Tiden går
Idag har det gått 6 månader.
6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.
Mitt barn dog.
Christian fick bara leva i 21 år.
Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera. De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.
Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.
Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.
Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.
Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.
Senaste kommentar