Tag-Archive for » blogga «

Rapport & reflektion eller tvärtom

Jag bloggar som sagt inte lika ofta längre. Det analoga livet är viktigare än det digitala. Allt behöver inte meddelas alla.

IMG_9495

Det är skillnad på att vara personlig och privat i det offentliga rummet. Var den gränsen går varierar från person till person.  Min gräns är en helt annan idag än tidigare. Idag tänker jag mig för på ett helt annat sätt över vad jag delar med (okända) andra. Det är av omsorg om både mina närstående och mig själv. Vem som helst kan läsa. Jag publicerar aldrig något som är skrivet i affekt. Oftast räcker det att skriva av sig och sedan radera.

Jag tänker så här: vad vill mina barn (inte) läsa om mig och deras liv? Vad vill min svärmor  läsa? Vad vill min man  läsa? Vad vill jag att min arbetsgivare läser?

Det som man publicerar i det offentliga rummet kan aldrig tas bort.

Allt måste inte delas med alla.

Sen är det så att var och en bestämmer vad man skriver i sin blogg och  gillar inte läsaren blogginnehållet kan man låta bli att läsa, i stället för att skriva elaka kommentarer. Samtidigt så får jag ta konsekvenserna av att människor reagerar på det jag skriver. Man kan inte bara välja att få positiva reaktioner. Däremot är det skillnad på konstruktiv kritik och rena elakheter. Har man webbtroll eller stalkers kan man däremot välja att publicera kommentarer först efter godkännande. Det är ett bra sätt att rensa för de som har besvär av dylikt slag. Men man kan inte styra vad folk tycker och skriver.  Baksidan av yttrandefrihet och demokrati är just att alla får säga och skriva vad de tycker. De kan inte hindras i förväg, men bryter man mot lagen kan man straffas efteråt. Så ska det vara. Ingen censur.

Så över från reflektion till en personlig rapport 🙂

IMG_9509

Den första semesterveckan har innehållit gassande sol, bad, läsning, regn, solbränd hud, storm, ensam hemma, dejt med vän som bor långt bort, fika på stan, fika i sommarstugan, fika hemma, tid för reflektion, sorg, glädje, cykelturer, ännu mera regn, myskväll i solnedgång och kurande i soffan under en filt.

Det har varit en bra vecka. Nu är mannen hemma. Visst är det skönt med egentid, men jag saknar honom när han jobbar borta. Nästa vecka ska han iväg och jobba norrut igen, men då gör det inget eftersom jag åker till Norge på ferie 🙂

Mitt mål med den här semestern är att koppla av och inte styras av klockan utan kroppen samt läsa mig igenom min bokhög.  Jag har nått bägge målen redan. Tur att jag har fler böcker som väntar.
Hittills har jag klarat av Klas Ingesson, Ian Rankin, Lucy Dillon, Ramona Fransson. Mari Jungstedt, Anna Jansson och Mons Kallentoft.

En kväll såg mannen och jag feelgood-filmen The second best Marigold hotel. En perfekt fredagsfilm som garanterar både skratt och gråt.

Har varit vaken sedan mannens klocka ringde 5.45. Helt omöjligt att somna om. Men vad gör det. Jag är ledig. Dricker kaffe och njuter av friden på landet.

Ha en fin vecka mina gullvippor <3

Hej

Det blir så lite bloggat.  Jag skrev ett inlägg i fredags, men sen glömde/orkade jag inte att publicera.

Huvudet är fortfarande fullt av tankar och reflektioner, men jag delar dem på andra sätt, i samtalet vid middagsbordet, fikastunder på jobbet, men grannen över en kopp kaffe, småpratet innan vi somnar. Jag behöver inte den bekräftelse som bloggen tidigare gav. Jag lever mitt liv mer analogt än tidigare. Även om jag är ständigt uppkopplad. Och det är helt underbart. Samtidigt vill jag inte lägga ner bloggen (jag har skrivit om detta tidigare) så jag har betalat för domännamn och webbhotell ett år till.

Helgen har präglats av migrän, fotboll och regn med lite soliga inslag.

