Dag 11 äntligen över

Snö, snö, snö.

Från snödrev på Dal till snöslask i Vänersborg. Försenade bussar och svårt att komma fram på vägarna. Nu är skitvädret här.

Fast det är klart. Nu är värsta månaden på året. I år värre än vanligt.

Den bra känslan jag hade i morse försvann vid halv åtta.

Hela dagen har varit en evig kamp mot sorg och smärta.

Jag har gjort mitt bästa för att vara glad och trevlig, men hela tiden har smärtan bränt i magen. När ska  den försvinna?

Jag har lyckats kväva gråten i halsen när folk visat sin omtanke och har lyckats prata nästan normalt.
Det är väl ett framsteg?

Jag har svårt att se någon skillnad på min sorg dag 1 och dag 11. När faaan ska jag börja må bättre??????

Samtidigt som jag längtar efter dig så vill jag att du mår lika dåligt  som jag gör och jag önskar  att du kunde känna  min smärta. Att du kunde förstå hur du har sårat mig. Du har fått mig att känna mig så värdelös. Vad hjälper det att du säger att jag är klok, omtänksam och vacker när du ändå inte vill ha mig.

Det har varit bra att marknadsföra och föreläsa  hela dagen och kvällen. Då har jag kunnat ta på mig en mask och spela glad och trevlig. Fast jag är bara ledsen och sorgsen inuti.  Att prata gymnasieprogram, ämnesplaner, val och teknik har fått mig att skärpa mig och fokusera på annat än den brännande smärtan i kropp och själ.

Och mina underbara elever har hjälpt mig bara genom att finnas. Åh vad jag gillar mina godingar^^

Jag har tappat fotfästet. Mitt vanliga jag är borta.

Fan ta dig! Varför skulle du få mig att älska dig om du inte var klar med henne?????