Cornelis
Jag har sett dokumentären om Cornelis.
Vad vore livet utan svt play!
Intressant och givande.
Många minnen väcktes till liv.
Cornelis musik har funnits i mitt liv sedan jag var barn. Jag har sjungit och nynnat hans underbara musik genom livet.
Men mest minns jag sommaren innan han dog.
Jag var en ung tjej aktiv i en folkmusikgrupp. //plugghäst och folkmusik = tönt på den tiden
Visfestival.
Cornelis var huvudnumret. Vi det lokala.
För mig var höjdpunkten när vi sjöng tillsammans.
Jag, en liten oansenlig tjej, stod bredvid den store (även om han var smalare och märkt av sin sjukdom) Cornelis på scenen och sjöng ”i natt jag drömde” .
Det kommer jag att minnas för alltid.
Även om andra mest minns somliga andra svenska artister som mest var intresserade av att röka på. Men det fattade aldrig en ung oskyldig tjej som jag.
har inte lyssnat ngt speciellt på cornelius´. men det jag ört är bra
Jag såg också dokumentären – igen! Aldrig har jag gråtit när en ”kändis” dött.. men den där dagen lyssnade jag på radion och sekunden innan nyhetsuppläsaren sa att han dött, tänkte jag:”Inte Cornelis!” men så kom hans namn…och jag grät. Det har aldrig hänt, varken förr eller senare.
Det var en man jag gärna hade velat träffa. En man att lyssna på när han berättade om livet, om tillvaron i stort och smått..
shit va coolt att du har sjungit med honom!! 🙂
Det var coolt och är fortfarande så många år efteråt.