Vi inledde helgen med tapas. Tapas är perfekt på fredag. Lätt att laga, tar inte lång tid och det finns något som alla gillar. Till det ett glas rött. Eller Cola zero som mannen och sonen föredrar. Lördagen fylldes av jobba över (mannen) fotbollsträning (bonussonen) greja ute och städa på uterummet (jag) Solen sken vackert och värmande över hus och trädgård. Jag älskar verkligen livet på landet. Och det är roligt att bo ett så gammalt kulturlandskap.  Vi bor här.   Grannen säger att vi bor i kungens kurva (den första) eftersom vägen svänger kraftigt  mellan Askahögen och vår tomt 🙂
Söndagens präglades av migrän (mannen) fotbollsmatch (bonussonen) hämta chiliplantor och handla mat (jag) allt inramat av ett ihållande regn. Jag måste säga att 15-åringarna ska ha en eloge för att de spelade match i ösregn utan att klaga. Och jag är jätteglad för alla nya spännande chiliplantor jag fått av Stig!

1389336_829773793737725_95893912_n

Denna vecka är det bara tre arbetsdagar. Sen har jag semester. Sonen kommer på torsdag. Store sonen, som hunnit fylla 26. Store sonen som har fast jobb, ordning på livet och mår bra. Trots avbrutna gymnasiestudier ett antal gånger och uppgiven arbetslöshet. Livet är inte kört för att man misslyckas med gymnasiet. Även om det är lätt att tro det. Jag är så glad att han har det så bra.

Det ska bli så skönt med lite semester att få ordentligt med tid att umgås med familj och kunna pyssla hemma. Plantera om växter, greja i trädgården och sen avslutas semestern med en liten tripp till Tyskland med  världens bästa svärmor.

Men först är det jobb i dagarna tre!

Ha en fin vecka mina gullvippor <3

Morgontankar

Måndag morgon. Sportlov för många. Arbetsdag för mig.

Ännu en vecka passerat utan att jag har orkat blogga speciellt mycket. Förra måndagen var det  efit och jag tog snällt bilder, men sen orkade jag inte fixa till allt hemma på kvällen.

Instagram är lättare. En ögonblicksbild, några ord och så är det klart.

Jag har inte längre behov av att delge hela världen mina tankar och idéer. Jag måste inte predika och tala om hur andra ska leva för att må bra. För världen är så full av människor som vill omvända andra till sitt sätt att tänka, äta, träna, leva. Jag vill välja mitt. Det som passar för dig passar kanske inte mig. Mitt passar kanske inte dig.

Livet pågår för fullt och min familj vill inte figurera i bloggen. Det gör att jag blir begränsad. Men det är viktigt att respektera andras integritet .

Sen jag började på mitt nya arbete i december har jag haft 3 rejäla förkylningar/virusinfektioner/influensa eller vad man ska kalla skiten. Jag som aldrig är sjuk har varit rejält däckad. Senast förra veckan. I onsdags tillämpade jag sjuknärvaro, men insåg att det inte funkade, så torsdag o fredag har varit sängläge hemma. Jag är så dålig på att vara sjuk. Är gnällig och ynklig som en man och jag får ständigt dåligt samvete för att jag är hemma. Jag håller på att hosta lungorna ur mig och snarkar så på nätterna att mannen flyr till ett annat rum.

På veckans agenda står jobba sig lite. Vara ledig lite. Gräsänka några dagar och pyjamasparty med finaste vännen A. Helgen är oskriven.

För övrigt låter jag bilder berätta om veckan.

sunset2
En underbar solnedgång över Vadstena på väg hem från jobbet.

snodroppar
Det finns tecken på vår i trädgården.
skitljus
Ljusen jag köpte på IKEA är riktiga skitljus!
Så går det när man vill att ljusen matchar matta och duk.

rosen
Rosorna jag fick av min älskade man för en vecka sedan är fortfarande ljuvliga.

Lust och olust

Bloggtorkan vill inte försvinna. Jag har inte samma ork eller lust som tidigare. Det är mindre tid över åt bloggeri. För mest är jag ju upptagen med livet i verkligheten. Går upp 5.40, åker och jobbar, kommer hem runt 18, äter middag och umgås med familjen. Lägger mig 22.30. Det låter kanske tråkigt, men för mig är det paradiset.

