och fylld av lust att uppleva mer av världen.

Christian var sjuk. Både fysiska och psykiska krämpor plågade honom. Få av oss visste att han hade cancer. Ingen av oss visste hur sjuk han egentligen var. Det var Christians val. Han ville inte att vi skulle veta. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda. Det får vi respektera.

De sista 3 veckorna i livet vistades han hos Hasse och mig hemma på landet. Christian mådde inte bra, men han kämpade tappert och vi samtalade mycket om livet och rådde om varandra. När jag var för mycket hönsmamma sa han ifrån. Han ville inte att vi skulle behandla honom annorlunda.

Vi delade intresse för musik och film, men han var fullständigt ointresserad av sport och undrade om jag var dum i huvudet när jag pratade hockey med honom. Jag var lika ointresserad av bilar, som han gillade, men jag var en god mor och följde snällt med till Biltema när han skulle shoppa hjulmuttrar och annat tråkigt krafs. Tack och lov kunde han dela motorintresset med Hasse, som hjälpte honom att fixa med bilen.

Sista tiden lagade jag alla Chrilles favoriträtter och han åt med god aptit. Det sista han åt var chokladmuffins, som han smugit upp på natten och moffat i sig.

Det är tomt och ofattbart att du inte finns här på jorden längre. Men jag är tacksam att du inte plågas av dina smärtor längre.

Du finns i våra hjärtan och vi ska leva för din skull och vår egen skull. Vi ska minnas dig med glädje.

Jag älskar dig Christian.