fortfarande uppe

fastän klockan är halv ett.

Jag har sportlov och låter nattugglan styra.

Det är en välbehövlig ledighet. Och inarbetad. (Alla lov har lärare jobbat in under terminen)

Den hemmaboende sonen är självgående och vi lever parallellt utan att umgås, men ändå är hemmet harmoniskt och trivsamt.

Jag slås av hur länge det är sedan vi bråkade hemma. inget tjafs eller utbrott. Dels beror dte ju på att bara en av tre bor kvar hemma. Men också på att jag har blivit tydligare med vad jag vill och tycker.

Jag har i så många år vänt ut och in på mig själv för att var andra till lags. Tyckt och agerat som jag tror förväntas av mig. Inte som jag vill och tror. Det har skapat de konflikter jag varit så rädd för.

Men jag utvecklas.

Numera pratar exmaken och jag utan att bråka.  Han mår inte så bra och ringer ibland till mig för att prata. Jag lyssnar och ger råd.

Jag lyssnar och säger vad jag tycker. Utan att vara rädd för vilken reaktion de ger. Jag är mer rak och ärlig.

Och får den bästa komplimang på länge.

Exmaken säger till mig att det är tur att våra barn har haft mig. Det är tack vare mig de är så starka och fina. Han är glad att jag är en förlåtande människa och att han är ledsen för allt.

Det har kommit något gott av allt det onda. Och vi kan ha en fungerande relation resten av livet. Även om vi varit skilda i 9 år så är vi för evigt sammankopplade genom våra barn.

Någon beskrev mig som stark och blödig. Det stämmer nog ganska bra.  Jag är en känslig person, men har en stor inre styrka. Det tog lång tid och ett misslyckat äktenskap för mig att finna och lita på den styrkan. Men den finns.

Jag borde väl sova. Så jag orkar umgås med bästaste vännen på dagen.

Det är toppen att få tillbringa lovet tillsammans med finaste Alice.