Med tårar som rinner läser jag Helena Sandklef på Twitter.
Jag inser hur förskonad jag är.
Vilket helvete många barn har.
Att det inte går över när man blir vuxen.
Jag är förskonad.
Det finns de som har det mycket, mycket värre.
Jag tycker inte om att gå upp när det är kolsvart ute.
Jag vill ligga kvar i sängen och sova.
Men jag är vuxen och går upp när det är kolsvart ute.
Vem f*n hittade på hösten?
30 augusti 1992 var en söndag. Det var en solig, varm dag med hög luft.
Maken spelade tennis på grusbanan när jag förstod att nu är det dags. Med tredje ungen känner man sig lite erfaren. Eftersom sjukhuset ligger 10 mil bort och förra ungen ville komma ut fortare än kvick ville vi åka i god tid. Men det tog lite tid att få hem maken (mobilen hade inte gjort intåg i vår vardag då) och att få fixat barnvakt åt syskonen. Vi var framme på sjukhuset vid 16-tiden. Och när barnets hjärtljud skulle registreras upptäckte jag att mina skratt gjorde utslag på apparaten, varvid jag bara skrattar helt hysteriskt. Ända tills barnmorskan säger att det är nog bra om jag kan låta bli så att de kan observera barnet ordentligt. Inet riktigt redo än, så vi slår oss ner i väntrummet och kollar på tv. Några timmar senare får jag order om att röra på mig. Det har stannat av. Så jag vandrar fram och tillbaka i korridoren. Maken ser på tv. Det är tyst och trist. Men jag vandrar ändå fram och tillbaka. Vid 20.15 får vi ett eget rum. Men inte redo än säger barnmorskan. Jo säger jag. Lyssna på henne säger maken. De förra ungarna gick fort. Nej säger barnmorskan och går ut ur rummet. Nu är det dags säger jag och ungen kommer! Gissa att det blev fart på barnmorskan! Så kl. 20.30 30 augusti 1992 föddes en vacker liten gosse. Envis, stark och självständig.
Vi har kämpat med och mot varandra hela livet.
Du ger mig motstånd hela tiden.
Du är en fantastisk ung man.
Jag älskar dig så mycket.
Grattis på födelsedagen Christian<3
Jag är lika stolt över alla mina barn. De är det finaste som finns. Visst finns det dagar när man önskar dem dit pepparn växer, men kärleken finns där alltid.
På båten från Kiel i april. Säkrast att använda en bild han har godkänt =)
Tillsammans har vi hållit en tyst minut.
Tillsammans har vi sett rosmanifestationen från rådhusplassen i Oslo på tv.
Tillsammans har vi ätit kvällsmat.
Tillsammans har vi gråtit och blivit rörda och berörda.
Tillsammans har vi bestämt att gå till Domkyrkan för att tända ljus.
Medmänsklighet är ordet.
Medmänsklighet och gemenskap.
Imorgon blir det begravning för några. Samvaro för andra. Resa till Oslo för alla flickor.
I gemenskap.
Ta vara på livet här och nu.
Det gäller att uppskatta det lilla i livet.
Ta vara på varje dag.
Vi är lyckligt lottade som har någonstans att bo, mat varje dag, familj att älska, skydd mot regn och möjlighet att förverkliga drömmar.
Jag njuter av nykokt kaffe och att känna det varma vattnet mot huden när jag duschar.
Jag uppskattar att vara omgiven av människor jag älskar och känner mig trygg med.
Det är underbart att lyssna på 7-åringen som sitter och pratar om livet med 20-åringen. Det är så fint och jag blir så glad över d?kärlek och ras vänskap. Som systrar, fast helt utan blodsband. Men ända starka band.
Ta vara på varje dag.
Även när livet är tungt och det gör ont i själen måste man försöka leva och ta vara på livet här och nu.
<3
Jag vet hur det känns, för jag har varit där
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Kom och gå med mej, fall ner som ett barn
Jag är skuggan, som du jämt kan anförtro
Jag tänker inte stilla se dej gå isär
Jag tänker gå ett steg bakom dej, finnas där
Jag är ditt rakblad och din vän, vad du än tror
Och mellan månen och mitt fönster, finns en bro
Varför spjärna emot, varför vandra vill
Mellan månen och mitt fönster, finns en bro
Låt natten ha sin gång, all den tid det tar
Det måste regna, för att nåt ska kunna gro
Jag ville också glida bort och suddas ut
Jag ljög vackert för mej själv precis som du
Lika rädd för denna rädsla utan ro
Men mellan månen och mitt fönster, finns en bro
Jag vet hur det känns, för jag har varit där
Mellan månen och mitt fönster finns en bro
Peter Lemarc
Nu har de gjort tabberas på smörgåstårta och choklad.
Labbsal är delvis städad.
Datorerna är nästan städade =)
F*n vad jag kommer att sakna dessa lata, smarta, tjatiga, lekfulla, tramsiga, lojala, arbetsvilliga, kamratliga, partyglada, musikälskande, kunskapstörstande alldeles underbara killar!
Lycka till raringar <3
Det är inte lätt att vara medmänniska och visa omtanke.
I alla fall inte när omtanke betraktas som något illasinnat.
Ännu en käftsmäll.
Jag är också människa.
Hela morgonen har jag vårdat latmasken och den ensamma tjejen inom mig.
Frukost i sängen.
Dramaserie-marathon.
Skratta, sucka, längta, gråta…
Leva igenom hela känsloregistret.
Nu är klockan snart 12 och jag borde väl klä på mig.
För så gör väl vuxna?
Eller?
Ibland vill jag bara var en liten ficka igen.
Utan bekymmer, ansvar och krav.
Mest krav från mig själv.
Att klara allt.
Jobb, relationer, ordning, studier, kropp.
Om 2 minuter ska jag tvätta.
Så dags att bete mig vuxet.
Gömma mig får jag göra en annan dag.
Senaste kommentar