Smärta

Jag tänkte ju att det skulle vara roligt att bowla med mina vänner och skingra tankarna. Visst var det roligt, men mest tänkte jag  på förra gången jag bowlade. Tillsammans med Kärleken. Då  jag var lycklig och vi var så kära. Vi kelade och skrattade, hånglade och bowlade.

Fan ta dig!  Du har förstört mitt liv!

Jag har så svårt att förstå. Förstod jag skulle det vara lättare att gå vidare.

Jag förstår inte hur man kan ändra sig så radikalt från en dag till en annan.

Ena dagen sa du att du älskade mig och ville bli gammal tillsammans med mig. Du bad mig flytta in hos dig.

Nästa dag dumpar du mig, med motiveringen att du inte älskar mig tillräckligt, utan du måste få vara med din förra kärlek.  Du kan inte glömma henne.  Du älskar henne mer. Trots att du sa att du var klar med henne.

Vi hade de så fint tillsammans och som en blixt från klar himmel blir jag dumpad, utan förvarning.

För mig var det en fullständig chock.  Lika chockartat som om du hastigt dött. Så känns det. Jag balanserar på gränsen och det känns som att jag drunknar.

Jag har inte bara förlorat den jag älskar och planerade min framtid med. Jag har förlorat min fina vän. Den som får mig att både skratta och som jag kan prata allvar med. Den som får mig att vara glad och solig på morgonen. Den som får mig att känna mig vacker och värdefull.

Det smärtar att bli så brutalt avvisad. Att du inte vill veta av mig  och avmätt säger att det är bäst att vi inte har någon kontakt alls.

Du har sänkt mig på det mest brutala sätt.

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Kass. Dålig. Ful. Omöjlig att älska. Värdelös.

Du fick mitt hjärta och du krossade det fullständigt.

Smärtan är outhärdlig.