Fastän det är kolsvart ute och jag har sovit alldeles för lite så är jag glad och förväntansfull!
Nu bär det iväg på konferens med fantastiska, härliga människor och kollegor från Norge och Sverige.
Entreprenörskap is da shit!
Ett extra plus för konferenser som dessutom börjar med frukost.
Hotellfrukost.
Både idag och imorgon.
Det är lyx.
Dags att återanvända ord jag skrev i somras. Miljövänligt och bra =)
Lite omskrivet, men ganska likt. Det har inte förändrats så mycket.
Dagbok har jag skrivit i hela mitt liv känns det som, men började när jag var 13 eller 14 tror jag.
Tankar, känslor, reflektioner och dokumentation av vardagen.
Sommaren -98 lärde jag mig html och skapade min första hemsida. Kärlek vid första ögonkastet. Och på den vägen är det.
Dagboken blev publik.
Idag skriver jag flera inlägg om dagen och delar både glädje och sorg, allvar och trams. Samt en och annan bild. Jag vågar bjuda på mig själv och är inte rädd för att göra bort mig. Även om jag själv väljer vad jag vill dela med andra.
En del inlägg är låsta och många hemliga, men de flesta är tillgängliga för vem som helst.
I januari 2010 slutade jag att koda själv och började använda wp på min hemsida. Något som jag absolut inte ångrar, men ibland saknar jag kodandet.
Genom bloggandet har jag fått många nya vänner och utvecklat vänskapen med andra. Jag har även utvecklat mitt språk och reflekterar lättare över tillvaron.
Men visst är det lite sjukt att första tanken som far genom skallen när något händer är: hur ska jag blogga om det här?
Bloggen är en del av mig även om jag inte är bloggen. Ibland är jag väldigt självutlämnande, men skyddar andra som inte vill synas publikt. Jag står för mina åsikter och har blivit allt mer reflekterande (det kan ju ha med åldern att göra också) men det är lättare att rannsaka sig själv och sina åsikter när man ser dem på pränt.
Bloggandet hör ihop med bekräftelsebehovet. Att bli sedd och bekräftad är en av människans starkaste drifter.
Se mig, älska mig, bekräfta mig.
Jag har insett vikten av att väga mina ord på guldvåg ibland. Att bara skriva sånt som jag kan stå för och att vem som helst verkligen läser.
Jag har också insett att ord kan missförstås och misstolkas. Ibland blir inlägg medvetet tolkade negativt. Det trista är anonyma påhopp. Tänk om kritiker vågade säga vad de tycker öga mot öga i stället.
Jag har haft ett fantastiskt stöd genom bloggen. Framför allt när mitt liv brakat ihop av hjärtesorg. Det varma stöd jag fått och all omsorg och sympati som jag fått av kända och okända är helt överväldigande. Men även när det har varit tufft att vara ensamförälder med tre tonåringar har jag fått stöd, tips och råd.
Ska man sammanfatta varför jag bloggar så är det följande:
Bekräftelse Ingen idé att hyckla om det.
Vänner Tack för alla fina vänner jag har!
Ett sätt att få ut alla tankar och ord som snurrar runt i skallen. Terapi helt enkelt.
Senaste kommentar