så tacksam

Jag har ikväll haft ett hejdundrande gräl med min 20-åring. Han hatar mig och vägrar att prata med mig.
Men han finns här.  I rummet bredvid.
Jag gråter när jag läser hos Martin om hur de förlorade sin son. Livet är skört. Man vet aldrig när det otänkbara kan hända.

Hemska saker gör att man får perspektiv på livet.

Vi växer genom svårigheter.  Men hur kan man växa genom att förlora ett barn?

Jag är så tacksam att jag har mina tre i livet. Har pratat med de utflugna idag. Bara för att jag ville höra deras röster.  Lyssnar på Surkartens ljud från rummet bredvid. Och minns hans första minut i livet. Stark. Högljudd. Envis.

Tack för mina fina barn.