19 jun 2011 @ 10:51 by
inna Man brukar säga att våra samlade erfarenheter av livet är vår ryggsäck som vi bär på.
Periodvis har min ryggsäck varit tung. Fylld av sten.
Dålig självkänsla, rädsla för att inte duga, utanförskap, psykisk misshandel, otrivsel på jobbet, skilsmässa, barn som drabbats av vuxnas hämnd, och krossat hjärta som sänkte mig brutalt är några saker som har tyngt ner min ryggsäck rejält.
Men jag har plockat upp stenarna och kastat bort dem en efter en. Mina steg har blivit lättare och nu har jag ingen ryggsäck. Jag drar på en rullväska.
Terapi, vänner och dagboksskrivande har givit mig ökad självinsikt och inre styrka.
Det är sant att man växer genom svårigheter. Även om det är svårt att förstå när man sitter mitt upp i eländet.
När jag höll på att gå sönder av kärlekssorg i vintras kunde jag inte förstå hur det skulle kunna kännas bättre. Att den fysiska smärtan skulle försvinna. Men det har blivit bättre. Smärtan är borta. Och jag mår bättre än jag gjorde före H. Det fanns en mening med all den smärtan.
Det är så jag har lärt mig att tänka. Människor och händelser som kommer i vår väg är för att vi ska lära oss något. Personer som skaver och ger motstånd ska lära mig något. Så att jag växer och utvecklas som människa.
Vänner kommer och går i mitt liv. Den enda person som jag kommer leva ihop med ända tills jag dör är jag själv. Då är det viktigt att jag vårdar och utvecklar den relationen. Att jag accepterar och älskar mig själv som den jag är. Att våga se mig själv utifrån andras ögon. Ibland är det j*****t svårt att erkänna sina sämre sidor och arbeta med dem, men det viktiga är att våga och göra så gott man kan.
Insikten att jag inte kan älskas av alla och att det är viktigt att jag respekterar mig själv har gjort att jag kan vara ärligare både mot mig själv och mot andra. Att våga sätta gränser och vara tydligare har lett till färre konflikter.
Idag har jag en självkänsla och ett självförtroende som gör mig till en stark människa. Jag har fått den styrkan genom motgång, men också från min farmor, som var en benhård kvinna. Hennes kärlek var villkorslös och leder mig fortfarande genom livet, trots att hon varit död i 8 år. Men jag talar med henne fortfarande. Hon finns hos mig.
Senaste kommentar