18 Nov 2012 @ 16:19 by
inna Får man vara nöjd och tillfreds med livet?
Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?
När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.
När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.
När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.
Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?
Min blogg är inte vad den varit tidigare.
Jag är inte lika självutlämnande.
Inte lika frispråkig.
Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.
Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.
Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.
Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.
Genom bloggen har jag fått vänner för livet.
Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.
Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.
Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.
Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.
Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.
Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.
Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.
Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.
Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.
Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.
Category: tankar
Tags: blandat, blogga, dagbok, familj, glädje, jobb, kropp & själ, känslor, personlig, privat, publik, reflektera, skriverier, sorg, tankar, teknik, utveckling, vänner, webberi, åsikter
10 Comments
Senaste kommentar