Efit och en veckorapport är vad jag förmår just nu.

Jag har fortfarande samma lust till orden och kärlek till språket. Men det kan se olika ut. Man måste inte ordbajsa på nätet. Det finns andra sätt. Jag njuter av de goda samtalen i vardagen. Med det menar jag inte att de som bloggar ordbajsar är säkrast att tillägga, ifall någon skulle tolka mina ord på just det sättet. Det är nackdelen med det skrivna ordet. Jag föredrar samtal numera.

Årets första arbetsvecka var kort. Det var skönt med mjukstart.  Men visst var det segt att gå upp tidigt igen. Jag är verkligen ingen morgonmänniska, även om jag oftast vaknar tidigt.  Men jag har tydliga rutiner och följer dem slaviskt och när jag kommer fram till jobbet är jag pigg och glad. Sen är jag hellre vaken 22 än 5. Så är det bara.

Vi har tillbringat helgen med att hjälpa sonen att flytta. Så på lördag morgon ringde klockan tidigt. Körde 25 mil västerut och sen var det bära, packa, städa som stod på agendan. Nu har sonen flyttat närmare jobbet. Till orten där jag arbetade i 10 år. Vi avslutade en lång arbetsdag med mat från bästa thairestaurangen i sonens nya lya: en stor fin lägenhet i den lilla köpingen.

bild(102)
Tömd och skurad lägenhet.

Efter frukosten i morse gick  H och jag på finbesök. Hos min vän och förebild Babs, som fyllde 70 igår. Det var så underbart att träffa Babs. Vi fikade och pratade och vips så hade två timmar gått. Sen var det dags att åka hem.

babs
Världens bästa Babs.

Efter några mil avslöjar H att vi ska åka hem via Göteborg ( en omväg på typ 10 mil) så helt plötsligt blir det lunch med dottern. Så härligt att få umgås en stund. Underbart att få träffa båda barnen på samma helg.

bild(103)
Prinsessan blev glad över sina besökare.

Det är trist att ungarna bor så långt ifrån.  Till Johan är det 28 mil och till Sara 25 mil. Men det är bara att gilla läget och ta vara på de stunder vi får tillsammans.

Nu är helgen slut och det är dags att sova sin skönhetssömn. I morgon är det en ny härlig vecka!

Sov gott mina gullvippor!

Hej bloggen

Hej bloggen hur mår du?

Mina besök hos dig blir allt mer sporadiska. Var fick jag all tid att blogga ifrån? Numera prioriterar jag sambolivet framför bloggarlivet. Irl är alltid bäst.

Jag hinner inte. Eller vad vet jag. Dygnets timmar fylls av jobb, familj och svennebananlivet.

Jag orkar inte. Även om jag formulerat inlägg i mitt huvud under dagen, så orkar jag inte sätta mig på kvällen framför datorn och jag gillar fortfarande inte att blogga i mobilen. Då är det lättare att göra inlägg på insta och fejsibocki.

Ja jag är lat.

Men jag kan inte kapa banden till min försummade blogg. Jag är en nostalgiker av rang och obotlig optimist, så jag hoppas och tror att lust, ork och vilja återkommer. Det fanns en tid i mitt liv då bloggen var min livlina, men jag har aldrig varit  bloggen. Bloggen och dessförinnan min hemsida är en del och en spegling av livet.

love

Dagens positiva

  • Känslan när någon inom sjukvården äntligen lyssnar på dottern.
  • Glädjen över att sonen trivs så bra på jobbet och är på aw med kollegorna.
  • Lyckan över att leva med en underbar människa som får mig att må bra och växa som människa.
  • Den goda maten jag lagade till kvällsmat.
  • De goda samtalen med sonen, dottern och Kärleken.

