Kvällstankar
Så är det söndag kväll. En mysig hemmahelg är till ända. Mannen har lagat bil. Jag har lagat mat. Stereotypa roller kan man tycka. Men vi ska nog vara tacksamma att jag inte lagat bilen. Min kompetens på den fronten är helt tydligt obefintlig. Laga mat är jag däremot oerhört bra på.
Vi har pratat och skrattat, kelat och myst, sovit och städat, pussats och tvättat. En helt perfekt helg på tu man hand. Det är så skönt att bara vara tillsammans. Man behöver inte göra så mycket. Just det där att kunna njuta av det lilla och vardagliga. Dela en måltid. Lyssna på varandra. Dela glädje och sorg. Få varandra att skratta. Känna hur kärleken och harmonin flödar. Vara tillsammans och ändå ge varandra utrymme.
Idag har jag varit på minnesgudstjänst. Det var högtidligt och sorgligt, men ändå så rogivande. På något oförklarligt sätt kändes det som att Chrille satt bredvid mig i kyrkbänken.
Saknaden är stor. Visst sörjer jag nära anhöriga som gått bort. Saknar och sörjer. Min farmor fattas mig varje dag och jag rådfrågar henne om mycket, 12 år efter hennes död. Men inget går att jämföra med att förlora ett barn.
Hur han låg där kall och död. Det är fortfarande svårt att begripa känslomässigt, även om jag förnuftsmässigt vet att han är död. Att han aldrig kommer tillbaka.
Senaste kommentar