Frågor och svar

Svårt att sova.

Dels ljuset som väcker mig, men mest är det för att hjärnan går på högvarv. Fylld av frågor. Det är frustrerande när man ställer frågor till någon och sen inte får svar. För det är då de negativa, destruktiva tankarna kommer: Det är mig det är fel på. Jag duger inte. Jag är värdelös osv. Även om jag innerst inne vet att jag duger. Men det är förödande för självkänslan att bli dumpad. Två gånger av samma person. Hur jävla dum är jag egentligen som så blåögt tror på andra?

Är det detta jag ska lära mig? Att inte vara så godtrogen? Att bli bättre på att läsa människor? Att vara mer reserverad och tillbakadragen?

Och hur normalt är det att någon som är över 40 säger: jag vill inte vara med dig i alla fall, även om jag trodde det. Jag träffade en gammal vän förra helgen och nu är jag förälskad i henne. Så  jag bryter  alla band med dig. Hej då!

Ute är det ett strålande solsken, men jag har haft svårt att njuta av det. Tänker och deppar. Jag hoppas att ledsen-fasen snart går över i arg-fasen. Jag behöver det.

För livet går vidare. Läkeprocessen kom bara av sig.

På gårdagens seminarium talade vi om kompetenser för framtiden. Olika kompetensområden. Ett av dem är medmänskliga kompetenser, inte sociala kompetenser, utan  medmänskliga. Det är en bra omformulering tycker jag. För en person kan vara socialt kompetent utan att vara medmänsklig.

Jag fick frågan igår, från flera håll, om det var sant att jag skulle bli ny rektor. Och jag har nog aldrig blivit så förvånad. För det första har jag aldrig sökt jobbet. För det andra har jag inte blivit tillfrågad. För det tredje är detta det sista jobbet jag kan tänka mig. Vore inte lämplig. Jag har gärna en ledarfunktion, men inte chef. För mig är det skillnad på ledare och chef.

Jag är känslomänniska, tror gott om alla och är ibland för naiv. Entusiastisk idéspruta och impulsiv. Jag talar innan jag tänker  och jag är ironisk utan att inse att andra kanske inte förstår det. Och ibland alldeles för mån om att passa in och bli omtyckt av andra.

Jag önskar att jag vore mer normbrytande än jag är. Ha större mod att uppfylla drömmar.

Att vara normbrytande är en kompetens näringslivet efterfrågar.

Hur man än är som person retar det alltid någon. Jag försöker att vara mig själv. Kan inte omforma mig som andra anser jag ska vara. Det har jag gjort tillräckligt länge i mitt liv. Är en människa med känslor, fel och brister, men också positiva egenskaper, kunskaper och kompetens. Jag syns och hörs, gillar mitt jobb och är så fräck att jag t  o m tycker att jag är bra. Men de som störs av min närvaro kan ju ställa sig frågan varför de ogillar min närvaro i tillvaron?

Dottern sa en sak i förra veckan som var tankeväckande. Hon pluggar på ett universitet där hon träffar många av mina fd. elever. Pluggar t o m ihop med några.
– Det är tur att du är en omtyckt och populär lärare för annars hade det varit jobbigt för mig 🙂
Och hade jag varit någon eleverna inte gillar, så hade säkert dottern blivit annorlunda behandlad. Så är vi människor.

Men av de bra sakerna med bloggar är att de är frivilliga att läsa. Gillar du inte mig och det jag skriver behöver du inte läsa. Du har ett val.

Livet består av val och konsekvenserna av våra val.

Ibland får vi svar på våra frågor. Ibland inte.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
10 Responses
  1. Lippe skriver:

    På mitt kontor sitter en skylt kvar från den som hade det innan mig. Den lyder: – Var dig själv, alla andra är redan upptagna!!
    Att du får så bra omdöme från eleverna ska du ta till dig!!
    Bli lite arg också 😉
    Kram

    • inna skriver:

      Eftersom jag jobbar i en verksamhet som alla har åsikter om, så är det lätt att många fäller omdömen utan att egentligen veta, utan man tror och antar. Även om jag jobbar i offentlig sektor är jag inte en offentlig person, vilket en del tycks tro. Sånt gör mig trött.

      Jag jobbar på arg. Vet att det behövs.

      Kram

  2. Fröken Hulda skriver:

    Vi känslomänniskor faller ofta i fällan att vi tänker, tycker och bryr oss så mycket att det sårar oss själva i slutändan. Inte alltid… men ibland för ofta. Vet inte om man kan ändra sig… bara lära sig av misstagen och kanske inte göra om samma. Men som du gjorde (två gånger) har jag också gjort TVÅ gånger och fick jag chansen skulle jag göra det en tredje gång. Så vem är det som är dum eller… Inte du i alla fall!!
    Kram <3

    • inna skriver:

      Tack Hulda för att du förstår och skriver precis de ord jag behöver få läsa för att inse att det inte är fel på mig!

      Kram <3

  3. Leo skriver:

    Vi känslomänniskor lever lite mer på riktigt. Leva på riktigt är lite mer. Kram! 🙂

  4. Wilma Wemod skriver:

    Ja du…det var riktigt fult och dåligt gjort av Herr Vindflöjel men som sagt det säger mer om honom än om dig. Ibland tar det längre tid att lära känna en person men det är i de där knivskarpa stunderna den rätta sidan kommer fram. Alla är värda mer än ett sånt behandlande, va nöjd med att du aldrig skulle göra så och se det som det avgörande avståndet mellan er. Du är levande …på gott och ont men jag avundas inte de som bara rusar på och tror att de gör rätt. Det är rädda långt där inne…tro mig!
    Kram!

    • inna skriver:

      Som Kirkegaard säger: Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.

      Även om det gör ont, så har jag vågat. Och det är ju sant att vårt rätta jag avslöjas i de skarpa stunderna.

      Tack för att du visar min sån omsorg.

      Kram

  5. jag frågade och fick svar….(NOT)
    varför var du otrogen herr C?
    – vi var ju två om det och hon var ju alldeles gaaan´… (galen)
    vilket jävla svar!

Leave a Reply to Fröken Hulda Klicka här för att avbryta svar.

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>