Långsamhetens lov
Fjärde sjukdagen. Jag är irriterad över att inte kunna jobba. Ligger på soffan och svarar på jobbmejl och känner mig utanför.
Jag vill ju jobba!
Så säger Han som jag älskar några ord som får mig att tänka efter och det gör att jag hittar lugnet inom mig.
Okej, jag som aldrig är sjukskriven, har blivit däckad av en influensa. Jag tvingas vara hemma några dagar. Och även om jag har ont och mår dåligt så har jag det inte så illa ändå.
Jag kan ligga på soffan under en filt.
Jag får mat och annat serverat av sonen som pysslar om mig.
Jag kan gå utan strumpor och skor.
Jag har tid för reflektion.
Jag blir peppad och uppmuntrad av Han som jag älskar.
Jag har ett roligt och stimulerande jobb att komma tillbaka till när den här jävla influensan försvunnit.
Jag tittar på tv och inser varför jag inte gör det vanligtvis. Så mycket jävla skit!
Jag läser nyheter i iPhonen och hänger med på Twitter. Ibland undrar jag hur folk har tid att twittra och blogga så mycket och ofta, men de kanske inte har några jobb att sköta. Blogginlägg kan man ju tidsinställa, men twittrar gör man ju i realtid.
Jag slipper skotta snö. Har inte varit utanför dörren de senaste 4 dagarna.
Det är en mening med att omfamna långsamheten för en otålig person som jag. Som vanligt finns det en mening med allt. Även en vanlig jävla influensa.
Senaste kommentar