Tag-Archive for » prestationsångest «

cogito ergo sum

Det är inte lätt att vara människa ibland. Att duga som den man är. Att känna sig tillräcklig.

Man blir sårad av andra människor. Marken rämnar och det gör ont. Det finns ingen som förblir skyddad från att bli sårad av andra. Då får man leva isolerad utan några relationer alls.

Det är jobbigt att se människor man älskar bli sårade och må dåligt. Det enda jag kan göra är att stötta och visa omsorg. Man kan inte ta bort smärtan, men man kan visa att man ser den och förstår den och att det blir bättre. För jag har varit med om samma sak och vet att det blir bättre.

Jag blir så imponerad och stolt när en ung människa har bättre insikt och självkänsla än många äldre vuxna har. När h*n inte accepterar att bli behandlad som skit bara för att behålla en relation. Att det finns en insikt om att självrespekt är viktigare än rädslan för ensamhet.

Jag blir stolt när jag lyckats plantera mod och styrka i en människa. Min drivkraft som förälder och lärare har varit och  är att ge inre styrka och tro på sig själv. Med tro på sig själv och att allt är möjligt kommer man långt. Allt som jag inte hade i min ungdom. Rädd och osäker med ett jäkla självförtroende och minimal självkänsla.

Man måste få känna att man duger som man är. Inte bara få feed back för vad man presterar.

När jag fick massage hos terapeuten idag tyckte jag att hon var snäll mot mig. Men sen tog hon i. Satan vad ont det gjorde. Så frågade hon mig om prestationsångest.

Jag for direkt tillbaka till den värsta perioden i mitt liv. Gymnasietiden på Agneberg.

Prestationsångest de lux.

I större delen av mitt liv har prestationsångest varit min följeslagare. Jag har hittat sätt att hålla den stången och att bearbeta, men helt har monstret inte försvunnit.

Så när terapeuten erbjuder behandling för att ta itu med prestationsångest så säger jag bara: Ja tack!

Den största resan är den inre och jag blir så stolt när jag ser unga människor med insikt och vilja att utvecklas.

Jag vågar också sträcka lite på mig för att jag vågar utvecklas och ta itu med mina svagheter.

Jag tänker.

Cogito ergo sum.

 

Ord och sånt

När jag får beröm för mitt sätt att skriva och när andra säger att de tycker om hur jag behandlar ord och uttrycker mig drabbas jag ibland av prestationsångest. Jag börjar tänka hur jag skriver och vad jag skriver. Fastnar i meningsbyggnad, subjekt, predikat och interpunktion. För att inte tala om ordval och en nästan sjuklig oro för att bli missförstådd. Det hämmar det språkliga flödet.

Det bästa är jag inte tänker alls utan orden bara kommer till mig. Struntar i Ord-Hitler som sitter på axeln och bara låter orden flöda. För vem tänker på korrekt meningsbyggnad och rättstavade ord i en text som roar eller engagerar? Sen kan man alltid korrigera. . Men ett vanligt simpelt blogginlägg publicerar man bara i alla fall jag. Den enda regel jag har är att aldrig publicera någon jag skrivit i affekt eller när jag är onykter. Jag ska kunna stå för det jag skriver.

Jag har börjat att skriva ner tankar och idéer som kommer. Direkt. Simplenote är min kompis. För kommer jag på något smart mitt i natten, när jag sitter på toa eller är ute på promenad minns jag inte alltid när jag sätter mig vid datorn. Så jag antecknar tankar och stödord.

På promenad torrbloggar jag nästan alltid. Det är helt sjuk.

När jag råkar ut för dråpliga saker är min första tanke hur ska jag blogga om det här?!

Men tänker jag för mycket på andras förväntningar låser det sig.

Prestationsångesten gör sitt intrång.

En gång i min ungdom, läs när jag var en osäker töntig lantis på snobbiga Agnebergsgymnasiet, hade jag en extrem prestationsångest. Till slut vågade jag inte räcka upp handen, för jag var så rädd för att svara fel, även om jag visste rätta svaret.

Är det något livet har lärt mig så är det att vi måste våga göra fel!

Vägen till den insikten har varit lång och krokig och jag har gjort både stora och små, banala och allvarliga fel. Men utan felen hade jag inte haft den kunskap och insikt jag har idag.

Det är av felen vi lär oss.

Och när jag tänker för mycket på förväntningarna på mig hämtar jag kraft i den insikten och bara är mig själv.

Och oftast har orden strömmat ur mig helt på egen hand innan jag har hunnit tänka.

Kontentan av detta inlägget är väl att vi ska våga göra fel och lära oss av felen vi gör.