Upp och ner

Livet är en berg- och dalbana skrev någon i ett blogginlägg.

Det kan man lugnt säga.

Och jag vill hellre ha upp och ner. Glädje och sorg. Eufori och depp.

Jag vill hellre känna att jag lever, även om det gör jävligt ont när man slår i botten.

Hellre smärta än lobotomi. Hellre hudlös än likgiltig.

Smärtan håller mig alert. Oftast. Åtminstone levande.

Hela dagen har präglats av trötthet.

Alla har varit trötta idag. Något speciellt torsdagssyndrom?

Eller kanske tredjeskoldagenefterlovet-syndrom?

Fast kanske mest depp över mörker och pissregn.

Man kan inte tro att det är januari när man tittar ut genom fönstret.

Regn.regn.regn.

Gud gråter. Jag gråter. Änglarna gråter.

Gråten lättar på trycket över bröstet och minskar den brännande smärtan i magen.

Eleverna har fått mig att skratta och känna glädje. Stor glädje.

Det är en fröjd att se dem samarbeta, planera och jobba fokuserat.

Jag är lyckligt lottad som har ett sånt underbart jobb och så fina elever.

Huvudet är fyllt av tankar. Tänk om man fick betalt för alla ord som snurrar runt.

Jag känner mig sviken och lurad.

Så är det.

Men livet går vidare.

Trots hudlöshet och känslor finns det ett jävlar anamma inuti den här bruden.