Hudlös

Jag får höra att jag är en sån stark människa.

Var är den styrkan nu?

Kärleken har gjort mig hudlös ock skör.

Styrkan försvann och kvar finns en ömtålig spillra.

Jag gav mig hän och vågade.

Så blev jag slagen i bitar.  Fullständigt krossad.

Jag vill inte svälja smärtan och le. Som man kanske borde. Jag skriker ut min sorg, även om jag är jobbig och obekväm. Men att skriva här lättar på trycket.

För det känns som att jag drunknar i smärtan.

Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag  håller på att gå under av kärlekssorg.

Det finns de som kämpar varje dag med en kronisk sjukdom, utan att gnälla.

Det finns de som har cancer och gör allt för att överleva.

Och jag går under av kärlekssorg.

Men smärtan är så stark.

Den äter upp mig.

Jag kvider inombords och vill svepas in i ett skyddande hölje som tar bort denna hudlöshet.

Det är svårt att hitta det positiva i livet. De goda minnena som kan ge styrka att kämpa vidare.

Jag är så hudlös.

Hur många tårar kan man gråta innan de tar slut?

Att duscha, klär på mig, sminka mig och umgås med människor som älskar mig hjälper. Men jag faller igenom. Tårarna rinner och sorgen gräver i mitt inre. Detta är helvetet på jorden.