Kvällstankar

Jag är nog jävligt tråkig nu för tiden. Ja, i bloggen alltså. I verkligheten är jag både rolig, smart och slagfärdig 😉

Undertecknad sticker inte ut hakan och tycker till om saker till höger och vänster på samma sätt som tidigare. Tänker mig för. Vem och vad jag representerar i det offentliga rummet. Även om jag tycker och reagerar på dumheter i tillvaron så håller jag tillbaka i bloggen. Jag ventilerar inte allt. Även om andra tycker det är okej så har jag min  gräns mellan personlig och privat. Den har förändrats. Jag har andra än mig själv att visa hänsyn till. Jag har inte betalt för att vara kontroversiell och skapa uppmärksamhet. Jag är inte bloggen. Bloggen är en del av mig. Enbart. Det vore ett futtigt liv annars.

Jag är fylld av lycklig passionerad kärlek. Svävar på moln samtidigt som jag har fötterna fast förankrat på jorden. Livet har givit erfarenhet och insikt som gör att det är lättare att se vad som är viktigt. Vi har något som är värt att vårda och leva ut.

Som förälder är jag både nöjd och stolt över mina barn. Men jag har fått höra att jag inte ska vara så stolt över dem. Det är ett tecken på att man låtsas ha ett bra liv har det sagts mig. Men jag är stolt över mina barn. Det är sunt och normalt. Det är väl mer onormalt att inte vara stolt över sina barn. Vilka människor man har lyckats fostra dem till. Eller?

Jag trivs sjukt bra med mitt jobb och jag är så oförskämd att jag har ett roligt jobb med hyfsat betalt. Ja, jag är till och med så självisk att jag lägger alla mina pengar på min familj och mina närmaste. Samt massa räkningar. CSN vill gärna ha en del av kakan. Men utan studielån hade jag aldrig fått en utbildning och jobb, så jag betalar snällt och är tacksam att jag bor i ett land där alla har möjlighet till utbildning, oavsett storlek på föräldrarnas plånbok.

Tack S för att du är klok och omtänksam <3
Tack M för intressanta diskussioner och intelligent tänkande <3
Tack C för att du är vuxen och ansvarstagande<3
Tack J för att du kämpar och inte ger upp, även om det är motigt<3
Tack H för att du är du <3

Långsamhetens lov

Fjärde sjukdagen. Jag är irriterad över att inte kunna jobba. Ligger på soffan och svarar på jobbmejl och känner mig utanför.

Jag vill ju jobba!

Så säger Han som jag älskar några ord som får mig att tänka efter och det gör att jag hittar lugnet inom mig.

Okej, jag som aldrig är sjukskriven, har blivit däckad av en influensa. Jag tvingas vara hemma några dagar. Och även om jag har ont och mår dåligt så har jag det inte så illa ändå.

Jag kan ligga på soffan under en filt.
Jag får mat och annat serverat av sonen som pysslar om mig.
Jag kan gå utan strumpor och skor.
Jag har tid för reflektion.
Jag blir peppad och uppmuntrad av Han som jag älskar.
Jag har ett roligt och stimulerande jobb att komma tillbaka till när den här jävla influensan försvunnit.

Jag tittar på tv och inser varför jag inte gör det vanligtvis. Så mycket jävla skit!
Jag läser nyheter i iPhonen och hänger med på Twitter. Ibland undrar jag hur folk har tid att twittra och blogga så mycket och ofta, men de kanske inte har några jobb att sköta. Blogginlägg kan man ju tidsinställa, men twittrar gör man ju i realtid.
Jag slipper skotta snö. Har inte varit utanför dörren de senaste 4 dagarna.

Det är en mening med att omfamna långsamheten för en otålig person som jag. Som vanligt finns det en mening med allt. Även en vanlig jävla influensa.

Kommentarer

Det här med kommentarer.

Många reflekterar över minskat antal kommentarer i sina bloggar, även jag.

Jag får fortfarande lika mycket respons, men mer i form av mess, mejl, meddelanden och kommentarer på facebook eller muntligt. Samt de trogna kommentarerna i bloggen. Tack!

Jag är själv mycket sämre på att kommentera hos min webbisar och det finns en tydlig orsak till det: jag surfar mest med min Iphone och det är betydligt svårare att kommentera från den. När man får skriva gång på gång på gång och kommentaren ändå inte postas blir jag bara sur och grinig och skiter i att försöka ännu en gång, utan tänker att det gör jag när jag kommer hem till datorn. Men så blir det inte gjort ändå, för kvällen är kort och det är mycket som ska hinnas med.

