Livets små händelser

Är som sagt inte världens gladaste människa just nu.

Men jag gör mitt bästa för att tänka positivt.

Mina underbara elever håller mig igång.

Idag råkade jag dessutom lita på några av dem. Det gick så där.  Jag har klarat mig så länge att jag blev tanklös. Gick ifrån datorn utan att låsa den.

Klassiskt facerape.

Så helt plötsligt bor jag i Sydafrika och är född i Japan och kan en himla massa språk. Förutom att jag älskar mina elever över allt annat och nästan fick en kamel som profilbild (men de hann inte innan jag kom tillbaka)  Mitt användarnamn på skolan är cammel, därav bilden.

Jag upptäckte sen att Daniel hunnit byta kön på mig och ändrat födelsedag.  Han var dessutom så snäll att han bytt så många gånger att jag inte kan korrigera till rätt datum.  Så imorgon fyller jag 101 år. Det förklarar varför det står soon to be pensionär i min profil =)

Att ständigt umgås med ungdomar håller mig ung och ger otroligt mycket glädje. Det berikar livet och jag är så glad att jag har ett sånt kul jobb.

När elevrådet pratade med media idag var jag stolt som en tupp när jag satt och lyssnade på hur de formulerade sig och förde fram åsikter och argument.

En gråtrist förmiddag gick över i solsken efter lunch. En kort promenad väckte ännu mer längtan efter vår på riktigt. Men jag vågar inte tro. Vet att det ska ner mer snö innan våren är här på riktigt.

För övrigt har dagen varit fylld av trevligt arbete, bokbeställningar, svar på mail, planering av  lektioner samt goda samtal med fina kollegor.

Onsdagar är lång arbetsdag. Avslutas med konferens. Åker hem 17.30.

Det är så skönt när det är ljust både när jag åker till jobbet och när jag åker hem.

Det finns hopp om framtiden.

På alla sätt.

Man kan inte gräva ner sig i sorg och smärta, utan ut med skiten och gå vidare. Att skriva är min ventil. Igår kväll höll jag dessutom en monolog för katten, som inte fattade vad jag skällde och grät om. Men man behöver lätta på trycket ibland. Och bättre att skälla på katten än människor.

Som sagt, vi växer av svårigheter. Nu vill jag inte växa mer.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
10 Responses
  1. just den sista raden är sååå talande 🙂

    så klart man vill blomma men att alltid hela tiden samla kraft och styrka tar på framfarten.
    kram du vackra quinna <3

  2. Therese Skoogs skriver:

    <3

    Hurra för katter!

    Hoppas på det ljusa livet! Det kommer snart hoppas jag.
    KRAM

  3. Marianne S skriver:

    Man lär så länge man lever…Nu vet du att du inte ska lämna datorn utan uppsikt :))

    • inna skriver:

      Det visste jag redan. Åh så många gånger jag blivit facerapad. Men jag har klarat mig så länge att jag blev obetänksam =)

  4. Catarina skriver:

    Aha, det förklarar kamelen på din FB :))
    Jag håller med om att man håller sig ung bland unga människor. (Nu förstår jag plötsligt varför jag kände mig helt deprimerad och dränerad på energi när jag jobbade med dementa… inget ont om dem. De var underbara men det var inte särskilt upplyftande) Det är så roligt att läsa om hur du gillar dina elever. Det är stort! Ha en fin onsdagskväll!

  5. Fröken Hulda skriver:

    Skrivventilen är underskattad och sista raden instämmer jag i. Vill inte växa mer på ett bra tag

Leave a Reply to inna Klicka här för att avbryta svar.

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>