Att vara publik
Får man vara nöjd och tillfreds med livet?
Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?
När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.
När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.
När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.
Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?
Min blogg är inte vad den varit tidigare.
Jag är inte lika självutlämnande.
Inte lika frispråkig.
Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.
Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.
Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.
Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.
Genom bloggen har jag fått vänner för livet.
Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.
Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.
Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.
Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.
Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.
Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.
Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.
Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.
Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.
Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.
låtsas vara glad??? vem har sagt det…
Det finns personer som sagt att jag låtsas vara glad. För man kan inte vara så glad på riktigt. Tack och lov vet jag och de som känner mig bättre.
Väldigt tänkvärt inlägg. Verkligen. Jag kan bara hålla med och nicka instämmande för visst har du många poäng i det du skriver. Det är märkligt det där med att när man mår bra och känner sig stark så kan det liksom provocera folk på nåt sätt medans svåra tider kan, i bästa fall, ge tröst och omsorg. Jag gillar ditt sätt att skriva och är glad för att du fortsätter med det 🙂 Det märks att du gillar ord och är suverän på att skriva så det nästan blir poesi av orden. Äsch, svårt att förklara hur jag menar.. men bra i alla fall :))
Tack Catarina.
Jag skriver rätt ut hjärtat och vad jag känner så jag blir glad över dina fina ord.
Just det där att du/jag inte ÄR bloggen tycker jag är viktigt! Folk tror de vet ”allt” om en, känner en… Men de får ju bara vissa väl valda/subjektivt utvalda delar…
Nej, man får inte skriva att man har det bra på nåt sätt, då blir folk fruktansvärt avundsjuka. Så har det varit och är för mig.
Kramen!
Där är vi helt överens. Man väljer vilka delar man visar i bloggen. Även om man är är öppen.
Kram!
Klokt! Tror att det är viktigt att vi bloggare faktiskt är en smula tydliga med att vi inte ÄR våra bloggar utan att vi har betydligt fler sidor än vad vi visar där.
Ibland tror jag människor som bara läser glömmer det.. Och så har vi ju den där lymmeln Jante som kan dyka upp både här och där. 🙂
Fortsätt du vara precis den du önskar vara. Personligen tycker jag att du är en härligt frisk fläkt här i Blogglandia (även om jag är urkass på att kommentera).
Ja men tack för dina ord Märta!
De värmer.
pssst…
när jag mår dåligt får jag mest bara skit.
jag är min blogg – men den är under nedmontering nu.
kram till världens tjusigaste qunna <3
Du vågar sticka ut hakan och provocerar många gånger och då får man mer skit.
Du är mer än din blogg Jeanette. I så fall skulle du bara ha existerat i två år och det har du ju inte.
Ta en bloggpaus, men jag tror att du behöver kommunikationen som bloggen ger.
Kram från en trött och sliten kvinna 🙂