Den finaste tröst

Många gånger känner jag mig ensam och värdelös.

Gör mitt bästa för att vara en vän och visar min omsorg om andra. Men det känns ändå ensamt ibland.

Nu får jag tillbaka allt jag givit.

Jag har fått fantastisk  tröst och omsorg från familj och vänner, kollegor, ytliga bekanta och webbisar.

Kommentarer i bloggen, på facebook, mail, mess, telefonsamtal, kramar och samtal. Utan dessa hade jag gått under helt.

Nu sitter jag och gråter.

Vilka fina människor det finns. Jag är helt överväldigad.

Och kan inte låta bli att publicera ord från en elev som inte är ”min” elev.

Tack! Din ord värmer och hjälper och det är bra tårar jag fäller^^

Nu vill jag försöka mig på att pigga upp tidernas bästa elevråds ”rådgivare”:
Jag har läst din blogg lite och har förstått att allt inte står riktigt rätt till.

Tyvärr är också jag en sådan där vanlig människa utan några speciella superkrafter…det närmaste jag kan komma en superkraft är väl att jag är kristen. Mer kan man nog inte göra.

Men jag vill bara berätta för dig att du är nog den mest speciella läraren jag har stött på.

Aldrig har jag träffat på en sådan glad och pigg, men framförallt fnittrig lärare. Har ju aldrig haft dig på en ”riktigt lektion”…men de där skratten som hörs ända upp till Sp-avdelningen måste komma ifrån dig. När man hör dem där så vill man bara själv skratta med…vad kallar man det…JUSTE!: Smittande skratt!

Och tänk nu på när vi alla ungar kmr tbk efter lovet, att du faktiskt har det mest orginella skrattet i hela byggnaden. Bara tanken på det måste ju kännas väldigt roligt! 😉

Till sist så vill jag bara tala om att lärare som du, som inte håller sig inom ramarna, utan tar ut svängarna och bryter alla fördomar om trista, stränga och ohumoristiska lärare, är otroligt uppskattade av eleverna!

Önskar dig lycka till med livet, så syns vi nog på elevrådet igen =)
Kramar Victoria, Sp2.