Det viktiga är inte antalet kommentarer, utan att man får respons ö h t.

Visst är det roligt att många kommenterar, att någon håller med, berömmer eller peppar. Men det är lika välkommet med motsatt åsikt eller rättelser, så länge man har en hövlig ton och inte kommer med anonyma påhopp. Det är därför jag gillar respons och kommentarer på facebook. Där är man inte anonym.

Jag förväntar mig inte att bli omtyckt av alla. Men man kan bemöta varandra med respekt. Om inte vi vuxna kan uppföra oss civiliserat och visa respekt för varandra hur ska vi då kunna förvänta oss att våra barn och ungdomar gör det?

Som vuxen måste man föregå med gott exempel. Det är inte alltid så lätt, men då är det viktigt att visa att man kan be om ursäkt när man gjort fel och att man kan förlåta den som gjort orätt. Ibland handlar det om att förlåta sig själv.

Jag brukar säga att det är felen vi lär oss och det tror jag stenhårt på. Det är när man upprepar felen som vi inte har dragit lärdom av dem.

Dagens tre bästa:

  • Gapskratten med mina medarbetare. Ett skratt förlänger livet. På riktigt.
  • Biffwoken som Johan lagade  till middag.
  • Kvällens telefonsamtal.

Nu ska fröken chef sova.

God natt mina gullvippor <3

Ord och sånt

När jag får beröm för mitt sätt att skriva och när andra säger att de tycker om hur jag behandlar ord och uttrycker mig drabbas jag ibland av prestationsångest. Jag börjar tänka hur jag skriver och vad jag skriver. Fastnar i meningsbyggnad, subjekt, predikat och interpunktion. För att inte tala om ordval och en nästan sjuklig oro för att bli missförstådd. Det hämmar det språkliga flödet.

Det bästa är jag inte tänker alls utan orden bara kommer till mig. Struntar i Ord-Hitler som sitter på axeln och bara låter orden flöda. För vem tänker på korrekt meningsbyggnad och rättstavade ord i en text som roar eller engagerar? Sen kan man alltid korrigera. . Men ett vanligt simpelt blogginlägg publicerar man bara i alla fall jag. Den enda regel jag har är att aldrig publicera någon jag skrivit i affekt eller när jag är onykter. Jag ska kunna stå för det jag skriver.

Jag har börjat att skriva ner tankar och idéer som kommer. Direkt. Simplenote är min kompis. För kommer jag på något smart mitt i natten, när jag sitter på toa eller är ute på promenad minns jag inte alltid när jag sätter mig vid datorn. Så jag antecknar tankar och stödord.

På promenad torrbloggar jag nästan alltid. Det är helt sjuk.

När jag råkar ut för dråpliga saker är min första tanke hur ska jag blogga om det här?!

Men tänker jag för mycket på andras förväntningar låser det sig.

Prestationsångesten gör sitt intrång.

En gång i min ungdom, läs när jag var en osäker töntig lantis på snobbiga Agnebergsgymnasiet, hade jag en extrem prestationsångest. Till slut vågade jag inte räcka upp handen, för jag var så rädd för att svara fel, även om jag visste rätta svaret.

Är det något livet har lärt mig så är det att vi måste våga göra fel!

Vägen till den insikten har varit lång och krokig och jag har gjort både stora och små, banala och allvarliga fel. Men utan felen hade jag inte haft den kunskap och insikt jag har idag.

Det är av felen vi lär oss.

Och när jag tänker för mycket på förväntningarna på mig hämtar jag kraft i den insikten och bara är mig själv.

Och oftast har orden strömmat ur mig helt på egen hand innan jag har hunnit tänka.

Kontentan av detta inlägget är väl att vi ska våga göra fel och lära oss av felen vi gör.

Att vara publik

Får man vara nöjd och tillfreds med livet?

Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?

När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.

När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.

När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.

Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?

Min blogg är inte vad den varit tidigare.

Jag är inte lika självutlämnande.

Inte lika frispråkig.

Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.

Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.

Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.

Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.

Genom bloggen har jag fått vänner för livet.

Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.

Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.

Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.

Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.

Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.

Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.

Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.

Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.

Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.

Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.