Snö, värk och hummer
Så är årets första vecka till ända. Den har präglats av kyla, snö, värk och trötthet. Vet inte om det är alla helger eller vintern som skapar all trötthet? Kroppen är full av inflammation och jag kämpar med att stå ut med smärtorna. Det påverkar också orken. Eller är det att jag börjar bli gammal?
Det tar tid att komma iväg på morgonen. Lager på lager under, termobyxor och fjällkängor, mössa och vantar utanpå. Jag känner mig som en Michelingubbe. Men vägrar att frysa. Vågade bara cykla till jobbet i måndags. Inte riktigt väder för cykel, trots dubbdäck och superpannlampa. Snälla mannen har kört vägen genom stan och släppt av mig på morgonen. Så jag har suttit på kontoret redan 6.40. Även om jag inte är någon morgonmänniska är det skönt att vara tidigt på jobbet. Jobbar som mest effektivt när jag inte blir störd av varken telefon eller kollegor 🙂
Och fördelen med att börja tidigt är att jag kan gå hem tidigare.
Vi har haft en lugn hemmahelg utan något inbokat eller gäster. Bara mannen och jag. Såna helger behövs också. Nästa helg blir det huset fullt igen. Härligt.
Igår kväll blev det hummer till middag. Hummer som pappa fiskat. Mums. Tack för bästa julklappen pappa <3
Annars har jag mest tittat på skidåkning, läst och vilat. Fikat med grannen och haft sovmorgon. Varit på City gross och veckohandlat. Hängt upp ny mat till småfåglarna och tittat förtjust på alla små vänner som dyker upp. Herregud jag kommer inte ha några problem att bli pensionär 🙂
Men än så länge är det lönearbete som gäller. I morgon kommer eleverna. Då blir det extra kul på jobbet.
Jag är tacksam att jag har ett roligt och stimulerande jobb med en bra lön som jag kan försörja mig på. Jag är tacksam att jag har ett bra liv med familj och vänner att älska och bry mig om. Jag är tacksam över mat varje dag och ett vart hus att bo i. Jag är tacksam över att jag är född i en demokrati där fred råder.
Jag är lyckligt lottad.
Jag väntar på pension redan nu då jag inte har nåt mer att varken ge eller hämta på arbetsmarknaden. Jag är trött. Min kropp började bråka vid just fyllda femtio, men så klart, jag vägde då drygt 93 kilo. Jag tog tag i det genom att icke lyda ’fabbro’ doktorn som ordinerade vila och värktabletter. Min kropp är nu starkare än nånsin men jag är på riktigt mycket trött på jakten av att bli något. Så jag gav upp. Det bästa jag gjort sedan rökstoppet för sex år sedan. Nu lever jag i stor tacksamhet trots avsaknaden av arbete, vänner och vin. Jag är ensam mamma på heltid ytterligare 6-7 år och efter det ska jag bo i en miniliten etta i mitt älskade Göteborg. Tystnaden har blivit viktigare. Och ensamheten är skön. Älskar att slippa höra mitt eget babblande bland folk. Mat och kyrkan är underbara ingredienser. I övrigt är jag klar. Dock vill jag bibehållen vunnen viktnedgång och kondition för alla tusen barnbarns skull. Livet fortgår – jag följer med.