Kvällstankar
Jag är nog jävligt tråkig nu för tiden. Ja, i bloggen alltså. I verkligheten är jag både rolig, smart och slagfärdig 😉
Undertecknad sticker inte ut hakan och tycker till om saker till höger och vänster på samma sätt som tidigare. Tänker mig för. Vem och vad jag representerar i det offentliga rummet. Även om jag tycker och reagerar på dumheter i tillvaron så håller jag tillbaka i bloggen. Jag ventilerar inte allt. Även om andra tycker det är okej så har jag min gräns mellan personlig och privat. Den har förändrats. Jag har andra än mig själv att visa hänsyn till. Jag har inte betalt för att vara kontroversiell och skapa uppmärksamhet. Jag är inte bloggen. Bloggen är en del av mig. Enbart. Det vore ett futtigt liv annars.
Jag är fylld av lycklig passionerad kärlek. Svävar på moln samtidigt som jag har fötterna fast förankrat på jorden. Livet har givit erfarenhet och insikt som gör att det är lättare att se vad som är viktigt. Vi har något som är värt att vårda och leva ut.
Som förälder är jag både nöjd och stolt över mina barn. Men jag har fått höra att jag inte ska vara så stolt över dem. Det är ett tecken på att man låtsas ha ett bra liv har det sagts mig. Men jag är stolt över mina barn. Det är sunt och normalt. Det är väl mer onormalt att inte vara stolt över sina barn. Vilka människor man har lyckats fostra dem till. Eller?
Jag trivs sjukt bra med mitt jobb och jag är så oförskämd att jag har ett roligt jobb med hyfsat betalt. Ja, jag är till och med så självisk att jag lägger alla mina pengar på min familj och mina närmaste. Samt massa räkningar. CSN vill gärna ha en del av kakan. Men utan studielån hade jag aldrig fått en utbildning och jobb, så jag betalar snällt och är tacksam att jag bor i ett land där alla har möjlighet till utbildning, oavsett storlek på föräldrarnas plånbok.
Tack S för att du är klok och omtänksam <3
Tack M för intressanta diskussioner och intelligent tänkande <3
Tack C för att du är vuxen och ansvarstagande<3
Tack J för att du kämpar och inte ger upp, även om det är motigt<3
Tack H för att du är du <3
Det är väl klart att man ska vara stolt över sina barn! Vad är det för en konstig jantefjant du har stött på?
För övrigt är du underhållande i all text du delar med dig av, inte tråkig alls. Blogga om det du känner för och var så privat du vill och be inte om ursäkt för det 🙂
Kram!
Du är för härlig Jennifer! Jag gillar dig.
Kram
Haha, jag är ingendera.. varken i verkligheten eller i bloggen 🙂
Själv har jag inte stuckit ut hakan eller näsan så mycket på sidan min utan bara varit..
Så det är bara nästan du tycker om vintern? 😉
Jag småsnegar på en film på Femman.
Du bjuder mycket på dig själv, men har integritet. Och du har mycket intressant av dela med dig av.
Vintern är bättre än november 🙂
Naturligtvis kan man vara stolt över sina barn, och man kan såklart uttrycka det också
Jag skrev ett inlägg om just detta för ett tag sen, men då utgick jag ifrån att jag har svårt för de som jämt ska säga i blogg, på Fb och annorstädes, att de älskar sina barn, tackar för att de finns, talar om hur stolta de är, hela tiden. Alltså i värsta fall flera ggr i veckan.
Då känner jag att något är fel, är man osäker på vad man känner,eller vad barnen känner, sona man något? Jag vet inte. Men varför uttrycka till oss läsare, det man borde uttrycka till barnen?
Sen om man skriver nån gång då och då om hur mkt man älskar sina barn, det lägger jag inga aspekter på
Människor är olika. Någon är mycket åthållsam i sociala medier, andra är så översvallande att det blir för mycket. Jag fick skrivet till mig att min stolthet och glädje inte kunde vara äkta och då blev jag sårad, för jag var just stolt och glad.
Tack för din kommentar.
Jag kan ju lätt säga att jag är stolt över mina barn, tex över min stora, som trots stor sorg över att hennes son dog, har lyckats plocka fram det positiva ur hans död och nu hjälper andra. Varje vecka ser jag människor som tackar henne för att de fortfarande lever, för sker hon hjälpt dem med osv. Ändå orkar hon dessutom uppfostra sin dotter och hjälpa mej på kvinnojouren. Eller när jag ser min mellantjej som är en väldigt duktig fotograf, självlärd, när jag ser hennes foton och inser att hon ser saker vi andra inte får med oss, när hon kämpar mot ångest, depression och borderline och jobbar, Eller när min son visar mej sin senaste verk, han tecknar, målar, ritar. Och när han trots depression och annat tar sej tillbaka till skolan och via vuxenutbildningen börjar läsa in det han förlorade när sjukdomen bröt ut. Och att han vid 16 års ålder kom ut och att han står så stark i den han är.
Vi har såklart alla rätt att vara stolta över våra barn.
Alla föräldrar ska vara stolta över sina barn.
Håller med Jennifer! Inna du är bäst och dina barn är underbara.
Önskar dig bara allt väl i livet
Kram
du vet vem
För mina barn är jag bäst och för mig är de underbara. Det är så det ska vara för alla barn och föräldrar och det ska inte behöva sticka i ögonen på andra.
Jag hoppas att du har det bra.
Kram
gymnasietiden betalar föräldrarna.
Så klart att de gör. Föräldrar har försörjningsplikt.
Det jag åsyftade var att alla har ekonomisk möjlighet att studera efter gymnasiet tack vare studielån. Man behöver ingen ”collegefond” eller föräldrar med pengar för att få en eftergymnasial utbildning. Det är jag tacksam för.
Gymnasiet är ju trots allt avgiftsfritt och man behöver inte vara rik för att ha sina barn där. Dessutom så får man bidrag, både studiebidrag och busskort eller inackorderingsbidrag som är till god hjälp.
Sant.